Vanja Hermele, fil. lic genusvetenskap
– allt du behöver veta om ledarskap, organisation och förändring i (konstnärliga) organisationer.
Så har den äntligen kommit! Rapporten som svenska medier älskar. Det är The Gender Gap Index. En global jämställdhetsmätning från organisationen the World Economic Forum.
I fredags presenterades resultatet: Sverige är bäst i världen på jämställdhet. I år igen!
Continue reading “Mästare på jämställdhet”
“Smaken är inte som baken delad.” Så diktade en gång författaren och poeten Stig Larsson. Han är för ofta fram åsikten att det finns en (1) god smak och att den är objektiv.
I en krönika om pressetik och utlämnandet av namn i litteraturen intar Maria Schottenius en liknande hållning: verk ska ges ut om “det är tillräckligt bra utfört”. Är det däremot “halvdant” formulerat finns det ingen anledning att publicera. “Det handlar inte om censur, utan om kvalitet och omdöme.”
Den logiska följdfrågan blir: vad är det som avgör vad kvalitet är?
Nyligen hade jag anledning att undersöka Dramatens verkliga dragningskraft: Två gratisbiljetter till Dödsdansen hade jag att skänka bort- valfri dag, den här veckan.
Strindberg på stora scenen, man kan inte misslyckas tänkte jag. Men ingen jag känner ville ha biljetterna. En vän uttryckte känslan: “Jag tänker inte börja gå och titta på en massa tråkig teater bara för att jag jobbar med teater.” Och han är inte ensam, det teaterutbud vi har i dag kan man inte locka folk till ens med gratisbiljetter. Det märkte jag.
Jag har själv skrivit det – och tröttnat på att skriva det – många gånger: vit, manlig, heterosexuell, medelklass norm. Vore det inte enklare att samla in allt det där under ett namn? Jo, Gösta, förslår historikern och den feministiska ikonen Yvonne Hirdman i sin senaste bok Gösta och genusordningen. Det är Gösta som är den där vita, manliga, heterosexuella medelklass normen. En av hans främsta bedrifter är att han bär alla de där variablerna men ändå njuter frukterna av att vara bara vara människa. Lite i allmänhet så där.
Var vänlig, rör inte konsten! Så kan inställningen till konst och jämställdhet sammanfattas. Konsten mår bäst av att vara fri, men vad är det för slags frihet som står till buds – och vem har rätt att nyttja den?
Det är det tunga artilleriet som rullats fram i kampen om att hålla Maja Lundgren borta från parnassen. Det är en uppvisning av en klassisk, etablerad form av krishantering:
Istället för att lösa det verkliga problemet – sexism och diskriminering i kulturen – har man uppfunnit nya besvär. Först var det kvaliteten som var för låg, sedan ärendet eller ämnet. Därefter var det förlagets etik som var på villovägar och till sist, spiken i kistan: den kvinnliga författaren är galen.
Teaterkritikern Leif Zern ställde en gång en rolig fråga i Dagens Nyheter. Han undrade: Är tiden mogen för en Strindbergfestival?
Zern, du måste gå till Dramaten! Där pågår faktiskt den Strindbergfestival du efterlyser. De senaste hundra åren har man inte kunnat besöka Dramaten utan att en Strindbergpjäs spelats någonstans i huset. 130 Strindbergpjäser på hundra år.
Och festivalyran fortsätter.
Här finns det inslag där Staffan Valdemar Holm motiverar en nästintill hundraprocentig manlig höstrepertoar med en påhittad övervikt av kvinnor våren 2007.
På alla feministiska sammankomster som är öppna för allmänheten går det att klocka följande händelse: Efter 20 minuter ställer sig någon upp, oftast en man, harklar sig och säger: Nä men, nu måste vi ändå återgå till att prata om klass. Klass är det viktigaste förtrycket.
På Dagens Nyheters Debattsida skriver kristdemokraten Alf Svensson och förre detta statsminister Torbjörn Fälldin att det är ”Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel”.
Anledningen till utfallet är att en statlig äktenskapsutredning precis föreslagit att även homosexuella par ska kunna få gifta sig om de vill det. Men, menar Svensson och Fälldin, trots att de respekterar och älskar homosexuella – som alla goda kristna gör – så är homosexuella ändå på något sätt biologiskt fel.
Och hur bevisar Svensson och Fälldin att det är ett ”biologiska faktum” att homosexuella inte ska få gifta sig?
Vad har vi att vänta av den borgerliga kulturpolitiken? Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sagt tre viktiga uttalanden som ger en fingervisning om vad som kommer att ske. Det första: hon vill ”Värna om vårt gemensamma kulturarv.”
Det är ett rätt märkligt uttalande från kulturministern med tanke på att Moderaterna tagit avstånd från förslaget om en svensk kanon. Det Adelsohn Liljeroth inte verkar förstå är att ett gemensamt kulturarv är samma sak som att upprätta en kanon.
Vanja Hermele, fil. lic genusvetenskap 