Author: Vanja Hermele

Efter Så mycket bättre kommer Little Jinder att vara Josefine med hela svenska folket. ELLEs Vanja Hermele möter en artist som är lika skör som stark, i ett samtal om musiken som skydd, längtan efter att leva detta liv och vikten av att fortsätta vara en jobbig tjej.

Namn: Astrid Maria Josefine Jinder, artistnamn Little Jinder.
Ålder: 28 år.
Bor: I sin styvpappas lägenhet. ”Stockholm skrämmer mig. Jag kan inte få ett eget boende i min egen stad.”
Yrke: Sjunger, skriver och producerar sin musik. Är ett musikaliskt geni.
Aktuell: Medverkar i den sjunde säsongen av vad hon kallar ”feelgood-infernot” Så mycket bättre, premiär
 22 oktober på TV4.

Karriär 
i korthet:

* Vann Grammis i kategorin Årets pop 2015 och P3 Guld i samma kategori året därpå, 
men ”det enda jag vill är att vinna Årets man, det vill säga Årets producent, men det är 
bara killar som får den”.

* Hon har släppt tre album, varav två på svenska, med låtar som Ful och tråkig tjej, Inga e som vi e och Rebecca & Fiona-samarbetena Vita Bergens klockor och Hångellåten, där Mauro Scocco gästar.

* Hon har synts i tv-serien Krunegård och 
Jinder på turné, ett samarbete som redan 
i programbeskrivningen beskrevs som ”omöjligt”. Utsattes för näthat efter att 
ha druckit tequila med Filip och Fredrik 
i ett direktsänt Breaking news.

* Efter spelningen på Popaganda tidigare i höst kröntes hon till Sveriges enda riktiga popstjärna av Dagens Nyheter.

——————————————————–

Du måste söka Stim-stipendiet, du måste, säger Josefine Jinder och spänner ögonen i en musikkollega som oskyldigt sitter och fikar på Kaffebar vid Bysistorget i Stockholm. Josefine Jinder är något så ovanligt som en omtänksam tuffing. Och ett musikaliskt geni.

Musiken började när hon som sextonåring satt hemma om nätterna, med hörlurar och synt, och skrev. Det var ett sätt att ta hand om sig själv när livet var besvärligt. Att formulera sig var en nödvändighet.

– Jag har också haft en grundkänsla av att inte ha blivit riktigt förstådd. Musiken är ett sätt att bli väldigt sedd, och att säga rakt ut vad som pågår, säger hon.

Fortfarande har det egna livet en särskild plats i skapandet. Senaste skivan Allting suger beskriver hon som ”en enkelbiljett till mitt känsloliv, skyll dig själv om du lyssnar”.

Kan musiken vara ett skydd om livet är jobbigt?

– Ja, ju hemskare desto bättre för musiken. Jag vill inte behöva må skit för att skapa, det är en trist myt, men jag märker att jag är som mest verksam när jag mår piss. Vill jag inte bara ligga i sängen så går jag till studion och arbetar, för det mår jag bra av, jag får en direkt bekräftelse och så tänker jag inte på det som är jobbigt.

Händer något med ens liv när man använder det i skrivandet?

– Ja, det jag skriver slår in. Om jag använder något som jag är i nu, en process eller en relation, och skriver vad som skulle kunna hända, då blir det så. Allting som jag skriver händer. Det tycker jag börjar bli obehagligt. Är jag en häxa?

Får personer i din närhet räkna med att de kan hamna i en låt?

– Ja, tyvärr, det får man förvänta sig om man är nära mig, att jag skriver. Och jag kommer alltid att välja det före allt annat. Jag tycker att det är mer värt att kunna porträttera saker som de verkligen är än att undvika att klampa på någons tå. Det är så litet om man jämför med vad man sedan ger andra – och får tillbaka. Men jag skriver aldrig elakt eller hänger ut någon med namn. Jag skriver att du krossade mitt hjärta, jag är ledsen att du inte finns längre eller varför tog vår vänskap slut.

För att fortsätta med och fördjupa musiken sökte Josefine som artonåring till The Liverpool Institute for Performing Arts, en institution som Beatlesmedlemmen Paul McCartney inrättat i sin gamla skola. Där studerade hon, som ensam tjej i klassen, ljudteknik.

Tycker du att det är sorgligt att folk blir positivt överraskade över att du kan musikproduktion?

– Ja, för vad förväntar de sig, att jag bara sitter och blir tilldelad musik? Tommie X (stylist, reds anm), som jag jobbat med en del, träffade en kille på en fest som inte kunde sluta fråga vem snubben som låg bakom Little Jinder var, vem var killen som hade producerat mina låtar? Därför går väldigt mycket av mitt mediala utrymme åt till att säga att jag gör allt själv. Om jag hade varit snubbe hade jag blivit kallad geni och fått en helt annan respekt i branschen. Garanterat.

– Jag kan tycka att det är sorgligt att jag började gråta och tackade mig själv när jag vann en Grammis, för det visar hur tufft det varit, att jag slitit som ett djur och att bekräftelsen betydde så mycket. Att de hade fattat att ”jag kan själv”, som om jag var 4 år. Det finns något deppigt över det.

Ditt visuella uttryck befinner sig i det feminina, i den så kallade flickrumsestetiken. Varför?

– Det började när jag släppte Ful och tråkig tjej, min första singel på svenska. Den har ett ganska taskigt budskap och jag ville använda mig av en estetik som kontrasterade mot den direkta, kanske lite hårda tonen. Det gäller min personlighet också. Jag är ganska rak och folk upplever mig som hård ibland, då tycker jag att det är roligt att jag har barbiehår och ser färgglad ut. Annars tror jag att jag skulle bli skräckinjagande. Min stil har nog varit ett undermedvetet sätt att uttrycka ödmjukhet, eftersom jag ofta blir reducerad till en kaxig, provocerande och jobbig person. Men det är inte alla som fattar, som någons förälder uttryckte det: ”Måste ni se ut som horor?”

Vad betyder kläder och stil för dig?

– Hade jag inte stått på en scen hade jag inte varit intresserad av kläder alls. Jag köper bara scen-kläder, det är därför jag ser ut som en clown privat. Men på scen är jag väldigt noga med vad jag har på mig. Det är viktigt att det jag uttrycker i min musik hänger ihop med hur jag ser ut så att avsändaren blir så tydlig som möjligt.

Är det viktigt att vara snygg?

– Det är tydligen det enda folk är intresserade av i dag. Alla ska hålla på med sin hy. Men jag lägger inte mitt värde i hur andra personer ser mig. Jag har faktiskt inte så dåligt självförtroende. Jag kan känna mig tjock, men det gör ju alla kvinnor oavsett, och jag är för lat för att utveckla en ätstörning eller hata min näsa.

– Jag tycker att det är korkat att köpa en crème för 2 000 kr, men vi lever i ett patriarkat och då är det tydligen viktigt att ha bra hy. Jag vill inte skuld-belägga någon kvinna för vad hon gör med sina pengar, men att det ska vara okej att lägga lönen man tjänat på sitt underbetalda kvinnojobb på att se bra ut – för vem, undrar jag då? Jag kan sakna den gammalfeministiska analysen lite. Lugn, vänta, vad är det som är problemet? Just det, kvinno-idealet. Då blir det enklare att orientera sig.

Var det självklart för dig att tacka ja till Så mycket bättre?

– Nej, det var inte det. Jag fick ta mig en ordentlig funderare. Men jag tänkte att ingen låter som jag gör. Jag är inte en produkt, som cirka alla andra artister i Sverige är, eftersom jag skriver och producerar själv. Det är ett bra forum att visa vem jag är och att det går att göra musik på ett annat sätt, även om det är en ”sell out”-grej och anses vara ett töntprogram. Det är också därför jag vill vara med, för att det inte förväntas av mig.

– Sedan var kvinnohatet en viktig fråga, orkar jag ta det? Jag tror att folk kommer att hata mig så mycket. De sitter i klippningen nu och producenten säger: ”Du är stenhård, men jättegullig, varm och rolig.” Det där lilla som är stenhårt kommer att bli så jobbigt för folk att acceptera. Och då är frågan: Är jag tillräckligt stark för att ta det? Jag kände först nej, för jag är en ganska känslig person. Vad har jag då satt mig i för sits, vara med i Så mycket bättre och bli psykiskt sjuk? Men till slut gjorde jag en avvägning. Om det sitter några 16-åriga tjejer som leker med musikprogram och ser mig och tänker: Om hon kan så kan jag också, då är det värt det.

Hur var det att vara utlämnade till varandra, i alla de sociala situationer som uppstod?

– Jag hade gjort en abort bara dagar innan jag åkte till inspelningen, så jag var ett hormonellt vrak. De tre första dagarna ville jag bara åka hem. När jag höll på att få panikångest under en gemensam aktivitet bestämde jag mig för att berätta för producenten. Jag fick ett bra stöd från henne och då kändes det bättre. Även om de andra artisterna inte visste om något kunde jag slappna av också med dem eftersom jag visste att det fanns någon där som såg och som förstod.

– Jag hade inte heller förstått hur mycket jobb det innebar, man sover bara 2–3 timmar per natt. Dessutom hade jag fått två knutor på stämbanden och svullnat upp av kortisonet jag var tvungen att ta. Det var kanske den värsta veckan i mitt liv: Jag kände mig ful, hade gjort abort, orkade inte umgås med någon, blev filmad 19 timmar om dygnet – och skulle prestera.

– Musik blir så starkt när man är labil, så fort någon spelade en låt började jag gråta. Men det vände när jag blev tryggare med gruppen och vi kom varandra närmare, framför allt Danny. En sådan stjärna, så gullig och omtänksam. Han blev som en storebror, och till slut kunde jag njuta av det. Jag ser det som en positiv upplevelse när jag tänker tillbaka på det.

Varför vill du berätta om aborten?

– För att det är en till sak om kvinnokroppen som man inte får tala om – och just därför tycker jag att det är viktigt att göra det. Det är tabubelagt, samtidigt som så många kvinnor har varit med om det. Jag vill att det ska bli normaliserat att prata om. Det är liksom skit som händer i livet. Men det blev så starkt för mig, att skuld och skam var en stor del av upplevelsen. Det är ju helt orimligt. För mig är ELLE den enda tidning som det kändes rätt att berätta för, eftersom det är kvinnor som läser den.

Hur reagerar du när du stöter på konventioner eller begränsningar?

– Allt som jag har gjort, och som folk tycker är onödigt eller puckat, handlar om att vidga utrymmet för hur man får bete sig som kvinna. Min feminism handlar om att låta en kvinna leva utan att hon ska bestraffas för varje centimeter hon tar utanför kvinnorollen. Att jag var med i Breaking news och drack sprit var uppenbarligen för mycket för många, men då tänker jag på Lena Nyman och vilken succéperson hon var i Här är ditt liv. Dyngrak, roligast, smartast och bäst. För mig var det befriande att hon betedde sig som en grisig man i tv. Därför kommer jag att fortsätta vara som jag är, i förhoppning om att det ger utrymme för andra. Är det för mycket begärt? Låt mig leva, låt mig vara fri.

Så mycket bättre har premiär
 22 oktober på TV4.

Teamet bakom bilderna: Fotograf Frida Marklund, stylist Jeff Ihatsu, makeupartist Veronica Lindquist, hårstylist Martina Senke/Mikas Looks, fotoassistenter Linn Hansson och Rasmus Signeul, stylistassistenter Aiste Suliokaite och Jessica Roos.