Neutralitetspolitik

Två stora teaterinstitutioner i Sverige har i uppdrag att värna om ”hög konstnärlig kvalitet”, vilket har resulterat i 95 procent manliga dramatiker på Dramatens stora scen och 77 procent manliga dramatiker på Stadsteaterns stora scen.

På Svenska filminstitutet har konsulenterna som fördelar det statliga filmstödet under lång period haft uppdraget att ”värna om värdefull svensk film”, vilket har resulterat i en lång rad svenska polisfilmer regisserade av vita män på biorepertoarerna.

Inom vetenskapen avgör begreppet ”vetenskaplig excellence” forskningsanslag och möjlighet till akademisk karriär, det har resulterat i en övervikt av vita män i det högre skiktet inom akademin.

Ovan står tre varianter på odefinierade och mystifierade begrepp: ”hög konstnärlig kvalitet”, ”värdefull svensk film” eller ”vetenskaplig excellence”. Odefinierade och mystifierade begrepp ger gärna sken av att vara neutrala, men i själva verket har de en mycket specifik innebörd.

Forskare som undersökt kvinnors möjlighet till inträde i den högre akademin och därmed till begreppet ”vetenskaplig excellence” har visat att kvinnor och andra avvikare från den manliga vita normen utestängts genom ett brett och historiskt system som underhålles av enskilda individer men också större organisationer. Att ett odefinierat begrepp är mystifierat innebär att innebörden är dolt i dunkel, att det lider av outtalade normer och ideal. Det innebär att det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen betyder. Att vokabuläret svävar är en del av själva fortlevnadsstrategin, i den stund som det definieras så kan det diskuteras och kritiseras. I ett odefinierat skick fortsätter dessa begrepp att flyta, och sprider mycket specifika men outtalade regler och ideal.

Gemensamt för dessa odefinierade begrepp är att de lider av ett allvarligt feltänk: ett fåtal vita mäns arbete är norm och ideal för vad som kan räknas som kvalitet, värdefull svensk film eller vetenskaplig excellence. Utifrån en liten grupp människors arbete dras felaktiga generaliseringar om vad dessa värdebegrepp betyder. Allt arbete jämförs med detta fåtals: inom teatern är det Shakespeare och Strindberg. Dramatens chef Staffan Valdemar Holm illustrerar det så här:

”Vissa skulle påstå att kvalitet är det som Stig Larsson tycker är bra. Det är ett sätt att mäta det på. Och naturligtvis finns det en viss mätbarhet i det – men nu talar vi inte om någon form av genusperspektiv – alltså ett begrepp som uttryckts från ägare, alltså regeringen, att vi ska försöka hålla en hög konstnärlig nivå.”

Här uttrycks idealbilden för vad som kan räknas till kvalitet: det som Stig Larsson tycker är bra. Holms uttalande visar också på hur konturerna av ett odefinierat begrepp kan skönjas ifall man sätter fokus på vad det inte anses vara: genusperspektiv. Holm kände sig tvungen att betona skillnaden mellan kvalitet och genusperspektiv. Det tyder på att han har anslutit sig till uppfattningen att kvalitet och genusperspektiv är olika saker. Det är antingen kvalitet eller genusperspektiv som gäller – man kan inte ha både och.

Apolitisk kvalitet eller politisk jämställdhet och mångfald
Synsättet att kvalitet är något som inte har med jämställdhet och mångfald att göra är Staffan Valdemar Holm inte ensam om. I de skrivelser från regeringen som formulerar mål och krav för Dramatens verksamhet har ”hög konstnärlig kvalitet” placerats före krav på jämställdhet och mångfald. Rangordningen av dessa begrepp gör att det a) går bra att tolka kvalitet som en motsats till jämställdhet och mångfald och att det b) är mer angeläget att verka för hög konstnärlig kvalitet än jämställdhet och mångfald.

Genom särhållning av begreppen jämställdhet och mångfald kontra kvalitet skapas också grogrunden för uppfattningen att kvalitet är neutralt medan jämställdhet och mångfald bärs fram av politiska agendor. Ett exempel på denna uppdelningen kan illustreras av Aftonbladets Claes Wahlin som den 2 april 2006 recenserade Dramatens De sju städerskorna. Han skriver, förutom att uppsättningen är ”skitdålig” att: ”De senaste årens krav på att teaterns scener ska fyllas av etnisk mångfald, kvinnlig jämställdhet och i största allmänhet uppmärksamma grupper som resten av samhället, det som pågår utanför teaterscenen, har marginaliserat, har nu fått en komisk replik. Dramaten har helt enkelt låtit sätta upp en pjäs som visar hur konstnärligt ointressant en repertoar skulle bli om dramaturgiaten ersattes av kulturdepartementets egen lilla renhållningsbyrå.”

Vad betyder Wahlins begrepp ”kvinnlig jämställdhet”? Jämställdhet mellan kvinnor? Nej, det avslöjar uppfattningen att jämställdhet handlar om kvinnor. Därifrån är inte steget långt till tanken att etnisk mångfald handlar om invandrare, trots att alla människor har en etnicitet. Wahlins recension grundar sig i tanken att jämställdhet och mångfald innebär politik medan kvalitet – motsatsen till ”skitdåligt”, alltså – står utan sådana markörer. De föreställningar som vanligtvis spelas på Dramatens stora scen – som till 95 procent skrivits av män och till 84 procent regisserats av män – handlar enligt Wahlins syn om något mer neutralt, om hur det är att vara människa kanske? Men den manliga värld som i regel reproduceras och produceras på Dramatens stora scen bär också en ideologi: en patriarkal ideologi som premierar en särskild typ av män. Vita heterosexuella män på en scen är också ett inlägg i genusdebatten. Västerländska dramer uttrycker också etnicitet. Även Lidingö, Örgryte och Limhamn är förorter. Wahlin borde veta att friheten att bara vara människa är en maktposition endast ett fåtal kan åtnjuta. Det personliga är politiskt, menade 70-talets kvinnorörelse. Den parollen bör nu utvecklas till: all teater är politisk.

Splittringen mellan jämställdhet och mångfald å ena sidan och kvalitet å den andra återfinns i fler sammanhang. Till exempel utrycks det i Statens kulturråds budgetunderlag för 2007- 2009. Kulturrådet är satt att verkställa regeringens och riksdagens beslutade kulturpolitik som bland annat går ut på ”allas möjlighet till delaktighet i kulturlivet”. Ändå skriver rådet: ”Hur kan man samtidigt [som berättigade krav på jämställdhet och mångfald] skapa utrymme för konstens möjligheter att utvecklas?” Där står det alltså svart på vitt, konstens utveckling är inte bara en motsats till jämställdhet och mångfald, utan hotas dessutom av jämställdhets- och mångfaldskrav. En annan syn, som är mer demokratisk och rättvis, är just att jämställdhets- och mångfaldskrav är en förutsättningen för konstens möjligheter att utvecklas.

Konstens uppgift – är att motverka jämställdhet och mångfald?
Alla är för jämställdhet och ingen är rasist. Staffan Valdemar Holm säger sig arbeta aktivt med mångfalds- och jämställdhetsfrågor: ”Vi jobbade med det här långt innan det blev Mångkulturår.” Men Holm kombinerar sina jämställdhets- och mångfaldssträvanden med en kontraproduktiv hållning:

”Vi måste ändå på nåt sätt hävda vår frihet. Trots att de order vi emottar från storebror [regeringen] bärs av de allra bästa politiska och humanistiska avsikter så är det lik förbannat direktiv från makten. Så där måste man också hävda…det omvända, va? För konstens uppgift är ju att vända saker och ting på huvudet.”

Problemet med denna subversivitet som Holm hävdar rätten att inneha, är att den är ensidig: den gäller bara jämställdhet och mångfald. Att ”hävda det omvända” eller ”vända saker och ting på huvudet” är bortglömda paroller när klassiker ska spelas eller kulturarv värnas. Dras Holms resonemang till sin spets uppstår en problematisk slutsats: konstens uppgift blir att motverka jämställdhet och mångfald. Det blir subversivt att upprätthålla normen, att spela dramer skrivna av vita västerländska män.

I en ouppmärksammad artikel i tidningen Vi (nr 5, juni 2005) redogör en reporter som intervjuat teatercheferna för ett intressant replikskifte: ”På väg upp mot taket enas Staffan Valdemar Holm och Benny Fredriksson om att jämställdhet och mångfald är viktigt, men att det är viktigt att inte bli för politisk korrekt. ’För det är i alla fall konst vi sysslar med’, säger Benny Fredriksson. Staffan Valdemar Holm, svarar ja.”

Av detta utdrag kan man konstatera att Fredriksson och Holm menar att politisk korrekthet är i princip det samma som att vara politiskt följsam och att det är viktigare att låta konsten vara fri än att se till jämställdhet och mångfald. Av uttalandet i Vi kan man också se att jämställdhet och mångfald inte är samma sak som konst, och därmed har ”konsten” än en gång reducerats till en motsats till jämställdhet och mångfald. Teatercheferna ser det som principiellt viktigare att värna om ”konsten” än om jämställdhet och mångfald och gör ett tydligt ett val i detta onödiga och konstruerade motsatspar. Skulle resultatet bli annorlunda ifall man slutade se dessa begrepp som motsatser och istället insåg att dessa begrepp är beroende av varandra för att kvalitet ska uppnås?

Cirkelresonemanget som ger Shakespeare, Shakespeare, Shakespeare
”Om man bestämmer sig för att den här teatern har haft en hög kvalitet, då är det mer
en fråga om hur man behåller den traditionen, men radikaliserar förhållandet till den. Alltså helt enkelt överlämnandet av kunskap och erfarenheter från generation till generation.”

Denna successionsordning, där kunskap om kvalitet ska förmedlas från generation till generation, innebär att idealbilden av kvalitet ligger kvar i det förflutna och delvis uppnås genom att ”behålla traditionen”. Begreppet blir, om inte ett bakåtsträvande, något som upprätthåller gängse ordning och förlorar sin visionära potential.

Staffan Valdemar Holm brukar argumentera för att det inte är hans fel att teatern lider av en två tusen år gammal patriarkalisk tradition. Men, här kommer något mycket viktigt in: historiska processer, som exempelvis en patriarkalisk tradition, är beroende av upprätthållande för sin fortsatta existens. Ett patriarkat kan inte fortleva ifall ingen underhåller det. Den statligt utsedda arbetsgruppen ”Genus på muséer” adresserar den inställning som Holm och några andra förmedlar. Arbetsgruppen skriver: ”Den manliga normen har styrt definitionen på vad som ansetts har haft högst värde att spara inför framtiden.” Härigenom väcks tanken att det som anses vara vårt kulturarv i själva verket är en lång serie av kulturval gjorda utifrån den manliga normen som måttstock. Dramatens chef Holm fortsätter det patriarkaliska bygget han hävdar att han fått i knät. Ett exempel på detta upprätthållande kan hämtas från Dramatens årsredovisningar. Genom årsredovisningar sker historieskrivning i det lilla, dessa skrivelser kommer utgöra materialet för det framtida kulturarvet, eller kulturvalet – beroende på hur man ser på det. Men en framtidens kulturarv kommer inte att förnyas särskilt mycket ifall man tar Holms årsredovisningar som utgångspunkt för kvalitet. Holm skriver:

”På övriga scener kan man konstatera att årets dragplåster på Lilla scenen har varit Helvetet är
minnet utan makt att förändra av Jonas Gardell. På Målarsalen har såväl Riddartornet av Erik
Johan Stagnelius som Natt och drömmar av Samuel Beckett varit obestridliga och väl förtjänta succéer. Utöver dessa uppsättningar har det varit andra utomordentliga och med rätta
pressrosade produktioner på repertoaren, men om årets vinnare ska koras så måste det bli
Köpmannen i Venedig på Stora scenen. Det framgår av både siffror och ord.”

Genom att utestänga kvinnor och vissa män från sina årsredovisningar bidrar Holm aktivt till att upprätthålla det system han beklagar. Staffan Valdemar Holm skriver vidare:

”Övriga sceners repertoar har präglats av stor bredd och vidd. Svenska klassiker som Farmor och vår herre såväl som nyskrivet tyskt som Det kalla barnet av Mayenburg. Shakespeare, Molière och Beckett. Strindberg, Ibsen och Brecht samtidigt som publiken fått se både Sofokles och samtida svenska dramatiker som Lars Norén och Niklas Rådström. Det har varit spretigt, men det ska vara spretigt!”

I vilket avseende kan Dramatens repertoar sägas vara spretig? Och i vilket avseende är det bara ytterligare ett upprätthållande av en manlig och västerländsk norm?

Män dominerar kraftigt både som regissörer och dramatiker på Stadsteaterns och Dramatens stora scener. Ojämställdheten leds av Dramaten som gett plats till 95 procent manliga dramatiker och 84 procent manliga regissörer på sin stora scen. Men Stadsteatern ligger hack i häl: 77 procent manliga dramatiker och 76 procent manliga regissörer på Stora scenen.

Scenernas storlek påverkar könsrepresentationen: i takt med att åskådarplatser minskar ökar antalet kvinnor. På Dramaten finns det bara ett exempel på kvinnlig majoritet i dramatikerkategorien: barn och ungdomsscenen Lejonkulan. En majoritet som uppnåtts med minsta möjliga marginal – 52 procent kvinnliga dramatiker.

Även på Stadsteatern finns en kvinnlig majoritet dramatiker endast på de små scenerna, Stadsteatern Skärholmen och Bryggan. Skärholmen är Stadsteaterns mångkultursatsning och Bryggan är den scen som främst spelar barnteater och dockteater.

Hur kvalitetsbegreppet fördelas – vem som har tillgång till det och vem som får det – måste förstås mot bakgrund att kvinnor kontinuerligt utestängs från de arenor där kvalitetsstämpeln finns att tillgå. Förutom det statistiska faktum att kvinnor är underrepresenterade på den scen som blivit synonym med begreppet kvalitet – stora scenen – visar en kartläggning av Holms och Fredrikssons referenssystem i årsredovisningarna att kvinnors arbete inte belönas och uppmärksammas utan istället ignoreras.

Mångfald eller enfald?
Det finns en användbar teori inom feministisk organisationsforskning som kallas ”token”. Token kan översättas till ”tecken” eller ”symbol för”. Två token-effekter som lever på teatrarna är särskiljande och generaliserande. Här är ett exempel: på Stadsteaterns stora scen spelas just nu Molières Hustruskolan i Philip Zandéns regi. Det är en pjäs som formulerar en problematisk inställning när det kommer till jämställdhet och mångfald. På hemsidan presenteras pjäsen:

”Platsen är ett ökenlandskap någonstans i Nordafrika. Den åldrande Arnolphe har ögonen på unga vackra Agnes. Hon kommer att bli en perfekt hustru. Hans hustru. Och ett arrangerat äktenskap är väl inte så dumt för en fattig flicka? När en kvinnas oskuld är lika med mannens heder och allt har sitt pris.”

Hustruskolan handlar om heder, alltså. Och om en kvinnas oskuld. Men vad är det för bakomliggande ideologi som motiverar att en av teaterhistoriens mest komplicerade pjäser när det kommer till kvinnosyn och heterosexuell kärlek placeras i den nordafrikanska öknen?

Benny Fredriksson säger: ”Om man spelar Hustruskolan idag så menar jag att man inte kan göra den utan läsning, som om den handlar om en äldre man som är liksom gubbsjuk…och där tåget har gått. Det blir tycker jag snarare pedofilvarning, gubbsjukt, dumt, gör den inte.”

Stadsteaterns chef fastslår att Hustruskolan är omöjlig att spela ifall den inte görs med ny uppdaterad läsning. Benny Fredrikson ser valet av nordafrikansk öken som ett steg mot att stärka Stadsteaterns mångkulturella profil:

”När vi gör Hustruskolan så gör vi den med utgångspunkt från att Arnolphe har, självklart undersöker vi det mångkulturella idag, det vill säga han är en muslim. Han har koranen som bevis när han har sin idé om hur en kvinna ska vara och då självklart blir Molières Hustruskolan en historia som om den skulle kunna vara nyskriven.”

Enligt Fredriksson är Hustruskolans kvinnosyn förlegad om den utspelas i svensk eller västerländsk kontext. Där är den ”gubbsjuk” och ger anledning att utfärda ”pedofilvarning”. Sätts pjäsen däremot i muslimsk kontext blir det en samtidshistoria. Vad säger egentligen detta om Stadsteaterns västerländska självbild? Istället för att undersöka hur komponenterna ”heder” och ”en kvinnas oskuld” formuleras och omformuleras i den västerländska kulturen, placeras gubbsjukheten och pedofilin lämpligt nog hos några andra: muslimer.

Oavsett Fredrikssons möjligtvis goda avsikter att diskutera det mångkulturella samhället, står Hustruskolan för en rasistisk åsikt: obehagligheter ska tilldelas någon annan. Trots att pjäsen ingår i det västerländska kulturvalet beskylls det sexistiska innehållet att ha att göra med en annan grupp människor. I Benny Fredrikssons retorik skapas och betonas skillnader mellan det vita, svenska och jämställdhetstörstande ”vi:et” mot det muslimska, primitiva och patriarkala ”ni:et”. Allt i enlighet med generaliserande, förtryckande och förutfattade meningar om just ”de andra”. Det är skillnad på att ”undersöka det mångkulturella idag” och att skyffla över skamfläckar från vårt eget västerländska kulturval på en annan grupp människor.

Kvalitet är en grindvakt
Teatervärlden kan sägas vara ett ”gated community”, det vill säga ett bevakat område med grindvakt, denna grindvakt stavas ”hög konstnärlig kvalitet”. Kvalitetsbegreppet avgör vilka som får tillträde de mest prestigetunga scenerna – och därmed kan inberäknas i den krets där kvalitetsstämpeln cirkulerar. Kvalitet är ett nyckelbegrepp i det utestängningssystem som exkluderar flertalet och inkluderar endast ett litet fåtal.

Det fåtal, vars arbete utgör idealet för vad som kan räknas till kvalitet, har dessutom gjort sig till representanter för det allmänmänskliga. Berättelser om vita heterosexuella män, skrivna och regisserade av vita heterosexuella män, anses handla om hur det är att bara vara människa. Alla som avviker från denna mänsklighetens norm får nöja sig med att agera avvikare: kvinnor betyder jämställdhetspolitik, invandrare betyder mångkultursatsning. Teatercheferna ser ett motsatsförhållande mellan jämställdhet och mångfald kontra kvalitet, vilket stärks av handling: statistiken visar att kvinnor och andra avvikare från den vita manliga normen främst återfinns i teaterhändelser med särskilda markörer: mångfaldssatsningar eller barn- och ungdomsteater. Det stärker tesen att kvinnor och andra avvikare får ta plats på scener som avviker från den del av teaterverksamheten som handlar om kvalitet.

Felaktiga generaliseringar gjorda utifrån vita mäns arbete ges evigt liv i snäva cirkelresonemang, enkelt uttryckt ser det ut så här: Shakespeare på stora scenen är kvalitet eftersom det är Shakespeare på stora scenen. Staffan Valdemar Holm exemplifierar, om en framstående kvinnlig regissör säger han: ”Varför är inte hon ute på våra stora teatrar, varför gör inte hon Shakespeareuppsättning på Stora scenen?”. På så sätt definieras än en gång idealbilden av kvalitet.

Cirkelresonemang och felaktiga generaliseringar förhindrar ett fritt tänkande kring innebörden av kvalitet. Ett kvalitetsbegrepp värt namnet måste inkludera fler än det fåtal som idag befolkar upphovskategorierna på teatrarnas stora scener. Hög kvalitet är ett begrepp som inte får särskiljas från jämställdhet och mångfald. Vad skulle hända ifall regeringen, Kulturrådet, och många fler, kom överens om att hög konstnärlig kvalitet endast kan uppnås genom jämställdhet och mångfald? Ifall de anslöt sig till uppfattningen att jämställdhet och mångfald är så avgörande kvaliteter i sig att de måste beaktas för att kvalitet ska kunna uppnås. Ett nytt kvalitetsstänkande måste fram, ett som inte definieras genom motsatsförhållandet kvalitet eller jämställdhet, kvalitet eller mångfald.

Det är dags att ta Kulturrådets skrivelse och vända det till ett konstaterande: ”Nu kan man äntligen se att berättigade krav på jämställdhet och mångfald skapar utrymme för konstens möjligheter att utvecklas.”

Vanja Hermele i Arena, # 3, 2006