400 missade samtal på mobilen och minst lika många meddelanden på telefonsvararen. Det var sommaren 2007 och Elverkets chef Stefan Larsson hade just läst Dagens Nyheter. I tidningen hade Malin Ullgren recenserat min bok I väntan på vadå?. Hon lyfte fram ett citat framför andra, Stefan Larssons uttryck: ”Arabprojekt”.
När jag hittar telefonen och svarar i den är Stefan Larsson är redan igång: Jag har startat barnhem i Afrika. Jag har jobbat med Sara Stridsberg. Arabprojekt!? Jag kan inte föreställa mig att jag har sagt så. Det är så ondsint av dig att hålla på så här.
Jag hade intervjuat Stefan Larsson – dåvarande chef för Elverket – i januari 2007 efter att två viktiga händelser hade knådat svenskt kulturliv ordentligt: Mångkulturåret 06 och den statliga utredningen Plats på scen hade båda granskat rättvisenivåerna i den statsfinansierade konsten. Och det såg inte bra ut. En tydlig vit mansdominans rådde i konsten. Därför var vi många som satte igång att jobba: vad kunde göras för att öka jämställdheten och mångfalden på ett verkligt sätt, så att det märktes – och kändes – för fler? Det var spännande att, men inte alla var med.
Stefan Larsson representerade en mer skeptisk sida. Han berättade att politiska krav på konsten var ”en vidrig sak”. Enligt Larsson var det till exempel fel att Mångkulturåret hade lett till att många begåvade människor – både män och kvinnor – hade fått avslag från Kulturrådet, för ”ska man ha pengar då måste man ha en arab med. Så alla hade en massa konstiga arabprojekt förra året. Men vad blir det då i fråga om kvalitet?”
Ja, Stefan Larsson undrade, en lika märklig som avslöjande fråga. Men så var det ofta. Ju tydligare kraven på jämställdhet och mångfald formulerades – desto högre höjdes rösterna för bevarandet av konstnärlig kvalitet. Trots att ingen människa på jorden kunde säga vad kvalitet rent objektivt var, förmodades det hotas av mångfald och jämställdhet. Men då behövdes ingen ordboksdefinition för att ta reda på ordets verkliga betydelse: bara ett vitt, manligt och heterosexuellt kodat begrepp kan hotas av fler kvinnor och ökad mångfald.
Den som försvarar kvalitetsbegreppet verkar dessutom ha glömt att intressant konst gärna bryter med uppfattningen om vad som är just ”intressant konst”. Med facit i hand har kvalitet oftare fungerat som ett konserveringsmedel än som ett löfte om intressant scenkonst. Det har varit den grindvakt som håller avvikarna borta och som till och med motiverar en fortsatt diskriminering i konsten. Svaret på Stefan Larssons fråga är: Du behöver inte oroa dig för kvaliteten. Kvalitet är det du får när mångfald syns i konsten.
Två dagar senare får Stefan Larsson ett brev på posten. Förutom en utskrift av det mejl där han godkänner sina citat innehåller det också en CD-skiva med intervjun inspelad, samt anvisningen: 23 minuter och 26 sekunder, ”Arabprojekt”. Trevlig midsommar!
Vanja Hermele i nummer.ses bok, tioårsjubileumet.
Vanja Hermele 