Gösta och Görel?

Jag har själv skrivit det – och tröttnat på att skriva det – många gånger: vit, manlig, heterosexuell, medelklass norm. Vore det inte enklare att samla in allt det där under ett namn? Jo, Gösta, förslår historikern och den feministiska ikonen Yvonne Hirdman i sin senaste bok Gösta och genusordningen. Det är Gösta som är den där vita, manliga, heterosexuella medelklass normen. En av hans främsta bedrifter är att han bär alla de där variablerna men ändå njuter frukterna av att vara bara vara människa. Lite i allmänhet så där.

Normen, eller med Hirdmans ord – Gösta, påverkar nästan allt och är den måttstock som det mesta i samhället mäts mot. Ändå lyckas den hålla sig i skuggan. Det är inte normen som får allt ljus på sig när samhällsproblemen definieras, då är det avvikaren som finner sig ståendes i centrum.

Hirdman försöker locka fram den där karaktären Gösta ur skuggorna – så att även han kan analyseras och undersökas. Och det gör hon bakvägen, genom kvinnors berättelser om deras upplevelser av Gösta. Och kanske är det det enda rätta, att vaska fram Gösta mellan raderna. För vem orkar i ärlighetens namn höra på vad Gösta själv har att säga? Han hörs ju hela tiden! Från våra scener, i våra filmer, han befolkar litteraturen, utgör kanon och sitter tungt och tryggt i vårt kulturarv.

Gösta har också dominerat vetenskapen, både som forskare och informant. Men där har feminismens intåg på forskningsfälten inneburit en mindre revolution. Det är en utveckling som Hirdman tillsammans med många andra drivit på. Feministiska forskare kritiserade bland annat vetenskapen för att vara i princip mansfixerad. Och dessutom normativ, det vill säga fullproppad med förutfattade sexistiska meningar om världen. Som man ropar får man svar, menade vetenskapskritikerna: Har du bara vita, heterosexuella informanter ger det en särskild bild av verkligheten. Sann för detta fåtal, må hända, men begränsad. Men denna begränsade bild bedöms som generell och allmänmänsklig. Liknande felaktiga generaliseringar gör att det endast är mäns historier som anses vara allmänmänskliga, medan kvinnor alltid berättar någonting särskilt.

Det här problemet måste upphöra, menade forskare som Hirdman.

När Hirdman blev professor hette ämnet kvinnohistoria.. Om feminismens revolution av vetenskapen var steg 1 var feminismens inbördes nyansering steg 2. Många kvinnor hade känt sig diskriminerade av normerna i kvinnoforskningen. Den vita heterosexuella medelklassfeminismen hade satt många kvinnor i den döda vinkeln. Hirdman var den som importerade begreppet genus till svensk forskning och la med sin artikel Genussystemet grunden för den reform som så småningom ledde till att kvinnohistoria blev genushistoria, kvinnoforskning genusforskning.

Det var en turbulent men nödvändig reform. Med ordet genus kom förnyelse. Genus öppnade för insikten att det fanns en många olika kvinnor. Maskulinitetsforskningen föddes och ville visa på en mångfald även där, inte alla män är som Gösta. Fler och fler variabler las till i frigörelseprojektet: förutom klass, sexualitet, etnicitet, hudfärg, kropp, handikapp. Listan kan göras lång, och ska göras lång.

Genusforskning som diskriminerade kvinnor, vilken paradox. Men inte en ovanlighet. Det är faktiskt Hirdmans egen forskning ett bra exempel på. Med dagens mått räknat lyckas Hirdman nämligen bara beskriva ”kvinnoöden” till hälften. Hon gör det ibland onödigt enkelt för sig, och med den enkelheten försvinner en del viktiga nyanser. Genusordning är till exempel, enligt Hirdman: ”en uppdelning i en mans- och en kvinnosida på alla nivåer i samhället och i världen”.

Må så vara, men vilka rangordningar kan man finna inom kategorierna kvinna och man?

Hirdman har antingen missat – eller underkänt – de invändningar som riktats mot kategorien ”kvinna” som analytiskt redskap. En del teoretiker har till exempel rätt övertygande argumenterat att lesbiska– på gott och ont – inte kvalar in i kategorien kvinna. Detta eftersom den definierande principen för kvinna är heterosexuellt begär gentemot män.

Fördelar: att inte vara beroende av män. Varken socialt, ekonomiskt eller politiskt. Att därför inte behöva ”bli till” i relation till män.

Nackdelar: att på ett plan inte alls ”bli till”, att osynliggöras i livet, i forskningen, i historieskrivningen, och i Gösta och genusordningen.

För Hirdmans Gösta och genusordningen består av nästintill uteslutande heterosexuella berättelser. Och dessutom av nästintill uteslutande redan publicerade texter. Faktiskt är det bara ramverket – det vill säga den inledande och den avslutande texten – som är nyskrivna. Frågan man ställer sig: vad är nytt egentligen? Ja, inte så mycket faktiskt.

Den utveckling som genusvetenskapen tagit, med intersektionalitet och insikten att flera maktvariabler samtidigt kan samverka vänder sig faktiskt Hirdman ganska oväntat mot. Hon menar, det blir inte ”bättre och mer radikalare” ju fler grupper man tar in.

Att ha råd att lågprioritera andra variabler än kön – och i viss utsträckning klass- väcker frågan: Ur vilken position skriver Hirdman själv ifrån?

Det är gamla meriter som räddar Gösta och genusordningen. Men ett allvarligt problem kvarstår: Hirdman försöker rasera den manliga vita normen, men medverkar tyvärr till att en ny norm får liv. Hon beskriver faktiskt bara villkoren för den kvinnliga vita heterosexuella motsvarigheten till Gösta; vad ska vi kalla henna: Görel. Och osynliggör de kvinnor som inte är som hon.

Det är faktiskt inte Gösta och genusordningen hon undersöker, det är Gösta och Görel.

Vanja Hermele för Sveriges Radios OBS i P1.