Jämställdhetströsklar

En alltför smickrande självbild och historiska idéer om konstnärlig kvalitet står mellan konsten och jämställdheten.

Trots en dokumenterad underrepresentation av kvinnor på områden där det finns pengar och prestige, sprids uppfattning att jämställdheten redan är avklarad inom kulturen. Vill man hitta en orättvisa får man söka sig till något annat område, menar man. I konsten är man radikal, det är högt i tak och det är konstnärer som driver samhällsutvecklingen framåt.

Men tyvärr är det inte så. Istället är konsten mer reaktionär och ojämställd än den själv vill veta av. Jämställdheten har fastnat på pappersnivå.

Filmavtalet fastslår att minst 40 procent av de statliga filmpengarna bör gå till kvinnliga upphovsmän. Ändå fick Svenska filminstitutet presentera vårens filmer under den självironiska rubriken: Välkommen till herrklubben.

En (1)  av vårens 14 filmer var regisserad av en kvinna. Det är 7 procent det.

På Moderna museet satsar man också på jämställdhet. Projektet Det andra önskemuseet gick ut på att för femtio miljoner kronor köpa konst gjord av kvinnor. Det har lett till att könsbalansen i samlingen gått från katastrof till något bättre. Men det avspeglas inte i museets utställningsverksamhet. De stora separatutställningarna är fortfarande ett reservat för manliga genier. Presstalespersonen meddelar att ”I den stora salen för tillfälliga utställningar har bara män visats.” medan chefen säger att ”jämställdheten är någonting som på senare tid nästan sker av sig själv.”

Ändå har vi i Sverige har vi tydliga mål och direktiv för de statliga verksamheterna: Alla statliga myndigheter och institutioner ska vara jämställdhetsintegrerade. Det står i statsbudgeten. Det betyder att jämställdhet ska vara ett närvarande perspektiv vid alla beslut – även de konstnärliga. Det är ett smått fantastisk mål.

Men många institutioner har lång väg kvar till integrering. Jämställdhet hanteras i bästa fall som en personalfråga. Men när man börjar närma sig konsten, då kommer motståndet. Och argumentet är: jämställdhet hotar den konstnärliga kvaliteten.

Vad som är konstnärlig kvalitet är visserligen omöjligt att fastslå, men den anses inte definieras av jämställdhet. Man har gjort en tankemässig uppdelning mellan jämställdhet och konstnärlighet. Och här ligger det en jämställdhetströskel.

Ändå visar konsthistorien att det som utvecklat konsten, det som idag räknas som spännande och intressant konst, tvärtom har brutit med rådande kvalitetsnormer.

Vad som är kvalitet definieras utifrån det förflutna, och måste, om det ska bli ett levande begrepp för samtiden, ständigt omdefinieras. Annars blir det en konserverande kraft i konsten. Medan jämställdheten blir det perspektiv som knuffar konsten över tröskeln – ut från herrklubben till intressantare och mer spännande världar.