Trotsålder
“Kerstin Thorvall book club eller Det mest förbjudna 2.0” är en antologi, skriven av medlemmarna av en bokklubb, som inspirerats av Kerstin Thorvalls författarskap och framför allt “Det mest förbjudna”, i vilken Annas smärtsamma men nödvändiga befrielse från den fina flickans fångenskap skildras. Det var romanen som förflyttade gränserna för det tillåtna, både för kvinnor och författare – och kvinnliga författare.
I Kerstin Thorvalls författarskap finns en kompassnål som hela tiden söker sig till sådant som faktiskt var förbjudet. Stundtals oklädsamt inställd på att väcka mannens sexuella åtrå – också det förbjudet och patetiskt – erbjöd hon i alla fall ett alternativ till det som var påbjudet i kvinnolivet. Ett majestätiskt arv, svårt att leva upp till.
I “Kerstin Thorvall book club” är det skribenter som Jenny Strömstedt, Helena von Zweigbergk och Hanne Kjöller som beskriver den omstörtande metamorfosen, att gå från ung lyckad kvinna – till något äldre lyckad kvinna.
Avsikten med boken har varit att teckna den medelålders kvinnans oberättade historia. Det är feministisk tradition, från Fogelstadgruppen till 1970-talets medvetandehöjande grupper och mer moderna fenomen som #prata om det. Det finns en existentiell aspekt av könsmaktsordningen, den personliga och privata frigörelsen, som inte kan ärvas utan måste erövras, inte en gång i livet utan flera. Så ståndaktiga är strukturerna som skall förändras.
I boken visar författarna att kvinnor fortfarande bedöms – av sig själva och av andra – framför allt utifrån kroppens beskaffenhet. Är den tränad, håller den tätt, är flytningarna beskedliga liksom håret på huvudet, på benen, mellan benen. Hur hålls lusten i gång efter 40? Kommer inkontinensen drabba mig? Min hud skrynklar sig!
Det är inte så lite nedslående, men jag tänker att det blir på detta sätt när det handlar om kvinnor som försökt, och för många gånger lyckats, leva upp till de normativa värderingarna i samhället. Kanske finns det kvinnor där ute i läsekretsen som kommer känna sig stärkta av att läsa om självförverkligade mediekvinnors ansträngningar att uppfylla idealet för vad en kvinna förväntas vara också efter 40; snygg, smal, duktig, kåt, mamma – dessutom självständig och lagom.
Men om det är Kerstins arv som ska förvaltas: Kerstin var inte lagom. Det blev aldrig lagom på Kerstin. Kerstin var onödig och besvärlig och otrogen och dålig mor. Kerstin befann sig i fel ålder vid fel tidpunkt, tonåring när hon var 50 och gråtande spädbarn när hon fyllt 30. Ur trotsåldern kom hon aldrig, det var ett queert åldrande.
Radioprofilen Annika Lantz skriver visserligen så att gapflabbet lösgör sig under läsningen av hennes kapitel “Jag vill prata om mina ägglossningar” och filmarenChristina Höglunds bidrag, om passionen som slår mitt i livet, riktad rakt ut till ett löst hängande du, närmar sig något som var en del av Kerstin Thorvalls författarskap; att försöka säga som det var, för att bli fri.
Hur underbart vore det inte att höra mer om kvinnor som beter sig på sådana märkliga vis. Kunde inte bokklubben ha gett varandra hemuppgifter för att på så sätt frigöra sig från de allra mest förväntade sätten att åldras: köpt kläder vars främsta syfte är att ska slitas av, slutat att le överhuvudtaget, haft en blöt kongresshelg i Strängnäs?
“Kerstin Thorvall book club” visar att också kvinnor med makt behöver sluta upp i inofficiella nätverk för att skaffa sig ett rum det går att tala ifrån. Det är strategisk separatism, också det kvinnoemancipatorisk tradition. Men bokklubben har glömt den feministiska kritiken av sådana nätverk.
Det går inte att ställa några demokratikrav på en grupp vänner som ses över alkoholhaltiga drycker och snackar Kerstin Thorvall. Men det går att förvänta sig en del när det kommer till en antologi redigerad av framstående kvinnliga författare, utgiven på ett av de större förlagen i Sverige.
Problemet med “Kerstin Thorvall book club” är inte vilka ämnen författarna valt att skriva om, det är sammansättningen av skribenter. Det snäva deltagandet begränsar erfarenheterna och därför graden av frigörelse. Det är något som antyds redan i undertiteln “Det mest förbjudna 2.0” – som om den feministiska mjukvaran bara har uppdaterats en gång sedan den romanen kom ut.
Vanja Hermele 