Argument och motargument

Talang dyker upp än här än där. Jämställdhet är tråkigt och det fanns inga kvinnor förr i tiden.

Så kan det låta i jämställdhetsdebatten. Låt konsten vara, menar de som vill bevara det vita manliga heteronormativa privilegiet. Och kanske är det självklart, att den som hela tiden får fördelar av ett system försvarar det som både rationellt och rättvist.

Här följer fem vanliga antifeministiska argument som vill öka avståndet mellan konsten och samhället. Gemensamt för dem är att de får jämställdhetsreformer och rättvisekrav att verka onödiga eller överdrivna. Men det finns motargument.

Konst – inte jämställdhet

“Ska man bara hålla på och sortera de rätta plupparna då är det inte säkert att resultatet blir så lyckat.”
(Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth)

“Konsten är en sanning. Ett grundämne. Sen har du den politiska verkligheten som ett annat råmaterial, ett annat grundämne.” (Philip Zandén, regissör och skådespelare)

Det här resonemanget menar att konst och jämställdhet är perspektiv som inte går att kombinera. Efter all möjligt politisk teater (om män av män) från tältprojekt till Upp till kamp hör plötsligt konst och politik inte längre ihop, men bara om det är jämställdhet du pratar om. Jämställdhet är inte ett konstnärligt perspektiv. I Statens kulturråds budgetunderlag 2007 – 2009, skrivs det rakt ut: konsten – vad den nu innehåller – hotas av jämställdhet och mångfald. Rådet formulerar det så här: “Hur kan man samtidigt [som man möter krav på jämställdhet och mångfald] skapa utrymme för konstens möjlighet att utvecklas?”

Det säger en del om vad konst anses vara om dess möjligheter att utvecklas hotas av jämställdhet och mångfald. Bara vita heteromän från medelklassen kan hotas av jämställdhet och mångfald. Ett annat sätt att se på saken är att konstens enda chans till utveckling ligger i just en ökad mångfald och jämställdhet. Konsten hotas inte av fler röster – den berikas av dem.

Kvalitet – inte jämställdhet
“Om man börjar tillfredsställa en procent i stället för en talang, då har man problem. För vad blir det i fråga om kvalitet?” (Stefan Larsson, dåvarande konstnärlig ledare på Elverket, Dramaten)

Ingen kan definiera begreppet ”hög konstnärlig kvalitet”, ändå är det många som tycker att det står i konflikt med jämställdhet och mångfald. Tanken dragen till sin spets menar att antingen är det konstens kvaliteter eller rättviseaspekterna som gäller. Det går inte att kombinera.

När den nya kulturutredningen föreslog att begreppet skulle strykas ur de kulturpolitiska målen var det många som reagerade. Nästan alla ville ha det kvar. När kulturpropositionen väljer att behålla kvalitetsmålet för den nationella kulturpolitiken säger exempelvis Stina Oscarsson, konstnärlig ledare på Orionteatern och initiativtagare till Skuggutredningen, till Dagens Nyheter att: Det är glädjande att de nya målen är så bra. Eftersom man behållit kvalitetsbegreppet.

Varför är kvalitet så viktigt att ha kvar i kulturpolitiken? Vad betyder egentligen begreppet hög konstnärlig kvalitet?

Vetenskapsfilosofen Elizabeth Kammarck Minnich formulerade 1990 en teori om Mystifierade begrepp. Mystifierade begrepp är begrepp som har en outtalad eller luddig innebörd – men följer den dominerande traditionens värderingar.  Kort sagt, normens värderingar i samhället.  Konstnärlig kvalitet kan sägas vara ett sådant mystifierat begrepp eftersom ingen egentligen kan definiera det. Kammarck Minnich menar att mystifierade begrepp får sin betydelse genom felaktiga generaliseringar och cirkelresonemang.

Felaktiga generaliseringar betyder at ett fåtals vita mäns erfarenheter ses som representativa för mänskligheten, som allmänmänskliga, generella till och med universella. Det är en felaktig generalisering att detta är angeläget för fler än just dem.

Cirkelsresonemang: detta fåtals mäns arbete är måttstocken för all konst. Kvalitet fylls med betydelse genom det förflutna. det vi redan vet, det som redan pekats ut som kvalitet – är kvalitet. Det är en snäv cirkel. Shakespeare är kvalitet för att vi vet att det är kvalitet. Munch och van Gogh likaså.

Det som är verkligt besvärade med de mystifierade begreppens är att deras normer är outtalade, men inte mindre verkliga för det. Det betyder att hög konstnärlig kvalitet har en ganska specifik agenda, det ska hålla jämställdheten och mångfalden borta och underbygga det vita manliga privilegiet i konsten. Och cirkeln ska slutas tätt tätt. Som Staffan Valdemar Holm uttryckte det: “Om man bestämmer sig för att den här teatern har haft en hög kvalitet [—] då är det mer en fråga om hur man behåller den traditionen, men radikaliserar förhållandet till den. Alltså helt enkelt överlämnandet av kunskap och erfarenheter från generation till generation.”

Har Holm missat att den verkligt intressanta konsten – både i konsthistorien och idag – tvärtom har brutit just med det som hittills räknats som ”intressant konst”? Dessutom är en diskussion om kvalitetsfrågor inte relevant förrän vi säkrat den från diskriminering och övergrepp. På många sätt blir det en skendebatt som tar fokus från konstens verkliga problem. Ska det diskuteras kvalitet måste konsten först säkras från diskriminering. Uppfattningen antingen kvalitet eller mångfald lägger ett avstånd mellan kvalitetsdiskussion och feminism istället för att inse att jämställdhet och mångfald är den väg som leder till en kvalitet i konsten.

Politisk korrekthet är ett skällsord
“Vi måste ändå på något sätt hävda vår frihet. Trots att de order vi emottager från storebror bärs av de allra bästa politiska och humanistiska avsikter så är det likt förbannat direktiv från makten. Så där måste man också hävda… det omvända, va? ju på nåt sätt ändå hävda det omvända, det är vår plikt.”
(Staffan Valdemar Holm, dåvarande chef på Dramaten.)

“Alltså jag hatar politiska direktiv, det där vänder jag mig emot över huvud taget att politiska direktiv ska ställas på teatern.” (Stefan Larsson, dåvarande chef på Elverket, Dramaten)

Det ska rebellas mot kraven från staten. Konstigt nog är det en policy som omsatts till praktik – men endast när det gäller jämställdheten och mångfalden. Samma subversiva energi har inte lagt på att ”vända sig” mot kravet att spela klassiker eller värna kulturarvet. Ett krav som framförallt stärker representation av vita manliga dramatiker och författare. Mitt under den hetaste feministiska kritiken valde dåvarande Dramatenchef att ringa upp Killinggänget och fråga om de ville leka fritt på Dramatens stora scen. Ska en teaterchef vara subversiv, självständig och konstnärligt intressant: kontraktera en massa män. Det säger mycket om chefens position i kulturen. Utifrån de privilegierade utkiksposterna syns tydligen inte ojämställdhetens verkliga effekter så bra. Men varför inte ta reda på fakta? Tre exempel:

x Var tredje av de verksamma kvinnorna på filmproduktionsbolagen år 2005 hade, enligt en undersökning från Teaterförbundet, varit med om sexuella trakasserier på sin arbetsplats.

x Enligt samma undersökning hade män i genomsnitt drygt 1 500 kronor mer i månadslön än kvinnorna. Samtidigt hävdar 85 procent av producenterna att det inte finns någon skillnad i lön mellan män och kvinnor som utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt.

x Var tioende kvinna svarade i en enkät riktad till bildkonstnärer och konsthantverkare 2009 att de varit med om sexuella trakasserier inom ramen för sitt arbete. Nästan ingen av de svarade männen förstod frågan. I samma undersökning svarade 62 procent av männen Ja på frågan om samtidskonsten fungerar jämställt. 70 procent av kvinnorna svarar nej på samma fråga.

Det är en lyx, få förunnad, att kunna tycka att jämställdhet och mångfald är tomma politiska ord. De som står utanför värmen och gemenskapen i vinnarcirkeln ser dock saken på ett annat sätt. Jämställdhet är inte ett meningslöst krav som kulturpolitiker plågar institutionschefer med. Tvärtom är det ett mål med stadig förankring i befolkningen, det är samhället som kräver demokrati och rättvisa. I förlängningen är det kulturens ägare som sagt sitt: vi är många som vill ha jämställdhet och mångfald. Det är inte politiskt korrekthet, det är demokrati.

Det fanns inga kvinnor förr i tiden
“Vi kan ju inte hålla på med historieförfalskning.” Staffan Valdemar Holm, i DN med anledning av ännu ett spelår med övervikt av manliga dramatiker på Dramaten.

Strindberg är en av de mest spelade dramatikerna på Sveriges scener. Det är en missuppfattning att det alltid har varit så. När det begav sig, på 1880-talet, hade Strindberg tvärtom svårt att få sin dramatik spelad. Det var kvinnor som var de dramatiker som spelades och älskades mest på Dramatens stora scen, bland annat Ann Charlotte Leffler och Alfhild Agrell. Bara Strindbergs Lycko-Pers resa nådde någon form av framgång, men den brädades lätt av Lefflers En räddande ängel som spelades nästan dubbelt så många gånger som Lycko-Per.

Ordet ”klassiker” i en ordbok förklaras på ett sätt som lämnar mycket till fantasin: verk av klassisk författare. Vilka verk som räknas som klassiker kan ingen veta säkert, men ändå vet vi: det handlar om en massa män  – och Selma Lagerlöf. Vart tog alla andra kvinnor vägen? Det var många kvinnor som skrev och många kvinnor som var mycket framgångsrika. Men de har exkluderats ur vår historieskrivning.De verk som upptas i vår kulturhistoria samspelar med begreppet kvalitet. Här är två mystifierade begrepp i gång samtidigt, kanon och kvalitet. Genom cirkelresonemang är de låsta vid varandra: bara det med kvalitet kan upptas i kanon och endast det som är upptaget i kanon har kvalitet.

Det var vinnarna som skrev historien men idag börjar vi mer och mer bryta med den kanoniseringsprocess som har exkluderat kvinnor. Ändå spelades fler pjäser författade av kvinnor på Dramatens stora scen i slutet av 1800talet än när Staffan var chef i början av 2000talet. Varför ville han bara vara subversiv mot jämställdheten och inte mot ett manligt definierat kulturarv?

Ta hand om män
“Bra eller dåligt, men för två år sedan kvoterade vi faktiskt in två män för att vi kände att vi inte bara kunde ha kvinnor, det blir en annorlunda balans i gruppen” (Richard Julin, chefsintendent på Magasin 3)

“Fru talman! Det är riktigt att vi inte har ett jämställt kulturliv. Det är betydligt fler kvinnor som går på teater. Det är betydligt fler kvinnor som går på museer. Det är betydligt fler kvinnor som köper böcker. Vi behöver få in betydligt fler män i kulturen. (Lena Adelsohn Liljeroth i en riksdagsdebatt)

Bakom tanken att det inte fanns några kvinnor i vår kulturhistoria ligger en minst sagt överdriven tro på rimligheten i ett nästintill helt manligt kulturarv. Den tilltron gör den rådande ojämställdheten naturlig, fanns det inga kvinnor är det ju inget att göra något åt. Med den synen leder feminismen till orättvisa fördelar för kvinnor och andra, vilket har gjort att ett extra ansvar – helt osannolikt – tas för mäns möjligheter att slå sig fram i kulturen. Det är helt enkelt synd om vita män idag.

Visserligen är det sant att det finns fler kvinnor än män på konsthögskolorna i landet. Men det är en majoritet inte går att finna bland professorstjänsterna på samma utbildningar. När det gäller den individuella visningsersättningen, konstvärldens motsvarighet till STIM – mer pengar ju fler som ser ditt konstverk– är det fler kvinnor än män som får pengar som helhet. I de allra lägsta ersättningsnivåerna är det dock 70 procent kvinnor i medan det i toppen finns 70 procent män. Mellan dessa kategorier skiljer flera tiotusentals kronor.

Även när kvinnor och män gör samma saker – till exempel oljemålningar – säljs kvinnornas konst till 85 procent av männens prislapp.  Män behöver inget särskilt stöd i konsten, de flyter upp ändå.