Biograf Drakens stora salong var fullsatt när Leif Pagrotsky invigningstalade på Göteborg filmfestival en januarikväll 2005. Vem kunde ana att han då skulle informera svensk filmbransch om en jämställdhetssensation: Det nya filmavtalet skulle innehålla könskvotering – minst 40 procent kvinnor i kategorierna regi, manus och producent när filminstitutet i framtiden skulle fördela sina pengar.
Detta jämställdhetskliv grundade sig på tre faktorer: aktiva filmarbetare med längtan efter jämställdhet, ett tydligt stöd för feministiska frågor hos politikerna – och självaste långfilmskonsulent Marianne Ahrne. Hon hade under sitt första år som konsulent gett alla sina miljoner, utom en, till manliga upphovsmän med riktigt dåliga filmidéer. Systemet att ha helt fria filmkonsulenter hade blivit uppenbart ohållbart, det var tydligt att de behövde hjälp.
Och i januari 2006 skrev filmbranschen under filmavtalet med jämställdhetsmålen. Vi var många som trodde att jämställdheten därmed var säkrad. Fyra år senare är det tydligt att formuleringarna på pappret inte lyckades påverka praktiken. Organisationen Women in Film and Television (WIFT) skriver i Aftonbladet i oktober 2009 att SFI misslyckas: Hösten 2009 är 80 procent av långfilmerna regisserade av män. På producentsidan är siffran 70 procent och 77 procent av manuskripten är skrivna av män. Dessa siffror gällde även för hösten 2008 och våren 2009.
Också filminstitutets egna årsrapport beskriver 2008 som ett svart år ur jämställdhetssynpunkt: Jämfört med 2007 års premiärsatta långfilmer minskade andelen kvinnliga spelfilmsregissörer från 26 till 19 procent. Även andelen kvinnliga spelfilmsproducenter minskade från 32 till 23 procent. Andelen kvinnliga manusförfattare ökade dock från 32 till 36 procent, skriver institutet.
Peter Piodor Gustafsson, vars förordnande går ut i januari 2010, har varit långfilmskonsulent under filmavtals hela period. Hur ser han på målet 40/60 och varför man misslyckats med att uppnå det?
– När jag började fanns det ingen tanke att det här skulle hålla hela vägen. Ingen trodde att det var realistiskt med 40/60 i alla tre yrkeskategorierna. Men det är det nu och det är för att vi verkligen har jobbat för det. Men det är vanligare med kvinnlig producent och kvinnlig manusförfattare, medan kvinnlig regissör fortfarande är underrepresenterat. När det gäller producent är målet uppnått från min sida, och jag är nästan där när det gäller manus.
Peter Piodor Gustafsson har under sina fyra år som filmkonsulent gett stöd till 41 procent kvinnliga producenter, 34 procent kvinnliga manusförfattare och 30 procent kvinnliga regissörer – lång spelfilm och långa dokumentärer sammanräknat. Det är ett resultat som visar på en påtaglig tröghet i förändringsarbetet. Redan för snart tio år sedan, inför 2000 års filmavtal, beslutade regeringen att ett mål för statens filmstöd skulle vara ”att genom Svenska Filminstitutet förbättra kvinnliga filmskapares villkor.” År 2000 hade 35 procent av antalet förhandsstöd för långfilm gått till filmprojekt med kvinnliga regissörer. Det var för lite då och det är för lite nu.
– Mina siffror är sämre än jag trodde, säger Peter Piodor Gustafsson. Men jag skulle nog ha uppnått målen om det inte var så att många projekt inte fick den övriga finansieringen på plats. Det är betydligt svårare för projekt med kvinnlig huvudperson, kanske i kombination med kvinnlig manus och producent, att få full finansiering. Ett exempel är Tova Magnusson Norlings kommande projekt, hon fick pengar av mig för ett halv år sedan. Alla de stora bitarna var klara, men det saknades tre miljoner. Det har inte rört på sig en millimeter på sex månader. Det gjorde att de fick sänka budgeten. Och det är verkligen skittråkigt. Det behövs en attitydförändring på så många plan i branschen.
I begynnelsen var de första formuleringarna av 2006 års filmavtalet tvingande: stödet “ska” fördelas till minst fyrtio procent kvinnor. I förhandlingarna med branschen förändrades sedan den skrivelsen, ordet “ska” byttes ut till “bör” – och med det uppstod möjligheten att strunta i jämställdhetsmålen. Men så tycker inte Peter Piodor Gustafsson att man ska tolka ordet.
– Här på SFI analyserade vi ordet “bör” och kom fram till att vi tycker att det är mer moraliskt förpliktigande än “ska”. “Bör” lägger ett personligt ansvar, det är upp till DIG att se till att det uppnås. Och i början arbetade vi som om det var ett absolut krav, alltså detta ska bara uppnås. Men nu har vi mer och mer fått tryck på oss från sidan att det inte är så. En sammanfattning av branschens inställning till jämställdhetsmålen skulle kunna vara att alla säger att det är jätteviktigt, men i slutändan blir det ändå alltid andra aspekter som är viktigare. Det vanligaste argumentet är att man får inte prioritera bort kvalitet till förmån för kvinnor. Men det är därför jag är för kvotering, för det skulle innebära att alla andra skulle behöva anpassa sig. Med kvotering skulle inte kvaliteten bli lidande, för man väntar tills projekten blir tillräckligt bra. Det är snarare segheten som kvinnliga upphovsmän möter ute i branschen, som det faktumet att det är så svårt att få till full finansiering, som leder till shortcuts och bantade budgetar. Det är sådana saker som äventyrar kvaliteten.
Vanja Hermele 