Myter om jämställdhet i Framtiden är nu!

Sverige är världens mest jämställda land. Det är en slogan som svenskar älskar att sprida Och under några år i början på 2000-talat stämde det faktiskt. Sverige toppade den lista över länders jämställdhetsnivåer som organisationen the World Economic Forum presenterad varje år. (1)

Men 2008 händer något. Sverige börjar halka ner för prispallen. Vi blir trea och så småningom fyra. Häpnadsväckande uppgifter – som att Norge vinner över oss i jämställdhet eller att Rwanda har högre andel kvinnliga ministrar än vi – ignoreras konsekvent i svenska medier.

Men självbilden består. Liksom den segregerade arbetsmarknaden och de oskäliga löneskillnaderna. Den svenska exportvaran – jämställdheten – håller på att gå oss ur händerna.

Det blir bättre och bättre

Den snart femton år gamla Kvinnomaktutredningen kände redan på förstasidan att det var motiverat att slå hål på den svenska jämställdhetslegenden. Utredningen underrubrik löd – myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige. Utredningen visade att arbetsmarknaden var både könssegregerad och irrationell, det var inte alltid den bäst lämpade som fick jobbet. Utredningen rekommenderade kvinnor könsbyte, före utbildning. Ett manligt kön trumfade både meriter och utbildning. Så ojämställt var Sverige. (2)

Bakom myten om det jämställda Sverige vilar en optimistisk idé: varje samhälle blir bättre och bättre. Det är en fin tanke, men så fungerar inte jämställdheten Visserligen låg Sverige etta, men inget land har ännu blivit helt jämställt. Om 1 betydde jämställdhet, nådde Sverige upp till 0,814. Inte helt jämställt, men rätt bra nivå.

Några exempel. År 1998 gjorde den socialdemokratiska regeringen bedömningen att kvinnliga filmares villkor skulle förbättras. Det blev en prioriterad politisk fråga och Svenska filminstitutet var den institution som skulle hjälpa staten att uppnå målet. Saken diskuterades i Riksdagen, dåvarande kulturminister Marita Ulvskog uppvisar en hoppfullhet: ”vid filmavtalsperioden slut [år 2005] kommer vi se att den svenska filmbranschen har blivit än mindre mansdominerad.” (3)

År 2004, med ett år kvar av filmavtalet, hade filminstitutets långfilmskonsulenter lyckats med det otänkbara: att försämra jämställdhetssiffrorna. Den ena av de två långfilmskonsulenter gav 72 procent av pengarna till män medan den andra tyckte det var en bra idé att ge 49 av 50 miljoner kronor till manliga sökande.

Situationen var ohållbar. Den nya kulturministern Leif Pagrotsky informerade svensk filmbransch på invigningen av Göteborg filmfestival att nästa filmavtal skulle innehålla könskvotering. Minst 40 procent kvinnor i kategorierna regi, manus och producent när filminstitutet under nästa avtalsperiod fördelar skattebetalarnas pengar.

I år ska målet vara uppnått. Organisationen Women in Film and Television (WIFT) beskriver resultatet i Aftonbladet: ”Hösten 2009 är 80 procent av långfilmerna regisserade av män. De är producerade av 70 procent män och 77 procent av manuskripten är skrivna av män. Dessa siffror gällde även för hösten 2008 och våren 2009.” (4)

Också filminstitutets egna årsrapporter beskriver avtalsperiodens slutfas på ungefär samma sätt.(5) De filmer som nådde svensk publik våren 2010 var man tvungen att presentera under den ironiska rubriken Välkommen till herrklubben. 1 av 14 filmer hade regisserats av en kvinna. Det är sju procent kvinnliga filmare våren 2010 – och rekord i ojämställdhet.

Det fanns inga kvinnor förr i tiden

Varje torsdag är det middag i Konstnärsklubbens festvåning på Östermalm i Stockholm. Borden är dukade med arkivbeständigt papper. En del av medlemmarna i Konstnärsklubben är namnkunniga och om någon får för sig att rita på duken ska det kunnas sparas till eftervärlden. Kvinnor föräras dock inte inträde, könsdiskrimineringen är inskriven i stadgarna.

På Konstnärsklubben motiverar man diskriminering med en historisk förklaringsmodell. Konstnärsklubbens kvinnoförbud var en naturlig sak, en opolitisk avspegling av 1856 års konstscen, menar man.

Men när Konstnärsklubbens startade var kvinnorörelsen en absolut närvarande kraft i samhället. Det var många krav som blev verklighet under 1800-talets andra hälft. Under loppet av bara några decennier fick kvinnor lika arvsrätt och ogifta kvinnor över 25 blev myndiga. Kvinnor fick rätten att undervisa, mannen förlorade den lagstadgade rätten att aga sin hustru. Kvinnor kunde ta studenten som privatister och så småningom också ta akademisk examen. Mot slutet av 1800-talet fick gifta kvinnor rätt att bestämma över sin egen inkomst.(6)

Det var reformer som revolutionerade könsordningen i samhället och de både välkomnades och motarbetades. Att starta och driva en herrklubb i en så genusturbulent tid var en direkt motreaktion på kvinnors ökade mobilisering i samhället.

”Manliga konstnärer slöt sig samman i egna grupper. […] Kvinnor hade blivit konkurrenter på konstens område. Eftersom många kom från borgerliga familjer hade de nära till kundkretsen och var därför extra hotande.”( 7) Så beskriver konstvetarna Barbro Werkmäster och Eva-Lena Bengtsson tiden för Konstnärsklubbens startande.

Framsteg på ett område blandas med bakslag på ett annat. Så brukar jämställdhetsutvecklingen gå till. De historiskt orienterade förklaringsmodellerna tar luften ur dagens jämställdhetskrav. Om det är naturligt – historiskt givet – med en ojämställdhet blir kraven onödiga, onaturliga, överdrivna.

Inom teatern har man länge brukar och bevarat ett sådant kulturarv. Man har accepterat villfarelsen att de litterära klassikerna har skrivits av en massa män – och Selma Lagerlöf. På universiteten har man visserligen känt till och forskat på de kvinnor som utgjorde till exempel August Strindbergs debattmotstånd. Men ur teaterhistorien har de försvunnit.

Författare som Alfhild Agrell, Viktoria Benedictsson, Ann Charlotte Leffler och Frida Steenhof är bara några exempel på kvinnliga dramatiker som spelades för fulla hus på Dramaten under 1800-talets andra hälft. Det är en, ur jämställdhetssynpunkt försenande, paradox att det spelades mer dramatik skriven av kvinnor på Dramatens stora scen i slutet av 1800-talet än det gjorde i början av 2000-talet. Ändå är det historien som antas motivera dagens ojämställdhet.
Kvalitet mot jämställdhet

Trettio år har gått sedan Sveriges första jämställdhetslag. Trettio år sedan arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter blev en lagstadgad rätt. Ändå har kulturen gång på gång valt att sätta sig på efterkälken när det kommer till jämställdhet. Representationen av kvinnor har visserligen ökat i kulturen, men fortfarande kan inte kvinnor och män verka på samma villkor.

Sedan 70-talet har konsthögskolorna dominerats av kvinnor, men bland professorerna på skolorna kan inte samma närvaro upptäckas. Betydligt fler kvinnor än män söker till de svenska scenskolorna, ändå går lika många män som kvinnor utbildningen. Det betyder att män kvoteras in för att tillfredsställa tanken att det behövs lika många Romeo som Julia i varje klass.

Idag är 25 procent av eleverna på kandidatnivå på musikhögskolorna är kvinnor, men bara 1,2 procent av verken som spelades på orkesterhusen 2008/2009 var komponerade av kvinnor. När Nordiska rådet delade ut sitt musikpris på 450 000 kronor till verk av nu levande upphovsman gjorde de många besvikna. Samtliga nominerade verk, utom ett, var skrivna av män. Vårt uppdrag, säger ordföranden när frånvaron av kvinnor ifrågasattes, var att lyssna efter kvalitet – och det har vi verkligen gjort. (9)

Det är egentligen en rätt utvecklad form av könsdiskriminering, att först fördela resurserna orättvist och sedan sprida ryktet att kvinnor är sämre än män. Men det är inte första gången som kvalitetsargument används för att skriva kvinnor ur historien. I jämställdhetsdiskussionen används det ofta för att slippa och förväntas trumfa alla motargument: är det bara tillräckligt bra kvalitet spelar det ingen roll hur det har producerats eller vem som har gjort det.

Det betraktas snarast som en motsats till jämställdhet och används som om det stod utanför normer och politik. Ändå krävs det inte mer än en A-kurs i konstvetenskap för att veta att kvalitetsnormer är föränderliga över tid och rum, att van Gogh inte fick en enda tavla såld under sin livstid eller att de konstnärer som idag uppnått genistatus oftare bröt med kvalitetsnormer än upprätthöll dem.

Om trettio år

Lika rättigheter varit en lagstadgad rätt i trettio år nu. Jämställdhetslagen fyller jämt i år. Ändå består den segregerade arbetsmarkanden, liksom de oskäliga löneskillnaderna.

Under lång tid har vi också haft tydliga mål och direktiv för våra skattefinansierade verksamheter. Alla statliga myndigheter och institutioner ska vara jämställdhetsintegrerade. Det står inskrivet i statsbudgeten. Det betyder att jämställdhet ska vara ett närvarande perspektiv vid alla beslut – även de konstnärliga.

Ändå saknas det fortfarande kvinnor på de områden i kulturen där det finns mest pengar och prestige: de stora utställningssalarna, den långa spelfilmen för vuxna, de stora scenerna på de stora teatrarna är fortfarande ett manligt reservat.

Trots lagar och direktiv är det alltså många institutioner som har lång väg kvar till integrering. Jämställdhetsutvecklingen går långsamt. På våra kulturinstitutioner har jämställdheten fastnat på pappersnivå.

Det som allra mest hindrar konsten från att nå jämställdhet är den konstruerade motsättningen mellan konstnärlig kvalitet och rättvisa. Om sådana frågor behandlas är det som personalfrågor – aldrig som konstnärligt berikande perspektiv. Tanken är att jämställdhet på skulle begränsa konsten.

Det är en märklig invändning med tanke på att konsten idag både är begränsad och likriktad, alltför präglad av en vit, manlig och borgerlig kvalitetsnorm. Det är just därför jämställdheten behövs för att knuffa konsten över tröskeln, ut ur trygghetszonen och herrklubben till mer intressanta och spännande världar.

Det är motsatsförhållandet mellan jämställdhet och kvalitet som gör att kulturen försitter sina chanser att uppnå något särskilt, varken ur jämställdhets- eller kvalitetssynpunkt. Så länge konstnärlig utveckling och jämställdhet betraktas som två separerade perspektiv, kan man inte ha särskilt höga förväntningar om framtiden.

Det är utslaget av kvalitetsdiskussionen som bestämmer hur framtidens kultur ser ut. Det är den debatten som måste vinnas. Vill framtidens kulturinstitutioner vara en del av framtidens samhällsutveckling är det hög tid för dem att låta sig utvecklas genom jämställdhet och mångfald. Jämställdhet är inte är en motsats till konstnärlig utveckling, det är dess förutsättning. Det som står på spel är kulturens roll i samhället. Hur det går avgörs idag.

Litteraturförteckning

Bengtsson, Eva-Lena och Werkmäster, Barbro, Kvinna och konstnär i 1800-talets Sverige,
2004.

Fråga till statsråd, Sveriges Riksdag. Fråga 2000/01:868 av Ewa Larsson (MP) till
kulturminister Marita Ulvskog (S), 2001-03-09

Hellekant, Johan, ”Män premieras i musikvärlden”, Svenska Dagbladet, 2010-03-02
Hermele, Vanja, Konsten – så funkar det (inte), 2009
Hermele, Vanja, ”Ups and Downs in Swedish Theatre”, Swedish Theatre, 2010

Kvinnlig Anhopning Svenska Tonsättare (KVAST), http://www.kvast.org 2010-06-04

Proposition inför jämställdhetslagen, proposition 1978/79:175

SOU 1998:6 Ty makten är din… myten om det rationella arbetslivet och det jämställda
Sverige
Statistiska centralbyrån, På tal om kvinnor och män 2008
Svenska filminstitutet, Verksamhetsberättelse 2008
Svenska filminstitutet, Verksamhetsberättelse 2009

WIFT, ”Var är jämställdheten, Svenska Filminstitutet?”, Aftonbladet, 2009-10-07

1 thought on “Myter om jämställdhet i Framtiden är nu!”

  1. En utmärkt text, må den spridas och läsas av många många!

    Ju längre tid vi väntar med att vinna slaget om kulturinstitutionerna, desto mindre angelägna hinner de att bli för det stora flertalet. Må hända blir vi som är redo att ta striden allt färre (hemska tanke), men utifrån samma logik desto mer angelägna. – Det är vår kultur! – Det är vi som betalar! Med de orden väcker jag mig själv varje gång jag märker att jag är på väg att tappa hoppet.

    Tack Vanja för ditt skarpsinne och alltid lika välvässade penna, i ditt blyerts bor framtiden. Det måste bli så.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s