Antingen konst – eller mångfald

Ett av regeringens nationella kulturpolitiska mål är att verka för allas möjlighet till delaktighet i kulturlivet. Mångkulturåret 06 och kommittén för jämställd scenkonst kan ses som medel för att leda till det målet. Med ett tydligt formulerat kulturpolitiskt mål och med kommittéer som arbetar för saken: vad är det som hindrar kulturen från att nå den satta visionen?

En relativt spridd uppfattning inom kultursfären är att mångfald och jämställdhet må vara bra saker, men att deras intåg på den kulturella arenan leder till att konstens möjligheter på nåt sätt försämras. Konsten kommer bli lidande ifall för många krav ställs på den, verkar man anse. Ett stilexempel på en sådan tankefigur kan hämtas ur kulturrådets budgetunderlag för 2007-2009. Rådet skriver att det har ”en betydelsefull roll i uppdraget att verkställa den av regering och riksdag beslutade kulturpolitiken”. Kulturrådets framhållna vision är ”främja konst och kultur för att tillgodose alla medborgares rätt till ett varierat kulturutbud av hög kvalitet.”

Visionen är bra, men därefter följer en märklig passus där en tvivlande inställning avslöjas:

”Under senare år har allt fler uppdrag och prioriteringar tillkommit inom kulturpolitiken, bland annat berättigade krav på jämställdhet och mångfald i den skattefinansierade verksamheten.”

Därefter frågan: ”Hur kan man samtidigt skapa utrymme för konstens möjligheter att utvecklas?”

Kulturrådets ställda fråga uttrycket inställningen att mångfalds- och jämställdhetskrav inskränker konstens möjligheter till utveckling. Ordvalet ”samtidigt” visar på att konstens utveckling och jämställdhets- och mångfaldskrav är olika saker. Denna uppdelning ”Antingen konstens utveckling –eller mångfald/jämställdhet” är oroande av två skäl:

För det första: vad är då konst? Två saker kan man sluta sig till: det är inte jämställdhet och det är inte mångfald. Genom skrivelser som Kulturrådets visas att konstens utveckling inte har med mångfald eller jämställdhet att göra. Konsten har inga perspektiv att bära, verkar man tro, men det är en friheten bara vita västerländska män kan njuta. Att ”bara vara konst” är en maktpositionering i sig. Shakespeare på stora scenen blir exempelvis aldrig en manspjäs om hur det är att vara svensk.

”Antingen konst – eller mångfald/jämställdhet”-retoriken leder också till tanken kulturyttringar som på något sätt anses arbeta utifrån jämställdhets- eller mångfaldsperspektiv inte kan räknar till konst med stort K. Mångfald och jämställdhet hamnar därigenom på kollisionskurs med konsten – och anses inte vara lika bra den.

Givet uppfattningen att konsten i och för sig kan kompletteras med, men inte är samma sak som, jämställdhet eller mångfald uppstår ännu en problematisk konsekvens: en konkurrens om positionen som konstens avvikare. Det betyder att det är ovanligt att jämställdhetsplaner ser till etnisk eller annan mångfald, liksom det ärovanligt att mångfaldsplaner räknar kön.

Regeringen försöker nu ytterligare skärpa kraven på jämställdhet och mångfald genom att flytta fram dessa krav i de årliga regleringsbreven – från den perifera positionen längst bak i skrivelsen, till näst längst fram. Räcker det för att få kulturinstitutionerna att inse allvaret i dessa frågor? Eller finns den tudelade uppfattningen inbyggd i regleringsbreven? Innan jämställdhets- och mångfaldskraven står att nationalscenerna ska vårda och främja det svenska språket, det nationella kulturarvet – vad det nu kan tänkas betyda – samt genom ”hög kvalitet och bevarad nationell egenart kunna hävda sig väl i jämförelse med de främsta scenerna utomlands”..

Ger inte det signalen att det bra att fortsätta prioritera Konsten före jämställdhet och mångfald såsom Kulturrådet gör? Måste inte regeringen vara än tydligare och på allvar fundera på vad som menas med ”nationell egenart” i förhållande till mångfald exempelvis?

Ett förslag till framtida skrivelser:
• Hög konstnärlig kvalitet kan endast uppnås genom mångfald och jämställdhet.
• Nationell egenart betyder en unik blandning av många kulturer, etniciteter, traditioner och erfarenheter – dessa ska ges plats på Sveriges nationalscener.

Och så en hälsning till Kulturrådet: Ett intressantare sätt att tolka de kulturpolitiska målen springer ur insikten att konstens enda chans till utveckling är att innefatta så många perspektiv som möjligt – däribland jämställdhet och mångfald – annars kan konsten inte utvecklas. De ställda kraven att dessa perspektiv ska innefattas är en framkomlig väg ifall man vill uppnå kulturrådets egna satta mål: alla medborgares rätt till ett varierat kulturutbud av hög kvalitet.

Vanja Hermele till Mångkulturåret 06:s hemsida, publicerades dock inte vad jag minns. Nåt hände.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s