Stolthet och fördomar

Det var transpersoner, homo- och bisexuella i New York City som tillsammans kavlade upp ärmarna och kickstartade den moderna frigörelsekampen en gång back in the summer of ’69. I en stad där polisbrutalitet var vardagsmat för HBT-personer var det sammanhållning och ”nu får det vara nog”-känsla som låg bakom Inn-revolten som utlöste den våg av solidaritetshandlingar och demonstrationer som spred sig över USA och kom att inspirera till Frigörelsemarsch även i Stockholm 1977.

På plakaten stod ”Det är skönt att vara bög”, ”Våga visa dina känslor för samma kön” och ”Lesbisk kamp är kvinnokamp”. Arrangörer var RFSL, Lesbisk Front och Homosexuella socialister. Socialister, flator och bögar förenade i kampen mot förtrycket av homosexuella.

Men relationen mellan dem har inte alltid varit hundra. Lesbisk Front, till exempel, bestod av ett antal kvinnor som hade gett fingret åt RFSL som de hade bedömt vara för mansdominerat. Eva Bohlin var med från starten. Hon berättar att de lesbiska hela tiden hade stöttat bögarna i politiska frågor, men att de upplevde att de inte fick något tillbaka för besväret. På Timmys, RFSL:s lokal på Timmermansgatan i Stockholm, röstades tjejernas idéer istället ner. ”Vi kände oss inte bara osedda, vi kände oss motarbetade”, säger Eva Bohlin.

– Från början hade vi tjejkväll en gång i veckan på Timmys. Men eftersom vi var tjejer och hade lägre lön än killarna gjorde vi inte av med lika mycket pengar i baren. Det tog killarna som anledning till att flytta vår tjejkväll, från lördagskvällar till de inte fullt så attraktiva tisdagskvällarna. Och så höll det på tills vi till slut bara hade en kväll i månaden.

Det som verkligen avgjorde att många lesbiska tågade ut ur RFSL var konflikter av mer politisk karaktär. Ett exempel var den statliga sexualbrottsutredning som presenterades under våren 1976. I den föreslogs både bra och dåliga saker. Till de bättre idéerna hörde att homosexuella, liksom heterosexuella, skulle bli byxmyndiga vid 15 års ålder. Till de sämre hörde att begreppet våldtäkt skulle formuleras så att det i princip bara skulle kunna gälla överfallsvåldtäkter – och kanske inte ens då. Utredningen ville att offrets beteende skulle vägas in: kläder, alkoholintag, sexuell historia. Kort sagt: våldtagna kvinnor skulle bli ansvariga för de brott de var offer för.

– Vi fick absolut spader när vi läste den där utredningen och gjorde allt vi kunde för att stoppa den, vilket vi till slut lyckades med, säger Eva Bohlin. Men det var inte tack vare bögarna, de var upptagna med att fira den sänkta åldersgränsen. De ropade hurra medan vi demonstrerade på stan, det var faktiskt så.

Sådana brister i solidariteten mellan bögar och flator är inte roliga att upptäcka. Men inte alla bögar är blinda för kvinnors situation. Jan Hammarlund, musiker och medlem i Homosexuella socialister från och till sedan 70-talet, upptäckte genom sin musikaliska gärning ett patriarkat på oväntat ställe. Hammarlunds tydligt feministiska och självklart kvinnosolidariska låt Jag hatar patriarkatet blev recenserad i vänstermusikens tidning ”Musikens makt”. Journalisten och proggmusikens uttolkare Tommy Rander fastslog att Jan Hammarlund var helt fel ute. Enligt Rander var patriarkat ett meningslöst ord som ingen visste vad det betydde. Rander gav utryck för den åsikt som så många vita heterosexuella män inom vänstern framhåller: klasskamp är den vikigaste frågan och allt som för uppmärksamheten bort från den är ondskefullt. Dessutom var Hammarlund på tok för omanlig, menade Rander.

– Han skrev att jag sjöng för mesigt. Enligt honom lät jag inte tillräckligt arg för att passa de vänsterpolitiska texterna, säger Jan Hammarlund.

I samhällsdebatten var de flesta vänsterorienterade politiska förbund i all välmening passivt för att homosexuella fick fler rättigheter, oklart dock exakt vilka och hur. I samband med att RFSL skickade ut en enkät om vad de politiska partierna skulle göra för homosexuellas rättigheter formligen exploderade relationen mellan homosexuella och extremvänstern.

Gruppen med det omöjliga namnet Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) vägrade att erkänna homosexualitet som en naturlig samlevnadsform och valde istället att koppla samman den med värsta tänkbara: privategendomens uppkomst. Homosexualitet var för borgare och det ansågs helt enkelt osolidariskt att ta en proletär i röven. Organisationen Röda bögar svarade direkt med hälsningar på gatorna riktade till partiets ordförande Frank Baude: ”Vi älskar dig, Frank! Puss och kram!”

Bringing sexy back
Om 70-talet var demonstrationernas årtionde ägnades 80-talet åt något mer deprimerande. AIDS var sjukdomen som ledde till en systematiserad bacillfobi överallt i samhället. Folk vågade inte klippa sig hos homosexuella frisörer, krockskadade bilar skickades direkt till Anticimex och i Hollywood krävde filmstjärnornas fackförbund att deras medlemmar skulle få kyssas med stängd mun.

AIDS hanterades dessutom som en synonym till homosexualitet, framförallt manlig sådan, och sände homofrågan tillbaka till medeltiden. Var det till exempel ställt bortom rimligt tvivel att det var absolut nödvändigt att homosexuella skulle ha sex med varandra över huvud taget? Nej, var så god att gå genom livet i vänskaplighet och avhållsamhet, om du är homosexuell. Så löd den officiella handlingsplanen mot AIDS formulerad av Sveriges dåvarande ärkebiskop Bertil Werkström.

Den som idag har svårt att se den omedelbara politiska sprängkraft i att dansa som en sexgalning på ett flak till takterna av BWO bör kanske ta sig en titt på den sexfobiska kontexten fenomenet uppstod i. Där delar av 70-talets homorörelse kritiserats för att vara tråkiga vaniljesexare tog 80-talets och 90-talets homorörelse det säkra före det osäkra: ”we’re bringing sexy back”!

Men i början av 2000-talet uppstod en motrörelse: Straight Acting. Det betydde att man skulle försöka vara så ”normal” som möjligt. Tänk om man hade fått en femma varje gång man hade hört: kan de inte bara vara lite mer normala? Det var en åsikt heterovärlden och delar av HBT-rörelsen under en period delade.

I en sådan tid hamnade Prides schlagerkväll i hetluften. Schlagerkvällen är en kväll som varje år reserveras för det kollektiva och kompromisslösa dyrkandet av musikgenren och livsstilen schlager. Främsta anhängare: schlagerbögar, det vill säga en grupp människor – oftast män, men inte alltid – som har det gemensamt att de älskar schlager. Peter Tai Christensen, författare till boken ”Schlagerbög!”, berättar att schlagerbögar stundtals varit ordentligt impopulära.

– Ett tag var vi inte omtyckta av någon, säger Peter Tai Christensen Det var många som tyckte att det var fel med fjolliga bögar eftersom vi inte representerade ”den korrekta bilden” av bögar utan snarare ansågs bekräfta en stereotyp föreställning. Det är inte första gången som fjollorna hamnar längst ner i hierarkin, säger Peter Tai Christensen.

Sådana insikter är inte självförtroendebyggande för fjollor – men identiska med de sexistiska värderingar som råder i det övriga samhället. Både inom och utanför heterosamhället existerar värderingar som gör gällande: maskulint är bättre än feminint. Feminister kallar detta system för patriarkat och analysen skulle kunna ligga till grund för en självklar solidaritet mellan fjollor och feminister. Peter Tai Christensen:

– Schlagern är också ett så tydligt iscensättande av kön. Man har bara tre minuter på sig att bygga upp ett intryck – som när Charlotte Perelli vann med Hero nu senast – då hade man tänkt igenom varje liten rörelse i detalj. Det gör det tydligt att man //gör// kön – vilket motsäger föreställningen om att kön är någonting naturligt givet. Det är grunden för allt ifrågasättande av kön och könsroller.

Ändå kunde det tydligen inte undvikas att värvningen av feministen Ulrika Westerlund till ordförandeskapet 2005 gav många schlagerbögar stora skälvan. QX var tidningen som dristade sig att ställa frågan: ”Ska du lägga ner schlagerkvällen nu?”

– Ja, det fanns definitivt en feministskräck, inte flatskräck men feministskräck. Det var första gången någon som var så tydligt feminist och vänster blev ordförande och det fanns verkligen en föreställning om vad någon som är feminist och vänster tänker göra med Pride. Helt klart, säger Ulrika Westerlund, idag vice förbundsordförande i RFSL.

Men även Pride utvecklas och frågor som ansågs kontroversiella för några år sedan är det inte längre – och tvärtom: orättvisor som obemärkt passerade förr, leder till rabalder idag. Till exempel hade Stockholm Pride vid ett tillfälle i början av 2000-talet en helt manlig styrelse, alla var födda män och identifierade sig som män.

– Då var det ingen som reagerade på det, säger Ulrika Westerlund. Men nu när vi efter årsmötet hade en styrelse med endast en född kvinna, som identifierar sig som kvinna, genererade det genast mängder med mejl från folk som sa ”Jag tänker inte sitta i er jävla mansstyrele, men någon mer tjej måste göra det!” Det låter kanske konstigt, men det är verkligen ett framsteg.

För Ulrika Westerlund handlar arbetet mycket om att bredda representationen inom organisationen men lika mycket om att integrera de som redan är representerade. Pride behövde skakas om så att seminarielokalerna inte bara befolkades av queerfeminister i 20-årsåldern som alla läst genusvetenskap och att parken inte bara nyttjades av homosexuella män i 40-årsåldern som inte gjort det.

H to the B to the …T?

Att älska män i ett manssamhälle är inte nödvändigtvis en dålig idé. Män som älskar män kan få både makten – och härligheten. Det kan göra dem mycket starka men den som är mycket stark måste också vara mycket snäll. Så låter mottot som är så enkelt att solidarisera sig med att till och med en patriark som Bamse kan följa det. Ändå är det inte så självklart för alla.

Är det till exempel någon som hört talas om Transgender Day of Remembrance? Nej, trodde inte heller det. Det är en global minnesdag som ägnas åt att högtidlighålla hågkomsten av dem som mördats i hatbrott riktade mot transpersoner. Att det är en nyhet för många att det ens existerar en dag för transfobins offer visar på osynliggörandet, gränsande till hemlighållandet, av transpersoners situation i samhället.

Många blev förvånade när killarna bakom gayklubben Ficks istället för att hedra minnesdagen valde att parodiera den. För temat Transgender Regretters Day anklagades klubben, på bloggar och på Facebook, för att ha taskig attityd – medan klubben beskyllde resten av världen för att vara humorbefriad.

Ungefär samtidigt med Ficks sommarklubb skrev Pride historia när man för första gången valde en transperson till ordförandeskapet. Rekryteringen av Jonah Nylund signalerar en utveckling i motsatt riktning än den Ficks drar åt: från raljant till reell representation.

Om den ibland bristande solidariteten mellan grupperna H, B och T säger ordförande Jonah Nylund.
– Jag förstår verkligen det känslomässiga, att man blir förbannad på att förtrycket kan ske även mellan minoritetsgrupper. Men jag tänker att det inte är så konstigt att det ser ut så. HBT-samhället är ju på många sätt en avspegling av hur det har sett ut i övriga samhället.

Variationerna i upplevd skojighet av Ficks ångertema sätter fingret på HBT-rörelsens senaste utmaning: transsolidaritet. Om transpersoner självklart stred för ett kollektivt uprising 1969 är det fyrtio år senare inte många som i gengäld vet vad T:et i HBT egentligen handlar om. Ordförande Jonah Nylund:

– Att det finns en dålig kännedom om transfrågor i samhället och att vi delar den bristen är inget svar vi nöjer oss med. Vi arbetar hela tiden för att synliggöra och förändra. Under de senaste åren har det funnits ett flertal transpersoner på centrala positioner inom organisationen. Men man får aldrig släppa taget om de här frågorna för det är fortfarande långt ifrån självklart att frågor som berör transpersoner har en plats i HBT-sammanhang.

Faktaruta:
1950 Sveriges Riksförbund för Sexuellt Likaberättigande (RFSL) startas
1964 RFSL:s lokal Timmys på Timmermansgatan 24 i Stockholm öppnar
1969 Homosexuella, bisexuella och transpersoner håller polisen stången under tre dagar på Stonewall Inn i New York City.
1977 Första Frigörelsemarschen i Stockholm. RFSL, Lesbisk Front och Homosexuella Socialister arrangerar. Eva Bohlin och Jan Hammarlund går i tåget.
1979 Socialstyrelsen tar bort Homosexualitet över listan på diagnoser efter en ockupation av deras trappa, samt en mängd sjukskrivningar till Försäkringskassan: Ursäkta, jag är sjuk i homosexualitet och kräver sjukpeng.
1982 Första svenska dödsfallet i AIDS
1985 Sveriges ärkebiskop råder homosexuella att leva i vänskap och avhållsamhet.
1996 Frigörelseveckan byter namn till Homofestivalen.
1998 Organisationen Stockholm Pride startar. Stockholm var värd för Europride.
2005 Ulrika Westerlund blir ordförande. Pride består nu av Pride House, Pride Park, Pride Parad och Pride på stan.
2008 Jonah Nylund blir ordförande som första transperson. Stockholm Pride blir värd för Europride igen.
Torsdagen 31 juli är det schlagerkväll i Pride Park. Peter Tai Christensen är där.
Lördag 2 augusti avgår Prideparaden kl 13.00 och går från Humlegården till Pride Park i Tantolunden. Jonah Nylund går först i tåget som ordförande, Peter Tai Christensen vaktar JämOs tält i parken, Ulrika Westerlund är i Mexico på den internationella konferensen om AIDS, Jan Hammarlund går med Homosexuella socialister, Eva Bohlin har inte än bestämt sig var hon ska gå.