Operan ljög om trakasserierna

Första dagen på jobbet och du måste börja med att be alla om ursäkt för att du sextrakasserat dina underlydande på senaste Luciafesten. Så fick Operans balettchef börja sitt jobb i augusti 2008.

Som de flesta kulturinstitutioner har Operan nolltolerans för sexuella trakasserier. Men när balettchefen får en arbetsrättslig varning efter att ha sexmejlat en anställd får han inte sparken. Operans generella strategi är istället att tona ner det som hänt. VD:n Anders Franzén beskriver händelsen som ”en euforisk kärleksförklaring med erotiska undertoner på italienska” och säger att det är första gången något liknande hänt.

Men anonyma källor på Operan menar att balettchefen gått över gränsen förut, något som ledningen vetat om – långt innan han blev balettchef på Sveriges dyraste nationalscen.

– Sexuella trakasserier ingår snarare i hans beteendemönster, säger en dansare.

Sexuella trakasserier i kulturen beskrivs ofta som om det vore ett komplicerat kapitel. När den statliga utredningen Plats på scen skrev att sexuella trakasserier var ett problem i scenkonsten svarade Svenska dagbladets dåvarande ledarskribent Maria Abrahamsson att: Frågan är förstås knepig att hantera i en miljö där kroppar och glödande blickar är arbetsredskap och passioner hör till yrkeskonsten. Också Operan valde att ifrågasätta utredningen: Vi ställer oss frågande till om sexuella trakasserier är ett betydande problem inom scenkonsten, skrev Anders Franzén i sitt remissvar i september 2006.

Kanske är det den inställningen som ligger bakom att det just blev på Operan som sextrakasserier ägde rum något år senare, på en Luciafest 2007. Den tilltänkte balettchefen skulle ha dansat för nära några av tjejerna i baletten och försökt kyssa någon av dem på halsen.

– Det man måste veta, för att förstå vidden av hur opassande det beteendet är, är att balettchefen är den som bestämmer allt. Alltså, inte bara vem som får göra solon eller inte, utan vem som stanna kvar med fast kontrakt i kompaniet eller inte, säger en dansare.

Klassiska dansare är ofta unga, med korta karriärer och ett begränsat antal arbetsplatser att välja på. För många är Operan enda arbetsplatsen i landet. Sådana förhållanden förstärker maktobalansen och beroendet mellan chef och dansare. Att våga säga ifrån då kräver mod. När stödet från ledningen dessutom fattas kan bara en sak hända: mörkertalet växa.

Operans nollvision existerar bara på pappret, i verkligheten får den manliga chefen chans på chans och ingenting räknas som sexuella trakasserier – inte ens sexuella trakasserier.