Nya tuffa jämställdhetsmål, öronmärkta pengar till kvinnliga filmare, satsningar på
kvinnor i växthusverksamhet, mentorprogram, diskussioner och debatter, önskningar och
förhoppningar – ändå står jämställdheten och stampar. Med dagens utvecklingstakt
kommer vi inte att bli jämställda. Varför kan vi inte nå målen?
Förra året var andelen kvinnor bland regissörer 30 procent, manusförfattare 35 procent
och producenter 32 procent. ”I jämförelse med föregående år innebär detta en svag
uppgång vad gäller regi, och en tydlig nedgång vad gäller de övriga kategorierna.”,
skriver Svenska filminstitutet i sin Resultatredovisning 2012. VD Anna Serner säger det
som alla känner i Sveriges radios Kulturnytt när uppgifterna blir offentliga i januari 2012:
”Det är katastrofsiffror för kvinnliga regissörer.”
I det nya filmavtalet är målen optimistiska på gränsen till orealistiska. Produktionsstöden
ska fördelas jämnt. Summan av de utdelade stöden under avtalsperioden 2013- 2015 ska
ha delats ut till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom regi, manus och producent.
Hur ska filmbranschen ha ens en chans att nå sina egna mål? Det var kanske sådant som
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gick och funderade på när hon mitt i sommarStockholm, den 16 juni 2010, träffade filmbranschen för att prata om det gemensamma problemet. Inbjudna var alla som var någon i film–Sverige; filmproducenter, filmskolor, filmare, forskare, fackförbund, TV-bolag och Svenska filminstitutets VD och Vice VD. Det var en ganska stor grej. Skälet till mötet var enligt Kulturministern att
”filmavtalets mål, trots olika insatser av Filminstitutet, inte uppnåtts fullt ut.” Nu skulle
problem och lösningar diskuteras.
Enligt Kulturdepartementets dokumentation gjorde Filminstitutets dåvarande VD Cissi
Elwin Frenkel en presentation där hon framhöll att ett av starkaste skälen till att kvinnor
var underrepresenterade var att ”basen behövde breddas” och att det måste ”satsas på
unga kvinnor tidigt.”
Det var en åsikt som grundades i Filminstitutets rapport ”00-talets kvinnliga debutanter
och jämställdheten som publicerats några månader tidigare. Där skrev institutet att
”Rekryteringsbasen är alldeles uppenbart ett problem: den måste breddas” och ”Det
innebär också att vi måste få unga kvinnor att förstå att filmens värld är öppen för dem,
inte bara framför kameran utan även bakom.” När institutet presenterade sin
handlingsplan för kulturministern innehöll den därför bland annat, men inte bara,
förslagen:
– Bredda basen genom särskilda utvecklingsstöd för kvinnliga regissörer
– Bredda basen genom stöd till unga kvinnor i växthusmiljö.
Att satsa på nästa generation filmare var något som fick direkt respons hos
kulturministern. Under mötet annonserade hon ett kommande regeringsbeslut om 1.1
miljon kronor till ”unga kvinnliga filmare i växthusprojekt.”.
Genom 19 resurscentra skulle Svenska filminstitutet fördela pengarna. Satsningen fick
snart nya och större pengar när kulturministern tillsammans med jämställdhetsministern
publicerade en kaxig debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Kulturvärlden är
präglad av en stor manlig dominans”. Tillsammans med artikeln offentliggjordes beslut
om nya pengar för att öka jämställdheten. Filminstitutet fick ytterligare 6.5 miljoner
kronor, att under tre år ”använda för stöd till unga kvinnors filmskapande, till exempel för
nätverksbyggande och utveckling i så kallade växthusverksamhet”.
”Huvuddelen av kulturdepartementets extrapengar går till växthusstöd för kvinnliga
filmare i åldern 16-24.”, skriver Svenska filminstitutet på sin hemsida. Ett halvår senare
sköt regeringen till ytterligare 750 000 kronor till satsningen och Svenska filminstitutet.
Ett år in i satsningen utsågs en särskild utredare, FD Annika Olsson av den nya
Myndigheten för kulturanalys för att undersöka hur regeringens jämställdhetssatsningar
fallit ut. Hon var generellt ganska positiv till hur jämställdhetsprojekten sett ut på Svenska
filminstitutet, men ställde ändå frågan kring effektiviteten i en satsning på unga kvinnor
och växthusstöd. Hon skriver i sin sammanfattande kommentar i rapporten: ”Målgruppen
är avgränsad till unga kvinnor mellan 15 och 26 år, med fokus på åldersgruppen 15–20 år,
vilket på sätt och vis förvånar eftersom uppdraget därigenom inte påverkar dagens
situation och det jämställdhetsmål som satts upp i filmavtalet.”.
Hanna Sohlberg, Kort- och dokumentärfilmskonsulent på produktions- och resurscentrum
Film i Skåne, har beviljats stöd för ett utvecklingsprogram som heter Pure Fiction. Programmet görs i samarbete med Film i Skåne, BoostHbg och Film Stockholm/
Filmbasen och riktar till kvinnor inom fiktion. Hanna Sohlberg beskriver att
åldersbegränsningen varit svår att hantera på ett praktiskt plan.
– Vår huvudsakliga kritik var att det var svårt att göra riktade filmsatsningar på personer
som är 15 år, särskilt när de som en riktad satsning verkligen skulle göra skillnad för ofta
är strax under 30 eller äldre. För oss är det mer i den åldern som vi kan göra en betydande
insats. För min del kan det också tänkas vara omoraliskt att låta en femtonåring söka 50
000 kronor till ett filmprojekt, de vet i regel inte vad de ska göra av pengarna. Det är inte
heller bra med en övre åldersgräns. Som kort- och dokumentärfilmskonsulent ser jag att
kvinnor väntar att söka tills de har något att komma med. Gränsen på 26 år motarbetar
faktiskt jämställdhetsprojektets eget syfte.
Inriktningen på unga filmskapare har diskuterats, även hos Filminstitutets nuvarande VD
Anna Serner.
– Ungdomsfokusering är inte bra, det har vi märkt. Det är inte så att kvinnor på 26 år har
hunnit göra sin första film, eller ens ska ha hunnit göra sin första film, för de har inte ens
gått ut filmskolan än. Och det finns kvinnor som är 45 som inte får göra film. Vad är det
för fel på dem då? Jag tycker att man ska försöka tänka bort det här med ålder, det ska
man inte fokusera på.
I den senaste utlysningen av medlen har man därför lyssnat in kritiken och ändrat
formuleringen, man har kunnat söka medel antingen för Eget skapande,
Växthusverksamhet eller Talangutveckling, där Växthusverksamhet riktar sig till de yngre
i åldrarna (15 – 26 år) medan talang inte har någon åldersgräns och siktar mer på att
utveckla individer.
– Det är fortfarande en satsning på ”unga kvinnors filmskapande”, men jag kan välja att
vara generös med vad en ung kvinna är. I vårt projekt kan en ung kvinna vara ganska
långt över 26 år, säger Hanna Sohlberg. Och en annan sak, den ganska vanliga ursäkten,
att jämställdheten är dålig på grund av att det inte finns några kvinnliga regissörer, kan
delvis motbevisas av att vi i vår satsning mottog 70 ansökningar, alltså 70 kvalificerade
projekt av 70 kvinnliga regissörer.
Satsningen riktar sig alltså till en bredare grupp kvinnor idag än när den påbörjades, och
det finns en stor grupp kvinnliga regissörer som är villiga att satsa på spelfilm. I januari i
år utlyste Filminstitutet ett eget utvecklingsprogram, Moviement, som är ett
”förändringsprogram” riktat till kvinnliga regissörer som har gjort en film och som vill
göra sin andra. Där finns det inga ålderskriterier men däremot skulle sökande ha ett
”engagemang i jämställdhetsfrågan”.
– Ja, det har vi lagt in som krav på dem som söker för vår vilja är att förändra branschen,
ja fan hela världen – det är därför utbildningen heter Moviement, för vi vill få till en
rörelse, och ser man inte att det finns några jämställdhetsproblem kommer man inte heller
vara så benägen att vilja förändra dem. Och då tycker inte vi att man ska gå det här
programmet, förklarar Anna Serner.
Sista ansökningsdag var den 8 mars i år, på den internationella kvinnodagen. Arbetslivsforskning visar att män och kvinnor inte bedöms på samma meriter på
arbetsmarknaden. Kvinnomaktutredningen från 1997, den hittills största statliga
utredningen om kön och makt i svenskt arbetsliv, rådde kvinnor att hellre byta kön än att
utbilda sig, eftersom outbildade män fick bättre jobb och mer betalt än utbildade kvinnor.
Deras slutsats: arbetslivet är inte rationellt och att den bäst lämpade får inte alltid jobbet.
Hur förhåller sig Svenska filminstitutets VD till risken att sådana här utbildningar blir en
krycka på ett icke-fungerande system, vad görs för att förändra hela kartan istället?
– I grunden tror jag inte att det går. Det kommer alltid vara ett urval och då blir det alltid
orättvist, och alltid obalans. Det finns ju så många fler som vill göra film än det finns
pengar. Det kan inte bli något annat än en jävligt tuff bransch att ge sig in i. Men att inte
blir rättvist bedömd för att man är kvinna, det skulle vara ett fatalt misslyckande. Det vi
vill göra med den här utbildningen är att ge kvinnor i branschen en feministisk
grundkunskap. Moviement är ingen filmutbildning, det handlar inte om att bli bättre
regissörer, det finns ingen annan lärare än Anna Wahl, och hon är alltså professor i genus,
organisation och ledning på KTH.
– Så det enda man blir utbildad i …
– Är i feminism. Och man lär sig ledarskap och branschen – också.
1.1 miljon kronor plus 6.5 miljoner kronor plus 750 000 kronor, det kan uppfattas som
mycket pengar, men är inte mer än ett filmstöd till en lång spelfilm och dessutom ska
pengarna räcka i tre år.
– Det är faktiskt inte särskilt mycket pengar. Och med dem ska vi stimulera hela
Sverige och ge unga kvinnor en känsla av att det finns möjligheter även för dem, säger
Anna Serner.
– Vad kommer man längst med, ett långfilmsstöd till en kvinnlig filmare som med sin
film kanske talar till Sveriges kvinnliga befolkning, eller ett stort antal växthus-, mentor och talangprogram via 19 resurs-centra?
– Vi måste göra både och. Filmer som har en stark berättelse får stöd av oss: I taket lyser
stjärnorna, Tusen gånger starkare, Fucking Åmål eller Äta sova dö. De filmerna är
viktiga, men man måste också få göra själv. Man måste få pröva och känna och utvecklas.
Man kan inte bara titta och sen är det klart.
Filmaren, som också delar ordförandeskapet i Oberoende Filmares Förbund (OFF), Marta
Dauliute är kritisk till att satsningarna på jämställdhet kommit att i så stor utsträckning
handla om utbildningar och mentorprogram för kvinnor.
– Min personliga uppfattning är att jag är färdigutbildad. Jag har gått mina utbildningar
och jag har varit verksam som filmare i flera år. Jag gillar inte att bli behandlad som om
det är jag som är problemet. Jag behöver inte en mentor. Det jag behöver är att någon ska
tro på mitt konstnärskap, men jag får hela tiden ett mentorprogram istället. Ska problemet
lösas med att någon får betalt för att handleda mig i hur man klarar sig i det tuffa
finansieringsklimatet istället för att se över det orimliga i själva finansieringssystemet?
Det nya avtalet innehåller inte bara optimistiska jämställdhetsmål, där finns också beslut
som leder i motsatt riktning. I alla fall två som man bäst kan beskriva som antijämställdhetsmål. Det ena är den nya regeln om att endast ”etablerad producent” komma i fråga om stöd hos Svenska filminstitutet. Etablerad producent är den som har producerat två långfilmsproduktioner, två dramaproduktioner, eller en av varje sort. Marta Dauliute är kritisk till hur avtalet i sin helhet går ihop med målen för jämställdhet och mångfald.
– I praktiken innebär regeln om etablerad producent att det är de redan etablerade som får
ta hand om jämställdheten och mångfalden, det är de som får lösa demokratifrågan. Men
hur ser mångfalden ut hos dem? Jag misstänker att de som investerar i och formulerar
avtalet är inte intresserade av hur jämställdhet och mångfald kan utveckla vårt område. De
är mer intresserade av att befästa sina positioner. De som har formulerat det här avtalet
har glömt vad film kan vara, säger Marta Dauliute.
Och så har man beslutat man om det omdiskuterade Automatstödet som tillfaller filmer
med beräknad ”stark publikpotential”. Det kan endast gå till filmer med en budget på
minst 14 miljoner kronor och med en beräknad publik på minst 250 000 besökare på
biograf i Sverige. Automatstödet lägger beslag på hälften av långfilmspengarna och är
helt befriat från jämställdhetskrav. Det är ett stöd som direkt motverkar målen om jämn
könsfördelning av medel.
Utbildningar, mentorprogram, växthus och branschmöten, det är åtgärder utan
genomslagskraft när hälften av pengarna försvinner i öronmärkta pengar till
ojämställdhet. Och däri ligger svaret på gåtan, på mysteriet. Skälet till den
uteblivna jämställdhetsutvecklingen är: vi arbetar mot två oförenliga mål, samtidigt. Två steg fram och två steg bak.
Öronmärkta pengar för ökad jämställdhet på filmområdet.
Svenska filminstitutet har fått medel från regeringen för att öka jämställdheten på
filmområdet.
– 1.1 miljon kronor år 2010
– 6.5 miljon kronor år 2011
– 750 000 kronor år 2012.
Svenska filminstitutet har haft tre utlysningar för växthusverksamhet och stöd till unga
kvinnliga filmare. Det finns en summa pengar kvar som inte än har utlysts, vad de ska gå
till är inte än bestämt, meddelar VD Anna Serner.
En mindre del av medlen har gått till rapporten ”Inför nästa tagning”, skriven av Annika
Wik, forskare vid Filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och finns att
ladda ner på Svenska filminstitutets hemsida.
Öronmärkta pengar för minskad jämställdhet på filmområdet
Automatstödet
Hälften av spelfilmspengarna ska gå till det nya Automatstödet. Det kan enbart sökas av
en etablerad producent med minimibudget på 14 miljoner kronor och med estimat på
minst 250 000 på biograf i Sverige.
Etablerad producent
Etablerad producent är den som har producerat två långfilmsproduktioner, två
dramaproduktioner, eller en av varje sort.
Källor & Referenser
Olsson, Annika, ”Strategier, tillvägagångssätt och resultat inom de särskilda satsningarna
på jämställdhet inom film-, musei- och musiksektorerna 2011”, Myndigheten för
Kulturanalys, januari 2012.
Pressmeddelande “Regeringen!satsar på jämställdhet i svensk film”, Kulturdepartementet, 16 juni 2010.
Pressmeddelande ”Stöd till unga kvinnors filmskapande”, Regeringen, 21 september 201
Pressmeddelande ”Regeringen satsar ytterligare 17,5 miljoner på jämställdhet inom
kulturområdet”, Regeringen, 10 mars 2011
Regeringsbeslut (Ku2011/558/MFI) ”Uppdrag till Stiftelsen Svenska Filminstitutet att utveckla satsningen på unga kvinnors filmskapande”, 10 mars 2011.
Regeringskansliet & Kulturdepartementet, ”Jämställdhet i svensk filmproduktion –
dokumentation av branschmöte med kulturdepartementet, den 16 juni 2010”, Jon Dunås,
Julia Lapitskii.
Rudbäck, Johanna, ”Färre kvinnor regisserar film– igen” i Kulturnytt, Sveriges Radio, 2 januari 2012
Svenska Filminstitutet, ”00-talets kvinnliga debutanter och jämställdheten. En rapport
från Svenska filminstitutet”, 2010
Svenska Filminstitutets hemsida, ”Moviement: förändringsprogram för kvinnliga
regissörer – och filmbranschen!”, 13 mars 2013.
Svenska Filminstitutets hemsida ”Stöd till unga kvinnors filmskapande”, 13 mars 2013.
Svenska Filminstitutets hemsida, ”Aktuell jämställdhetsstatistik”,13 mars 2013
Svenska Filminstitutets hemsida, ”Stöd till unga kvinnors filmande, beslutsprotokoll
2012-12-13”, samt detaljerade uppgifter om fördelning av utlysningen 2012 via mail
Tove Torbjörnsson 12 mars 2013.
Svenska Filminstitutets!hemsida ”7,6 miljoner ska få fart på jämställdheten ”, 13 mars 2013.
Svenska Filminstitutets Resultatredovisning 2012
”Ty makten är din … Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige. Kvinnomaktutredningen” (SOU 1998:6), 1997.
Sabuni, Nyamko och Adelsohn Liljeroth, Lena, ”Kulturvärlden är präglad av en stor
manlig dominans”, Dagens Nyheter, 10 mars 2011
Vanja Hermele 