Feministisk utopi

Varför är det så svårt att formulera en feministisk utopi?

Ofta får jag frågan “Men vad finns det något hopp egentligen?”. Då har jag vanligtvis ägnat en lång stund åt att visa exakt hur illa ställt det är med mångfald och jämställdhet på den där teaterinstitutionen eller på hos den där filmkonsulenten. Alltså noggrant redogjort för några av diskrimineringssystemens allvarliga konsekvenser. Och då kommer den där frågan, och det är en jobbig fråga. Inte för att det inte finns hopp – utan för att frågan leder till några risker. Alltså, självklart finns det hopp – allt kommer bli bra, klyftor mellan invandrare och svenskar, kvinnor och män och andra variationer av temat vi mot dom kommer en dag att övervinnas. Vi kommer befria oss från förutfattade meningar och felaktiga generaliseringar baserade på kön, klass, sexualitet eller etnicitet. Vi kommer forma ett nytt samhälle som inte är beroende av hierarkier och orättvisa fördelningssystem för att fungera. Tvärtom kommer vi i framtiden se jämställdhet och mångfald som självklarheter, så självklara att vi inte ens kan reflektera över det. Vi kommer bara vara – och åtnjuta samma lyx som idag endast en liten grupp vita män har tillgång till – lyxen att bara vara…människa.

Men. Vi är inte där ännu. Det finns mycket arbete kvar. Och därför är det svårt att endast svara ja på frågan om det finns hopp. Risken är att det skulle osynliggöra den långa vägen som ligger framför oss. Allt det arbete som finns kvar. Det feministiska projektet måste ständigt underhållas, de landvinningar vi har tillryggalagt måste vaktas – annars riskerar utvecklingen att smygsamt dras tillbaka. Det som är gjort – kan bli ogjort.

En del av de hoppfulla pekar på en luddigt formulerad historia och menar att ”det var mycket värre för hundra år sen”. Och det tas som garant för att samhället kommer utvecklas mot jämställdhet och mångfald av sig självt. En överdriven utvecklingsoptimism innebär att det feministiska arbete som bedrivs idag kan anses vara överdrivet – vet inte feministerna om att det kommer reda sig av sig själv? Att det löser sig med tiden?

Problemet är bara att det gör det inte, det löser sig inte med tiden. Utveckling går nämligen inte endast framåt, utan både framåt och bakåt på samtidigt. Det kvinnor vunnit i offentlig makt har förlorats på andra områden. Det var ingen slump att den första bantningskampanjen dök upp exakt samtidigt rösträttskvinnorna krävde delaktighet i det politiska livet. Inte heller är det en slump att dagens kroppsideal är onåbara, med tanke på antalet kvinnor på höga poster i arbetslivet eller uppkomsten av jämställdhet på var partis politiska agenda.

Därför är det en viktig feministiskt poäng i att fokusera på elände. Trots att det inte alltid känns så kul.

På Stockholms stadsteater spelar just nu Jösses flickor – återkomsten och sätter fingret just på detta om man ska vara optimist eller inte. Första akten är en omarbetad version av Suzanne Ostens och Margareta Garpes originaltext från 1974. Andra akten är nyskriven av Malin Axelsson 2006. På sjuttiotalet avslutas föreställningen med att olika generationers feminister samlas till en gemensam demonstration. Kvinnor, män och barn sjunger tillsammans om att ”Befrielsen är nära”. En vers går så här:

Vi har bara några frågor kvar…
när blir arbete en rättighet
när blir barnen allas angelägenhet
när får vi ekonomisk jämlikhet…

I Axelssons nyskrivna slut, 32 år senare, ser det inte lika muntert ut. Huvudpersonen Mari-Linn försvinner in på en toalett och lämnar åskådaren med en rad frågor: vad gör hon därinne? skär hon sig i armarna eller… tar hon livet av sig?

Hur kommer det sig att en optimism 1974 gick till pessimism 2006?

Jo, eftersom texten skriven för tre decennier sen fortfarande är aktuell. Frågorna är fortfarande de samma: När blir arbete en rättighet? När blir barnen allas angelägenhet? När får vi ekonomisk jämlikhet?

Med dessa mål onådda vore det konstigt om Mari-Linn optimistiskt demonstrerande i slutet.
Trots att självmord är lite väl magstarkt – jag menar det är faktiskt kul att vara feminist – kanske Jösses flickor återkomsten inte kunde sluta på ett annat än deprimerande sätt.

Jag har lyssnat på hur de före mig i denna debattserie formulerat sina utopier. En tredjedel av bidragen har på olika sätt behandlat kvinnors rätt att gå hem själva på kvällarna utan att vara rädda.

Det är nödvändiga och relevanta krav. Jag håller med om dem.

Men, som utopier… är även de faktiskt deprimerande. En utopi borde väl kunna flyga högre än så? Eller? Inte är det väl ett utopiskt tillstånd att inte vara rädd? Det får inte vara så illa…

Men är det över huvud taget möjligt att tänka utopiskt när rädsla präglar kvinnors vardag? Rädsla hindrar ett utopiskt tänkande och gör att det känns med angeläget att istället betona konkreta lösningar till konkreta problem. Det kan alltså vara en feministisk poäng i att inte måla upp en utopi. Vi är inte färdiga med att redogöra för förtryckets konsekvenser än. Det finns hopp – men det finns också mycket arbete kvar.

Vanja Hermele för OBS, Sveriges Radio, P1