Featured

Intervju med Little Jinder: “Låt mig leva, låt mig vara fri!”

little-jinder-foto-frida-marklund3Efter Så mycket bättre kommer Little Jinder att vara Josefine med hela svenska folket. ELLEs Vanja Hermele möter en artist som är lika skör som stark, i ett samtal om musiken som skydd, längtan efter att leva detta liv och vikten av att fortsätta vara en jobbig tjej.

Namn: Astrid Maria Josefine Jinder, artistnamn Little Jinder.
Ålder: 28 år.
Bor: I sin styvpappas lägenhet. ”Stockholm skrämmer mig. Jag kan inte få ett eget boende i min egen stad.”
Yrke: Sjunger, skriver och producerar sin musik. Är ett musikaliskt geni.
Aktuell: Medverkar i den sjunde säsongen av vad hon kallar ”feelgood-infernot” Så mycket bättre, premiär
 22 oktober på TV4.

Karriär 
i korthet:

* Vann Grammis i kategorin Årets pop 2015 och P3 Guld i samma kategori året därpå, 
men ”det enda jag vill är att vinna Årets man, det vill säga Årets producent, men det är 
bara killar som får den”.

* Hon har släppt tre album, varav två på svenska, med låtar som Ful och tråkig tjej, Inga e som vi e och Rebecca & Fiona-samarbetena Vita Bergens klockor och Hångellåten, där Mauro Scocco gästar.

* Hon har synts i tv-serien Krunegård och 
Jinder på turné, ett samarbete som redan 
i programbeskrivningen beskrevs som ”omöjligt”. Utsattes för näthat efter att 
ha druckit tequila med Filip och Fredrik 
i ett direktsänt Breaking news.

* Efter spelningen på Popaganda tidigare i höst kröntes hon till Sveriges enda riktiga popstjärna av Dagens Nyheter.

——————————————————–

Du måste söka Stim-stipendiet, du måste, säger Josefine Jinder och spänner ögonen i en musikkollega som oskyldigt sitter och fikar på Kaffebar vid Bysistorget i Stockholm. Josefine Jinder är något så ovanligt som en omtänksam tuffing. Och ett musikaliskt geni.

Musiken började när hon som sextonåring satt hemma om nätterna, med hörlurar och synt, och skrev. Det var ett sätt att ta hand om sig själv när livet var besvärligt. Att formulera sig var en nödvändighet.

– Jag har också haft en grundkänsla av att inte ha blivit riktigt förstådd. Musiken är ett sätt att bli väldigt sedd, och att säga rakt ut vad som pågår, säger hon.

Fortfarande har det egna livet en särskild plats i skapandet. Senaste skivan Allting suger beskriver hon som ”en enkelbiljett till mitt känsloliv, skyll dig själv om du lyssnar”.

Kan musiken vara ett skydd om livet är jobbigt?

– Ja, ju hemskare desto bättre för musiken. Jag vill inte behöva må skit för att skapa, det är en trist myt, men jag märker att jag är som mest verksam när jag mår piss. Vill jag inte bara ligga i sängen så går jag till studion och arbetar, för det mår jag bra av, jag får en direkt bekräftelse och så tänker jag inte på det som är jobbigt.

Händer något med ens liv när man använder det i skrivandet?

– Ja, det jag skriver slår in. Om jag använder något som jag är i nu, en process eller en relation, och skriver vad som skulle kunna hända, då blir det så. Allting som jag skriver händer. Det tycker jag börjar bli obehagligt. Är jag en häxa?

Får personer i din närhet räkna med att de kan hamna i en låt?

– Ja, tyvärr, det får man förvänta sig om man är nära mig, att jag skriver. Och jag kommer alltid att välja det före allt annat. Jag tycker att det är mer värt att kunna porträttera saker som de verkligen är än att undvika att klampa på någons tå. Det är så litet om man jämför med vad man sedan ger andra – och får tillbaka. Men jag skriver aldrig elakt eller hänger ut någon med namn. Jag skriver att du krossade mitt hjärta, jag är ledsen att du inte finns längre eller varför tog vår vänskap slut.

För att fortsätta med och fördjupa musiken sökte Josefine som artonåring till The Liverpool Institute for Performing Arts, en institution som Beatlesmedlemmen Paul McCartney inrättat i sin gamla skola. Där studerade hon, som ensam tjej i klassen, ljudteknik.

Tycker du att det är sorgligt att folk blir positivt överraskade över att du kan musikproduktion?

– Ja, för vad förväntar de sig, att jag bara sitter och blir tilldelad musik? Tommie X (stylist, reds anm), som jag jobbat med en del, träffade en kille på en fest som inte kunde sluta fråga vem snubben som låg bakom Little Jinder var, vem var killen som hade producerat mina låtar? Därför går väldigt mycket av mitt mediala utrymme åt till att säga att jag gör allt själv. Om jag hade varit snubbe hade jag blivit kallad geni och fått en helt annan respekt i branschen. Garanterat.

– Jag kan tycka att det är sorgligt att jag började gråta och tackade mig själv när jag vann en Grammis, för det visar hur tufft det varit, att jag slitit som ett djur och att bekräftelsen betydde så mycket. Att de hade fattat att ”jag kan själv”, som om jag var 4 år. Det finns något deppigt över det.

Ditt visuella uttryck befinner sig i det feminina, i den så kallade flickrumsestetiken. Varför?

– Det började när jag släppte Ful och tråkig tjej, min första singel på svenska. Den har ett ganska taskigt budskap och jag ville använda mig av en estetik som kontrasterade mot den direkta, kanske lite hårda tonen. Det gäller min personlighet också. Jag är ganska rak och folk upplever mig som hård ibland, då tycker jag att det är roligt att jag har barbiehår och ser färgglad ut. Annars tror jag att jag skulle bli skräckinjagande. Min stil har nog varit ett undermedvetet sätt att uttrycka ödmjukhet, eftersom jag ofta blir reducerad till en kaxig, provocerande och jobbig person. Men det är inte alla som fattar, som någons förälder uttryckte det: ”Måste ni se ut som horor?”

Vad betyder kläder och stil för dig?

– Hade jag inte stått på en scen hade jag inte varit intresserad av kläder alls. Jag köper bara scen-kläder, det är därför jag ser ut som en clown privat. Men på scen är jag väldigt noga med vad jag har på mig. Det är viktigt att det jag uttrycker i min musik hänger ihop med hur jag ser ut så att avsändaren blir så tydlig som möjligt.

Är det viktigt att vara snygg?

– Det är tydligen det enda folk är intresserade av i dag. Alla ska hålla på med sin hy. Men jag lägger inte mitt värde i hur andra personer ser mig. Jag har faktiskt inte så dåligt självförtroende. Jag kan känna mig tjock, men det gör ju alla kvinnor oavsett, och jag är för lat för att utveckla en ätstörning eller hata min näsa.

– Jag tycker att det är korkat att köpa en crème för 2 000 kr, men vi lever i ett patriarkat och då är det tydligen viktigt att ha bra hy. Jag vill inte skuld-belägga någon kvinna för vad hon gör med sina pengar, men att det ska vara okej att lägga lönen man tjänat på sitt underbetalda kvinnojobb på att se bra ut – för vem, undrar jag då? Jag kan sakna den gammalfeministiska analysen lite. Lugn, vänta, vad är det som är problemet? Just det, kvinno-idealet. Då blir det enklare att orientera sig.

Var det självklart för dig att tacka ja till Så mycket bättre?

– Nej, det var inte det. Jag fick ta mig en ordentlig funderare. Men jag tänkte att ingen låter som jag gör. Jag är inte en produkt, som cirka alla andra artister i Sverige är, eftersom jag skriver och producerar själv. Det är ett bra forum att visa vem jag är och att det går att göra musik på ett annat sätt, även om det är en ”sell out”-grej och anses vara ett töntprogram. Det är också därför jag vill vara med, för att det inte förväntas av mig.

– Sedan var kvinnohatet en viktig fråga, orkar jag ta det? Jag tror att folk kommer att hata mig så mycket. De sitter i klippningen nu och producenten säger: ”Du är stenhård, men jättegullig, varm och rolig.” Det där lilla som är stenhårt kommer att bli så jobbigt för folk att acceptera. Och då är frågan: Är jag tillräckligt stark för att ta det? Jag kände först nej, för jag är en ganska känslig person. Vad har jag då satt mig i för sits, vara med i Så mycket bättre och bli psykiskt sjuk? Men till slut gjorde jag en avvägning. Om det sitter några 16-åriga tjejer som leker med musikprogram och ser mig och tänker: Om hon kan så kan jag också, då är det värt det.

Hur var det att vara utlämnade till varandra, i alla de sociala situationer som uppstod?

– Jag hade gjort en abort bara dagar innan jag åkte till inspelningen, så jag var ett hormonellt vrak. De tre första dagarna ville jag bara åka hem. När jag höll på att få panikångest under en gemensam aktivitet bestämde jag mig för att berätta för producenten. Jag fick ett bra stöd från henne och då kändes det bättre. Även om de andra artisterna inte visste om något kunde jag slappna av också med dem eftersom jag visste att det fanns någon där som såg och som förstod.

– Jag hade inte heller förstått hur mycket jobb det innebar, man sover bara 2–3 timmar per natt. Dessutom hade jag fått två knutor på stämbanden och svullnat upp av kortisonet jag var tvungen att ta. Det var kanske den värsta veckan i mitt liv: Jag kände mig ful, hade gjort abort, orkade inte umgås med någon, blev filmad 19 timmar om dygnet – och skulle prestera.

– Musik blir så starkt när man är labil, så fort någon spelade en låt började jag gråta. Men det vände när jag blev tryggare med gruppen och vi kom varandra närmare, framför allt Danny. En sådan stjärna, så gullig och omtänksam. Han blev som en storebror, och till slut kunde jag njuta av det. Jag ser det som en positiv upplevelse när jag tänker tillbaka på det.

Varför vill du berätta om aborten?

– För att det är en till sak om kvinnokroppen som man inte får tala om – och just därför tycker jag att det är viktigt att göra det. Det är tabubelagt, samtidigt som så många kvinnor har varit med om det. Jag vill att det ska bli normaliserat att prata om. Det är liksom skit som händer i livet. Men det blev så starkt för mig, att skuld och skam var en stor del av upplevelsen. Det är ju helt orimligt. För mig är ELLE den enda tidning som det kändes rätt att berätta för, eftersom det är kvinnor som läser den.

Hur reagerar du när du stöter på konventioner eller begränsningar?

– Allt som jag har gjort, och som folk tycker är onödigt eller puckat, handlar om att vidga utrymmet för hur man får bete sig som kvinna. Min feminism handlar om att låta en kvinna leva utan att hon ska bestraffas för varje centimeter hon tar utanför kvinnorollen. Att jag var med i Breaking news och drack sprit var uppenbarligen för mycket för många, men då tänker jag på Lena Nyman och vilken succéperson hon var i Här är ditt liv. Dyngrak, roligast, smartast och bäst. För mig var det befriande att hon betedde sig som en grisig man i tv. Därför kommer jag att fortsätta vara som jag är, i förhoppning om att det ger utrymme för andra. Är det för mycket begärt? Låt mig leva, låt mig vara fri.

Så mycket bättre har premiär
 22 oktober på TV4.

Teamet bakom bilderna: Fotograf Frida Marklund, stylist Jeff Ihatsu, makeupartist Veronica Lindquist, hårstylist Martina Senke/Mikas Looks, fotoassistenter Linn Hansson och Rasmus Signeul, stylistassistenter Aiste Suliokaite och Jessica Roos. 

Featured

CV & KONTAKT

image001

Vanja Hermele är doktorand i genusvetenskap vid Stockholms universitet, journalist, föreläsare och författare och har publicerat ett stort antal publikationer.

Vårterminen 16 spenderade hon som gästdoktorand i Kalifornien vid Gender and Women’s Studies vid University of California, Berkeley. Vanja Hermele nås på +46707900525 eller på mail.

Publikationer

Kulturens tio år. Forskarrapport till Jämställdhetsutredningen U2014:06 (2015), kulturfältets utveckling gentemot jämställdhet och mångfald de senaste tio åren analyseras och utgör underlag till Jämställdhetsutredning U2014:06.

Bland förebilder och föreställningar. Jämställdhetsarbete på kulturområdet (2014), utvärdering av regeringens jämställdhetsarbete på kulturområdet 2011-2014, på uppdrag av Myndigheten för kulturanalys.

In som ett lamm, ut som en tigrinna (2012), skönlitterär debut om makt och människor, utgiven på Natur och Kultur.

Regionalisering och jämställdheten (2010). På uppdrag av Konstnärernas Riksorganisation (KRO) undersökte jag KRO:s jämställdhetsarbete och regionalisering.

Konsten så funkar det (inte) (2009). Undersökning av bildkonsten och jämställdheten. Intervjuer, statistik och teori. Intervjuerna visade tydligt att kvinnor och män hade olika erfarenheter av att vara verksamma inom konstvärlden – och skilda uppfattningar om jämställdhetsnivån i den. Undersökningen gjordes på uppdrag av Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF), med stöd av Ungdomsstyrelsen.

På spaning efter jämställdhet (2008), skriven på uppdrag av Svensk Teaterunion och Svenska ITI i vilken den kompletta jämställdhetsstatistiken över svensk scenkonst 2007 analyseras och kommenteras av mig.

I väntan på vadå? Teaterförbundets guide till jämställdhet (2007). Här undersöks scenkonsten ur jämställdhetsperspektiv. Intervjuer, statistik och teori.  Jag analyserar de tankefigurer och idéer som – medvetet eller omedvetet – hindrar scenkonsten från att bli jämställd. Boken skrevs på uppdrag av Teaterförbundet och gavs ut av Premiss förlag. I boken skrev också ombudsman Nina Stone ett avslutande kapitel om fackets roll och medlemmarnas möjligheter att verka tillsammans med facket för jämställdhet.

Teaterchef och gatekeeper. Konsten att kanonisera med begreppet konstnärlig kvalitet (2006). Magisteruppsats om Stockholm stadsteater och Kungliga Dramatiska teatern och konstnärlig kvalitet som en gate-keeper gentemot jämställdhet och mångfald. Uppsatsen vann JämOs uppsatspris.

Hur svårt kan det vara? filmbranschen, jämställdheten och demokratin (2004).
Utifrån ett antal intervjuer och statistiken över hur det statliga filmstödets fördelades analyseras filmkonsten och jämställdheten. Boken var ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och tidningen Filmkonst.

Män, män, män och en och annan kvinna (2002). Jämställdheten i filmbranschen undersöktes, på uppdrag av Svenska Filminstitutet. Statistik, intervjuer och teori.

Hjärnsläpp – bang om biologism (2002).Tillsammans med Bangs chefredaktörer Ulrika Westerlund och Karin Ekman gjorde vi Bangs första antologi, Hjärnsläpp – Bang om biologism. Författare var bland andra Anne Fausto Sterling, Ulrika Lorentzi, Elina Grandin, Jens Rydberg. Utgiven på Bang förlag, som startades för detta ändamål.

Antologier 

Framtiden är nu, 2010 (red. Sven Nilsson och Tobias Nielsén), Volante förlag. Mitt kapitel diskuterar jämställdheten, kulturen och kulturpolitiken år 2040. I år fyllde jämställdhetslagen trettio år, hur ser det ut om ytterligare trettio?

2000-talets första teaterdecennium, 2010.(red. Ylva Lagercrantz och Jenny Aschenbrenner.) Antologi om scenkonst från scenkonsttidningen nummer.se. Mitt bidrag: ”23 minuter och 26 sekunder” var en betraktelse över den ibland komiska respons jämställdhetskritik kan få.

News from Swedish Theatre, 2010. (red. Ann Sofi Nilsson). På uppdrag av Svensk Teaterunion och Svenska ITI analyseras och jämförs den kompletta jämställdhetsstatistiken över svensk scenkonst åren 2007, 2008 och 2009. Jag skriver texten som analyserar siffrorna.

Ful, the book, feministisk analys och queer kultur, 2009, (red. Nasim Aghili, Anneli Carnelid, Helena Lindblom.) Mitt bidrag: ”Vad hindrar konsten från att bli jämställd?” raddar upp de fem vanligaste argumenten som används medvetet eller omedvetet för att hindra en jämställd utveckling av konsten.

Formhantverk, fortsättningsboken. praktik och reflektion, 2008(red. Zandra Ahl och Päivi Ernkvist.) Mitt kapitel ”Äntligen hämmad!” analyserar pressmottagandet av kvinnors skapande. Till grund för analysen var tidningsurklipp och recensioner rörande hantverksutställningar de senaste åttio åren.

SOU: 2006:42, Plats på scen. Jag skrev texten ”Är kvalitet ett (köns)neutralt begrepp? Rapport från ett seminarium.” där jag sammanfattade en av de många heta debatter som kommittén för jämställd scenkonst arrangerade. Detta ägde rum på Teaterbiennalen i Umeå, jag var också moderator för samtalet. Medverkande på scen var Birgitta Englin, Gertrud Larsson, Daniela Kullman med flera.

Föreläsningar och framträdanden 

i urval

A -J

Acusticum, Akademin Valand, Almedalsbiblioteket, Beckmans School of Design, Belarusiska författarförbundet i Minsk, Berwaldhallen, Bok- och Biblioteksmässan, Borås Textilmuseum, Botkyrka Konsthall, DEA-föreningen, Den ambulerande konsthallen, Desken, Desken Verket, Dramalabbet, Dramatiska institutet, Galleri Syster, Göteborg kulturförvaltning, Göteborg filmfestival, Högkvarteret i Stockholm, Högskolan för Scen och Musik i Göteborg, Malmö och Stockholm, Göteborgs universitet, Historiska museet, Inkonst, International Network for Contemporary Performing Arts (IETM), Journalistik och Forskning på Kalmar Högskola, Judiska seniorklubben,

K – R

Kulturhuset, Kungliga Dramatiska Teatern: Elverket, Kungliga konsthögskolan, Kungliga Musikhögskolan, Kulturstrategiska avdelningen på Stockholm stad, Kulturverkstan i Göteborg, Konsthall C, Konstnärernas Riksorganisation, Konstmuseet i Skövde, Konstnärshuset i Stockholm, Konstskolan i Visby, Kulturförvaltningen Västra Götalandregionen, Kulturlyftet, Limmud, Lilith Performance Studio i Malmö, Malmö stadsteater, Miljöpartiet, Moderna museet i Stockholm, Move Over – feministisk festival, Musikalliansen, Nordic Textile Art i Borås, Nyckelviksskolan, Pusterviksteatern i Göteborg, Riksteatern i Hallunda

S – Ö

Skulptörförbundet, Statens musikverk, Stockholms filmfestival, Stockholm Läns Blåsorkester, Stockholm Dramatiska Högskola, Stockholm Sound, Stockholm stad, Stockholms universitet, Stora teatern, Svenska Filminstitutet, Svenska Konstnärers Förening, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges radio, Sveriges regissörer, Sveriges television, Sveriges universitetslärarförbund, Swedish Jazz Festival i Luleå, Statens Musikverk, Teater Brunnsgatan Fyra, Teaterförbundet i Stockholm, Tumba bibliotek, Women in Swedish Perfoming Art (WISP), Women in Film and Television (WIFT), Umeå Jazzfestival, Umeå kulturhuvudstad 2014, Umeå universitet, UngKultur Göteborg, Utbildningsradion, Västra Götalandsregionens Kulturkonferens, WISP Malmö, WISP Stockholm: Studiecirkel med Vanja Hermele, Örebro Länsmuseum, Österlenskolan

Övriga engagemang

Gästdoktorand, Gender and Women’s Studies, UC Berkeley, 2016.

Vikarierande chefredaktör för tidningen Bangs 20årsjubileumsnummer tillsammans med Lawen Mohtadi, 1/2011.

Vikarierande chefredaktör för tidningen Bang nr 2/2012, tillsammans med Trifa Shakely.

Forskning pågår med Vanja Hermele, Modernautställningen 2010/2011. Under tre tisdagseftermiddagar flyttade jag min verksamhet till föreningen JA!s verk för att bedriva feministisk forskning på plats på Moderna museet. Genomdeltagande observationer och semistrukturerade intervjuer undersökte jag inställningar, idéer och tankar om feministisk aktivitet i konsten idag.

I väntan på vadå? gjordes till dramatik 2009 och har under 2010 varit en pjäs som spelats på teaterhögskolan i Malmö, på Teater Scenario i Stockholm, på Riksteatern i Hallunda, på Pride i Stockholm, på Dalateatern i Dalarna och på Stockholm stadsteater.

Konsten så funkar det (inte) inspirerade tillsammans med Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Sara Stridsberg till ett textverk på Galleri Krets i Malmö av konstnären Jenny Grönvall, Ellen Suneson och Julia Björnberg, visades sommaren 2010 i Malmö och under sommaren 2011 på Studio 44 i Stockholm.

Ingår i tidskriften Bangs redaktionsråd sedan 2011.

Utbildning

1997, Poppius Journalisthögskola

2006, Masterexamen i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Magisteruppsatsen Teaterchef och gatekeeper. Konsten att kanonisera med begreppet konstnärlig kvalitet vann JämO:s pris Årets uppsats.

Artiklar i urval

A – C

Arena: Konsten är en sanning, Neutralitetspolitik,  Konsten är fri, länge leve konsten, Hur ska vänstern tänka? Bang: Vägs ände, Introduktion till Bangs 20årsjubileum, Här finns det erotik!, Mannen, myten, geniet. City: Jag ville inte prata om det, Allt du behöver veta om sextrakasserier, Operans balettchef tar Time-Out, Kommentar: Operan,  Kulturproppen, Välkommen till Gubbön,  Looking for självkänsla nu, ELLE: Låt mig leva, låt mig vara fri. Intervju med Little Jinder. ETC: Nöjespanelen februari månad.

D – O

Dagens NyheterStolthet och fördomar,  Mabuhai, Filipinos!,100 procent manligt!, Dramaten gynnar vita män, Kvalitet, vad är det? ExpressenHej då mansstyp! Film & TVFast i smeten, Sista tangon Mångkulturåret: Bra konst – eller mångfald Newsmill: En rädd värld, Tillbaka under matta, 

P – Ö

ST-PRESS: Jämställdhetströsklar, TEATERRUMMET: Efter HONOM OBS i P1: Mästare på jämställdhet, Gösta och Görel, Fult ord i tiden: biologiskt äktenskap, Kulturellt systemskifte, Feministisk utopi, 

Radio
Från vikariatet på Sveriges Radio, Flipper, P3, 2005
Intro
Normer på export
[audio:https://hermele.se/wp-content/uploads/2007/09/voyager1.mp3%5D
Andy Candy
[audio:https://hermele.se/wp-content/uploads/2007/09/03-andy1.mp3%5D
Sexistisk konstkritik under all kritik
[audio:https://hermele.se/wp-content/uploads/2007/09/04-sexistisk-konstkritik1.mp3%5D
70talet – humor i homorörelsen
[audio:https://hermele.se/wp-content/uploads/2007/09/05-70talets-homororelse1.mp3%5D
Så kom 80-talet
[audio:https://hermele.se/wp-content/uploads/2007/09/06-80talets-homororelse1.mp3%5D
Sex, våld och videofilmer
[audio:https://hermele.se/wp-content/uploads/2007/09/07-sex-och-vald1.mp3%5D
Likstädaren Dennis

[audio:https://hermele.se/wp-content/uploads/2007/09/08-likstadaren1.mp3%5D

Enkät om prostitution
[audio:https://hermele.se/wp-content/uploads/2007/09/09-enkat-om-prostitution1.mp3%5D

Några recensioner

Konsten – så funkar det (inte) recenseras här i Aftonbladet, jag intervjuas  här i Svenska Dagbladet, Konsten – så funkar det (inte) recenseras här i Svenska Dagbladet, I väntan på vadå recenseras här i Dagens Nyheter, I väntan på vadå recenseras här i nummer.se, I väntan på vadå recenseras här i Sveriges radios P1, Kulturradion.

Key note speaker: Stockholms första internationell kattfilmsfestival

catvidfest-416

Filmfestivalen du drömt om men inte visste fanns.

Samtal 17.30-18.30, Stora Scen
Vi går på djupet och analyserar fenomenet internetkatten: vad fyller den för funktion och roll i samhället? I panelen hör och ser vi sociologen Karin Bergmark genusvetaren Vanja Hermele och psykologen Jenny Jägerfeld. Moderator är Sonja Schwarzenberger.

Bokrecension: Fler kvinnor in i trotsåldern, “Kerstin Thorvall Book Club”, i Expressen

Trotsålder

Gode Gudlåt mig inte dö förrän jag levat, viskade Kerstin Thorvalls guds- och mammafruktande Anna i “Det mest förbjudna” från 1976.

“Kerstin Thorvall book club eller Det mest förbjudna 2.0” är en antologi, skriven av medlemmarna av en bokklubb, som inspirerats av Kerstin Thorvalls  författarskap och framför allt “Det mest förbjudna”, i vilken Annas smärtsamma men nödvändiga befrielse från den fina flickans fångenskap skildras. Det var romanen som förflyttade gränserna för det tillåtna, både för kvinnor och författare – och kvinnliga författare.

Continue reading “Bokrecension: Fler kvinnor in i trotsåldern, “Kerstin Thorvall Book Club”, i Expressen”