Äntligen hämmad

Låt mig presentera ett nedslående faktum: utvecklingen går inte framåt. Ett exempel: Det spelas färre pjäser skrivna av kvinnor idag på Dramatens stora scen än det gjorde på artonhundratalet. Trots en mångfald av kvinnliga författare i historien har vi idag ett kulturarv som består av en massa män – och Selma Lagerlöf. Den statliga Kvinnomaktutredningens tio år gamla konstaterande gäller än: ”Män är som korkar, de flyter alltid upp”.

Ett myller av skapande kvinnor i historien skulle kunna kallas Sveriges bäst bevarade hemlighet. Det har att göra med vem det är som har makt över historieskrivningen. Kort sagt, det är vinnarna som skriver historien. Liljevalchs Konsthalls historia om kvinnors skapande börjar 1917. Och visserligen finns det en ideologi även bakom den berättelsen, vad som har värnats och vad som råkade bli slängt – men helt tillrättalagd och kanoniserad har den inte än hunnit bli.

1917 var det många kvinnor, och en del män, som stred för kvinnors rätt till det politiska området. 1921 fick kvinnor rösträtt och året därpå röstades de fem första kvinnorna in i Riksdagen. Men så klart, de allra flesta kvinnorna i Sverige spenderade fortfarande sin tid i hemmet. ”Kanske har man i 20 år av sitt liv grubblat över slaskhinkens problem. Det är löst!”, skriver en kvinnlig recensent om utställningen Bygge och Bo 1926. Men inte alla såg samma omedelbara användning av utställningens föremål. Bygge och Bo, namnet som ger associationer till problem som bäst löses med hammare och spik, blev tvärtom en besvikelse för många män. I Gnistan skriver en manlig kritiker:

Sida upp och sida ned har man läst feta reklamartiklar med många bilder om den utmärkta Bygge och Bo – och så råkar det vara ett inom vida lager (undantagande pressen) känt faktum att det man skrivit om inte alls varit Bygge och Bo utan något som närmast kan karaktäriseras som […] en privat varumässa för husmödrar.

Här staplas två negativ på varandra för att fullt ut beskriva utställningens kvalitetsbrister: ”varumässa för husmödrar”. Det sägs alltså rakt ut, att kvinnor, både som konsument eller producent, drar ner kvaliteten och konstens angelägenhetsgrad. En varumässa för husmödrar intresserar inte gemene man, hemmet är kvinnans plats.

Människor stavas män i skor
Kvalitet, som är ett svårdefinierat begrepp med många innebörder, används ofta som en okomplicerad och enkel term. I jämställdhetsdiskussionen har det funnit sig ett helt eget användningsområde, det får agera grindvakt gentemot jämställdhetsivrarens krav. En inte ovanlig inställning kan sammanfattas: ”Jämställdhet är bra men först måste vi se till kvalitet.”

Genom sådana tankefigurer definieras kvalitet genom vad det inte är, i detta fall konstrueras det som en motsats till jämställdhet. Att jämställdhet bör ses som själva förutsättningen för en kvalitetsdiskussion värd namnet ligger inte inom ramen för den dominerande diskursen för begreppet kvalitet.

Kvalitet är ett mystifierat begrepp. Det är en term lånad från vetenskapsfilosofen Dr Elizabeth Kamarck Minnich. Det som kännetecknar ett mystifierat begrepp är att innebörd är outsagd – medan deras effekter är tydliga. Det är alltså en skenneutral term som följer ett mycket specifikt värderingssystem. De följer den dominerande traditionens ideologi men låtsas inte om det. Kvalitet är det begrepp som tjänar som rationaliseringsprocess för en världsordning som överskattar män och underskattar kvinnor i kulturen.

Den dominerande ideologins skenneutrala begrepp genererar en mängd felaktiga generaliseringar. Det betyder till exempel att vita europeiska män ses som representanter och talespersoner för hela mänskligheten. Det är deras arbete som är norm – och dessutom ideal – för alla människors arbete. Och med det som grund skapas ett cirkelresonemang där kvalitet hela tiden mäts mot vad ett mycket litet fåtal lyckats producera. Det som inte passar mallen glöms antingen bort eller hålls gisslan som kvinnligt alibi. Det män gör är det allmänmänskliga medan kvinnor alltid representerar ett särintresse.

Detta kan exemplifieras med verkligheten: Nobelpriset i litteratur är Sveriges internationellt erkända smakdomare och har fördelats till många män sedan 1901. Nobelprisets slogan är ”Snille och smak” och skulle det uppdateras till vår tids lingo skulle det bli något i stil med ”Kompetens och kvalitet.”

Ibland får några kvinnor också priset. Nu senast Doris Lessing. Den ständige sekreteraren Horace Engdahl proklamerade för en samlad världspress, Doris Lessing är ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. När den vite europeiske mannen Harold Pinter fick samma pris var det inte längre aktuellt att påminna om författarens specifika könstillhörighet. Trots att Pinter i princip bara porträtterat män i sin gärning gjorde man en poäng av att beskriva hans verk som representant för hela mänskligheten. Horace Engdahl denna gång: Pinter blottställer den “mänskliga existensen”.

Kvinnliga former
Föreställningen om ”Kvinnan” är en idé många manliga recensenter har svårt att frigöra sig ifrån när de sätter sig ner för att skriva om konstnärer som är kvinnor. Genom att ständigt påminna om kvinnors särställning och mäns allmänmänsklighet skapas norm och avvikare.

Förutom mot ”kvinna” är kvalitet en variabel som också bryts mot andra kategorier: svenskhet till exempel. I Svenska Dagbladet skriver man 1932 om en hemslöjdsutställning på Liljevalchs att: ”Det som man helst vill se sammankopplat med namnet svenskt, nämligen kvalitet.” Sveriges nationalscen Dramaten har länge drivit sin verksamhet genom uppdraget att ”genom hög kvalitet och bevarad nationell egenart kunna hävda sig väl i jämförelse med de främsta scenerna utomlands.”. Kodorden här: kvalitet och bevarad nationell egenart.

Inte konstigt att en verksamhet med sådana mål får problem att vara en angelägenhet för en publik av idag.Kvalitet görs till en nationell markör, men mer än så: den svenska smaken mäter mer än bara föremål, den mäter människor också. Svenska slöjdföreningen drar tanken längst och med en retorisk som passar Tysklands propagandaminister konstateras att ”Kvalitetsprodukter endast kan skapas av kvalitetsmänniskor.

I Aftonbladet målar man upp en konstnär som nästan förkroppsligar det bästa av två världar: en riktig kvalitetsblondin, 1934:

“Märta Måås – Fjetterströms konst är varm och kvinnlig. […] Hon är en konstnär av helt nordiskt och ljust kynne. Hennes fantasi spelar kring nordiska motiv. Hennes färgskala är blond. |…] Av nordens mogna kvinnliga konstnärer är Märta Måås – Fjetterström kanske den kvinnligaste.”

Att med sådan övertygelse förtöja Märta Måås – Fjetterström vid kvinnokategorin är kanske inte så uppseendeväckande när det förekommer 1934, men samma ideologi tar sig uttryck i en bok med den ”lekfulla” titeln “Svenska former” från 2000. Här presenteras formgivaren Gunilla Allard med rubriken ”Det krävdes en kvinna.” Allard är en av Sveriges mest kända formgivare och hennes gärning har beskrivits som ”en arvtagare till det moderna formspråket, men också som en motsats till en av möbelmodernismens förgrundsfigurer, den kanoniserade Mies van der Rohe.”

Svenska former läser situationen på ett helt annat sätt: ”Kanske är det just i detta hennes stora framgång och särdrag ligger. Manliga material i en kvinnlig form.” Denna ständiga könsmärkning av kvinnors arbete – här till och med uttalat med ordet ”särdrag” – och mäns självklara befrielse från en särskilt könstillhörighet – är en av de företeelser som stänger kvinnor ute från den varma gemenskap där kvalitetsstämpeln finns att tillgå.

Om kvinnor upptas i denna grupp tillåts de bara inträda som representerar sitt kön. På så sätt låses kvinnor fast vid att vara avvikare och når aldrig parnassen på samma villkor som män.

Kampen fortsätter
Det är herrklubbar som ligger till grund för kvalitetsbegreppets självgoda cirkelresonemang – vi har kvalitet för vi säger att vi har kvalitet. Dessa klubbar har höga murar och effektiva vakter, kvalitetsbegreppet är en av dem. Faktum är att det till och med gått så långt att kvinnor själva – deras blotta existens alltså – ses som en motsats till kvalitet. De står för icke-kvalitet, och det förväntas smitta.

Mark Isitt formulerar farhågan i Göteborgsposten 2007, recensionen gällde utställningen Den handfasta rörelsen: ”En konstnär som hotas marginaliseras genom sin medverkan är Jurgen Bey.”. Låt mig översätta: Manlig geniförklarad konstnär i grupputställning som fokuserar kvinnligt kodat område: konsthantverk betyder: VARNING.

I ett försök att överge gamla kategorier introducerades i utställningen en ny term: formhantverk. Avdelningen Rätt ska vara rätts representant, Mark Isitt imponerades inte och skrev att det som ställdes ut ”utan vidare kunna rymmas under de konventionella etiketterna: konst, konsthantverk och design.” Okej, men hur är hierarkin dem emellan? 1928 konstaterade Aftonbladet optimistiskt att ”den gamla ståndsskillnaden mellan konstnär och hantverkare är stadd på avskrivning!”. Det är en avskrivning som tar tid på sig.

Fortfarande nekas kvinnliga gallerister inträde till herrklubben Svenska Galleriförbundet med motiveringen att de arbetar med konsthantverk. Med sådana vakthundar får konsten svårt att vinna återväxt. Och för kvinnor framstår Kvinnomaktutredningen andra tips som mer hjälpsamt än ironiskt: Bättre satsa på könsbyte än utbildning om du vill göra karriär.

Vanja Hermele

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s