Jag satte på mig ridhjälmen och cyklade med den som cykelhjälm till stallet varje tisdag, torsdag och lördag. Jag hade lektion en gång i veckan. Resten av tiden smörjde jag in min favorithästs sadel, värmde betslet i händerna så att det inte var kallt när han fick det i munnen. Plockade gräs i backen om det var sommar, pyntade med knäckebröd om det var jul.
Han hette Peps och hade spiltan i draget från stalldörren där det alltid var svinkallt och där andra hästar blev sjuka i hosta. Men Peps var hårdhudad, hade eksem och stubblugg. Det fanns en huvudskötare – frivillig och obetald, självklart – på varje häst i stallet och hon bestämde vem som skulle få bli skötare. Jag accepterades till platsen som fjärdeskötare. Jag tror inte att man kan befinna sig lägre i stallets hierarki men det gjorde ingenting. Det fanns inga femteskötare.
Det fanns inga män i stallet heller. Men en gång klev det in en manlig skådespelare genom dörren. Han skulle öva inför en filminspelning på Gotland, en sån där medeltidshistoria där han skulle galoppera fram över vidderna på ett gotlandsruss. Barbacka. Men nu fick han istället åka varv efter varv i ridhuset som alla nybörjare – i promenadtempo. Det dröjer år innan man får galoppera. När han hade lektion var läktaren full av nyfikna småtjejer som stod och glodde. Det var första gången vi såg en man på en häst i verkliga livet. Det såg helt orealistiskt ut.
20 år senare tar jag hissen upp till sjätte våningen på en teater. Jag ska intervjua en teaterchef om jämställdhet. I hissen möter jag en manlig skådespelare som jag känner igen lite vagt från TV. Det blir trångt i den minimala hissen. Snart kommer jag på att han är framställaren av den allra första samlagsskildring jag någonsin sett på TV.
– Förr i tiden, när elevskolan låg här i huset, säger skådespelaren till mig. Då fick unga kvinnliga skådespelerskor ha särskilda hissrockar på sig. Visste du det?
– Nej, svarar jag.
– För annars riskerade de att bli de antastade av manlig teaterpersonal! Hahaha, skrattade han.
Jag kliver av hissen på mitt våningsplan och går korridoren fram till chefens rum som ligger högst upp i huset med utsikt över staden och vattnet. När vi sätter oss frågar jag efter ett tag hur jämställdhetssituationen ser ut på hans teater.
– Ja, jag tycker att jag har en övervikt av kvinnliga regissörer just nu, svarar han.
– Övervikt? Just nu? frågar jag eftersom det alla scener sammantaget inte blir mer än en tredjedel kvinnliga regissörer. Hälften av dem regisserar dessutom på den lilla barnteaterscenen med plats för typ femtio besökare. Bara en enda kvinna regisserar på teaterns stora scen.
Stora scenen är en teaters hjärta. Platsen för det internationella genombrottet. På just den här teatern är den en vridscen med 15 meter i diameter och 720 platser i salongen. Jag vet inte om det kan stämma, men jag tror att jag har sett det regna på stora scenen en gång.
– Ja, om vi går in i det, säger teaterchefen. Va fan… (tänker efter), Jo, det har vi. Men då kommer alltid nästa fråga, säger han. Vilka scener är de på? Och vad är det för typ teater? Det räknas inte om en kvinna gör barnteater på en barnteaterscen. Av någon anledning, säger han och tittar på mig.
På andra sidan stallgången – en och en halv meter från det draghål där jag och Peps höll till om dagarna – låg det en särskild avdelning. Där fanns inte några trånga spiltor, där låg de privatägda hästarnas stora boxar. De hade inte fyra skötare, det skulle bli för stressigt för hästarna, utan de hade en, dedikerad, perfekt skötare. En kompis till mig besatt en sådan position. Hon tipsade mig om att fullblodet Indus, den gigantiska hoppstjärnan från Polen, inte hade någon skötare. Skälet till det var att han var helt sjuk i huvudet, men det fick jag lära mig senare. Indus var stallägardotterns häst.
En februaridag när det var ovanlig kallt i spiltan hos Peps tog jag mod till mig att gå de tre stegen över stallgången för att ställa frågan. Att jag ens vågade. Att hon ens vågade svara ja. Jag var 120 centimeter lång och Indus var 2 meter hög och nu skulle vi börja umgås. I mina uppgifter ingick rykta, mocka, smörja träns och sadel – och att värma upp inför ridning. Uppvärmningen gick ut på att jag ledde honom runt runt i ridhuset tills ägardottern tyckte det var läge att komma ut från gemenskapen i klubbrummet. Men, en höjdpunkt, jag fick följa med som skötare på tävlingar. Gå upp tidigt och åka den stora lyxiga hästtransporten – alltså dansbandsturné-stilen – till tävlingar i Uppsala, Eskilstuna, till och med till Skåne. Ge sig ut på vägarna. Tävla i Allsvenskan. Sitta högt ovanför de andra bilarna i trafiken och dricka varm choklad från termosen, lyssna på radio, vara en fluga på väggen.
Elva år gammal satt jag i förarkabinen med stallägarens dottern och insöp effekterna av att ha vågat gå tre små steg.
Jag vill höja mitt glas för den insikten. Och tillägna Peps den här skålen. Till sommaren var jag tillbaka i spiltan med honom.
Skål!
Vanja Hermele 