Konsten är fri – länge leve konsten!

Var vänlig, rör inte konsten! Så kan inställningen till konst och jämställdhet sammanfattas. Konsten mår bäst av att vara fri, men vad är det för slags frihet som står till buds – och vem har rätt att nyttja den?

Det är det tunga artilleriet som rullats fram i kampen om att hålla Maja Lundgren borta från parnassen. Det är en uppvisning av en klassisk, etablerad form av krishantering:
Istället för att lösa det verkliga problemet – sexism och diskriminering i kulturen – har man uppfunnit nya besvär. Först var det kvaliteten som var för låg, sedan ärendet eller ämnet. Därefter var det förlagets etik som var på villovägar och till sist, spiken i kistan: den kvinnliga författaren är galen.

En rad rättrådiga individer har begett sig ut på en tripp för att rädda rättvisan – men tillfogar den mer skada än nytta. De flesta anti-Maja-argumenten är både irrelevanta och irrationella, men alltid könsspecifika: Kvinnors galenskap är misslyckad, medan mäns är meriterande.
När ärendet eller ämnet bedöms vara för lågt avslöjas bara ifrån vilken position man gör den bedömningen. Från toppen av samhällsstegen är det få ärenden som når upp för att engagera.

Kvalitetsbedömning, i sin tur, är en alltför subjektiv aktivitet för att ha någon egentlig relevans för diskussionen: det är inte olagligt att skriva dåliga böcker. Men framförallt lider begreppet kvalitet av småsinthet, för nå kvalitetsstämpeln måste man jämföras med – och likna! – den snäva krets av vita skrivande män som befolkar vårt kulturarv och vår kanon. Kulturarvet är ett resultat av en historisk utestängningsprocess, men denna process beter sig olika för män och för kvinnor. Det har funnits många skrivande kvinnor vars verk satts upp på de stora prestigetunga scenerna i Sverige. Men ur kulturarvet har de exkluderats, det är män som främst välkomnats in i den litterära kvalitetens gemenskap. Skälen för detta har varit –få se nu om det ringer en klocka – att: kvaliteten varit för låg. Ärendet inte tillräckligt engagerande, ämnet alldeles för specifikt för att intressera en allmänhet. Det är samma argument då som nu.

Men det finns ett – i jämställdhetsdiskussioner annars så vanligt förekommande argument – som nu lyser med sin frånvaro: Den konstnärliga friheten. Först en resumé om hur det brukar låta.
Kulturpatriarkatets inställning till rättvisa kan sammanfattas så här: Jämställdhet och mångfald är viktiga frågor, men den konstnärliga friheten är än viktigare. Allt annat än total konstnärlig frihet leder till kulturdiktatur, vilket har bedömts vara fruktansvärt.

Konstens frihet lyfts fram som en viktig, prioriterad, rent av passionerad, demokrati- och rättvisefråga. Krav hotar konsten på ett principiellt plan, även om kraven är goda. Tråkigt men sant, alla rättviseivrare!

Mottagandet av Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar visar en intressant men allvarlig inkonsekvens: åsikten att konsten mår bäst av att vara fri är situationsbunden. Konsten mår bara bäst av att vara fri – ibland.

Kulturinstitutionerna är ålagda att följa sina ägares styrdokument. Där står bland annat att verksamheterna ska genomsyras av ett mångfalds- och jämställdhetsperspektiv. Där står också att verksamheterna ska vårda och främja det ”nationella kulturarvet”. Hur har det kommit sig att det endast är relevant att hävda konstnärlig frihet när den leder till att man undslipper jämställdhets- och mångfaldskrav. När det vore än mer samhällsförändrande att göra revolt mot att tvingas underhålla en vit, patriarkal och nedärvd kulturproduktion som dessutom är måttstocken för vad som räknas som kvalitet idag.

Inom konsten när man en självbild som menar att Konsten med stort K är platsen för rättvisepatos och demokrati, för radikalitet och politiskt nytänkande. Men att snällt följa vissa krav (de normbevarande) och att göra revolt mot andra (de samhällsutvecklande) är skenheligt och reaktionärt.

Konsten gömmer sig bakom parollen att man här vågar ställa de viktiga och svåra frågorna. Men när Maja Lundgren faktiskt ställer en del svåra frågor, då är man inte tacksam, tvärtom, man får panik av det. För Maja Lundgren finns det ingen konstnärlig frihet att luta sig mot – den gäller ju bara män. Konsten sitter och sprattlar med benen någonstans längst bak på efterkälken när det gäller aktioner mot snart sagt varenda diskrimineringsgrund.

Inkonsekvensen i rättvisepatoset visar att engagemanget bara är kosmetiskt. Signalsystemet är pinsamt tydligt. På följande sätt är rätttvisefrågorna rangordnade i konsten: Viktiga och demokratirelaterade frågor: Mohammed-teckningar, – hundar och Tintin i Kongo. Oviktiga och inte alls demokratirelaterade frågor: sexism och kränkningar i kulturen.

Om man drar argumentet till sin spets innebär det att det alltså är principiellt viktigt att vita män får kränka människor med mindre makt än de själva: svarta, muslimer och kvinnor. Men principen får aldrig vändas mot de vita männen i kultureliten. En konstnärlig frihet som endast tillåter ett antal mycket specifika kränkningar? Som förnekar kvinnors rätt att njuta den frihet som under århundranden tillåtit kränkningar av just kvinnor? Det finns ett annat namn för den sortens frihet.

Problemet är inte att Lundgren namnger, det handlar om vem som namnges. Det spelar också roll vem det är som skriver. Den statliga Kvinnomaktutredning rekommenderade för tio år sedan att kvinnor hellre skulle satsa på könsbyte än utbildning. Man kommer alltid längre som man. Det känns som att de var någonting på spåren.

Det är först nu som konstens frihet på allvar kan sägas vara hotad. Lundgren visar på hur farlig den fria konsten verkligen kan vara, men den fria pennans udd riktades åt fel håll, inte neråt som vanligt, utan uppåt: mot kulturpatriarkatet. Då blev plötsligt allting annorlunda: Glöm det där med konstnärlig frihet och yttrandefrihet och demokrati och gud vet vad. Nu måste vi skydda konsten! Låsa in den!

Konsten har nu ett val: antingen bäddar den ner sig i skenheligheten och skenradikaliteten och flyttar till Skansen där den kan sitta och vara vit, manlig och ursvensk i fred. Där kan den också fundera på hur det kom sig att man på egen maskin offrade favoritargumentet och jämställdhetsdebattens carte blanche för att tysta en (1) kvinnlig författare – och kanske utvärdera om det var värt det eller inte.

Det andra alternativet, som är det enda rimliga om man som vill ha någon som helst trovärdighet, är att svenskt kulturliv fortsätter att hålla sig till principen om den fria konsten. För att få nyttja det argumentet krävs dock en motprestation; att man gör gemensam sak med Maja Lundgren och höjer rösten för även kvinnors rätt att skriva fritt.

Konstnärlig frihet har haft en central funktion i många samhällsförändrande projekt. Men i vårt kulturliv försöker nu en rad normbevarare kidnappa frasen. Maja Lundgrens roman visar att orden äntligen fått tillbaka sin revolutionerande potential. Konstens frihet är senaste argumentet i kampen för jämställdhet och rättvisa. Konsten är fri, länge leve konsten!

Vanja Hermele i Arena, # 5, 2007