Hej då, manstyp!

Nyligen hade jag anledning att undersöka Dramatens verkliga dragningskraft: Två gratisbiljetter till Dödsdansen hade jag att skänka bort- valfri dag, den här veckan.

Strindberg på stora scenen, man kan inte misslyckas tänkte jag. Men ingen jag känner ville ha biljetterna. En vän uttryckte känslan: “Jag tänker inte börja gå och titta på en massa tråkig teater bara för att jag jobbar med teater.” Och han är inte ensam, det teaterutbud vi har i dag kan man inte locka folk till ens med gratisbiljetter. Det märkte jag.

Häromdagen hade Dramaten premiär av Lucas Svenssons “Blottare och Parasiter”. Lucas Svensson är nationalscenens husdramatiker och man kan tänka sig att han ligger bra till i den mystiska process som en vacker dag kan leda fram till nomineringen: nästa stora manliga geni.

Men det brydde publiken sig inte om. Den smet ändå i pausen, trots resurser och påkostad produktion.

Höga förväntningar sattes också på SVT:s senaste kvalitetssatsning
“Upp till kamp”. Den tippades bli en braksuccé. “Bänka er!”, skrev den stora dagstidningens stora recensent. Det här är “En av de bästa svenska serierna – någonsin”.

Men även här tyckte publiken annorlunda. Faktum var att tv-tittarna brydde sig mer om aktiviteterna i “Top model” än om unga mäns maskulinitetskriser i Göteborg. En halv miljon tittare såg första avsnittet av “Upp till kamp”. Det är en riktig jumbonotering som lämnade SVT:s pressansvariga mållösa: “vi fattar ingenting”

Så, vad är det som händer med publiken? Varför flyr den finkulturen?

Jo, för det spelar ingen roll hur påkostad en produktion är om den hämtat sitt budskap från soptunnan. “Upp till kamp” var bara möjlig att njuta av om man tycker om att få sin samtidshisotira berättad ur det manliga perspektivet. En tv-serie som står bredbent och osar manlig rock´n´roll-myt medan de kvinnliga skådespelerskorna får visa brösten – inte märkligt att publiken tittar åt annat håll.

I stället för att fånga folk – och få dem att sitta kvar efter paus – har vi en aningslös mansdominerad kultur som tror att det kommer att gå bra att fortsätta på den inslagna banan.

På Dramaten har man fattat många märkliga beslut. Enligt den senaste rapporten kommer den traditionen inte brytas. Pressmeddelandet berättar: Killinggänget är de senaste rekryterna som kommer föräras utrymme på Dramatens stora scen.

Ännu en öppning för oerfarna män som vill leka. “De har fullständigt fria händer. Jag vill inte veta något”, beskriver Dramatenchefen sin arbetsprocess.

Och det är just den sortens brist på analys som kommer stå våra teatrar dyrt. Varken Dramaten eller någon annan har råd att förneka signalerna från publiken.

Man undrar, när ska polletten trilla ner egentligen? En publik har inte många maktmedel, men en sak kan den göra: smita i pausen. Eller titta på amerikanska toppmodeller i stället för grabbiga kvalitetssatsningar på SVT. Det är så publiken protesterar.

En teaterledning som sitter och segar med en reaktionär världsbild har faktiskt inga medel att fånga en modern publik. Glappet mellan utövare och mottagare har blivit för stort.

Vem av dessa maktmän har sinnesnärvaro nog att inse att kulturen måste ändra på sig för att nå en publik – och behålla den i salongen.

Man kan inte förvänta sig att publiken ska fortsätta att vara trogen en kultur som är för fin för att lyssna.

Publiken bör glädja sig åt att den är modigare än konstnärerna. När vår tid ska sammanfattas kommer det att stå: Nytänkande uppmuntrades av publiken men motverkades av dem som trodde att de var radikala, konstnärerna.

Publiken har fattat något som teatern har missat: det är en maktordningens sista dödsryckningar vi ser på våra scener. Inte ens Mikael Persbrandt – mansdominansen personifierad – orkar hålla fanan längre.

Men utan honom kommer en tråkig teater få svårt att dra publik. Det krävs nämligen mer än Strindberg. När konsten är trist behövs det löpsedlar för att fylla en salong. Den borgerliga, mansdominerade och antiutvecklande konsten kan inte göra jobbet på egen hand. Publiken går inte med på att tråkas.

Vem kunde ha anat det, att revolten skulle börja från salongen.

Vanja Hermele i Expressen.