Intro i Bangs jubileumsnummer

Varje gång jag gick upp för trapporna till genusvetenskapen, två hållplatser innan Stockholms universitet, i den håla som kallades Kräftriket, passerade jag dörren till Bang.

Jag vet inte varifrån jag samlade modet när jag en dag stannade på bottenvåningen, knackade på dörren och frågade; behöver ni hjälp med någonting?

Där inne, i ett hav av bråte, satt Ulrika Westerlund. Det ofattbara var att hon tittade på mig och svarade “Ja.”. Eller i och för sig, jag läste genusvetenskap, var 23 år gammal och hade gått Poppius journalistskola. Jag hade skrivit B-uppsats om varför Göran Persson kallade sig feminist. Den hade jag döpt till Göran och draken. Och jag hade skrivit en artikel i någonting som hette Forum för Kvinnliga forskares medlemsblad, en tidning som utgjordes av ett vikt A4-papper.

Det var vad jag hade i ryggen när jag knackade på Bangs dörr. Och en vilja att vara med.

Tillsammans gjorde vi sedan, jag, Ulrika och Karin Eder – Ekman, Bangs första bok Hjärnsläpp – Bang om biologism. Det fanns inga pengar, självklart inte. Oavlönad men nogrann översättare av akademisk prosa, signerad amerikansk feministisk ikon? Pappa.

Och mina vänner i den nystartade designduon Hjärta och Smärta, Samira och Angela, fick göra formen. De presenterade en beige sak med krumelurer på. Den lärde jag mig älska med åren. Men det sa jag inte där och då. Dessutom hade de konstruerat ett helt nytt typsnitt åt oss, fast inte hela alfabetet. Det hade de inte tid med, och det var onödigt.

När vi gjorde sista minutenändringar på deras kontor vid Hötorget, fick vi lov att anpassa anfangerna efter vilka bokstäver de hade byggt. Kan vi börja den här meningen med ett P? Har vi ett S?

På en fest tio år senare skrattar vi åt vårt första gemensamma projekt. Framförallt åt mina hjärndöda försök att agera originalare. Jag hade fått i uppgift att “hälla in texten i formen”.  Det lät enkelt, men var omöjligt. Angela försökte instruera  mig över telefon. “Så tar du handen…” Vilken jävla hand!? Jag hade inte sett ett formgivningsprogram tidigare i mitt liv. Jag skrev jag på något som hette Hewlett-Packard och sparade mina texter på Floppy disks.

– Vi fick inget betalt, mindes Angela. Inte jag heller, kom jag på. Tvärtom, faktiskt. Jag hade fått låna 160 kronor till lunch en vecka när mitt studielån inte räckte till. Efteråt ringde Ulrika och frågade om jag inte kunde cykla förbi med pengarna jag var skyldig. Det kunde jag.

Kände jag mig hemma på Bang? Kanske. Sa jag någonsin någonting på ett redaktionsmöte? Nej.

Det dröjde tio år innan någon hörde av sig från Bang igen. Under tiden tog jag min examen, skrev ett antal artiklar, undersökningar och böcker. Blev vegetarian, vegan, började äta kött. Hittade min röst, ignorerade den och tog upp den igen.

För mig var Bang både hem och inte. Jag följde tidningen på avstånd, kände mig tryggare med den i handen än på redaktionen. Nu sitter jag ett decennium senare med alla nummer, artiklar, debatter och formexperiment. Allt det feministiska arbete som skett med Bang som bas.

Jag bläddrar och kommer ihåg. Hur viktig den här tidningen var för mitt tillblivande. Att de här feministerna var mina ikoner. Då får jag syn på något, någonting fladdrar förbi i textmassorna. Mitt eget namn. Det står att jag medverkar i redaktionen för ett nummer 2001. Tänk att där satt jag alldeles tyst, och räknades ändå.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s