En rädd värld

Katarina Wennstams roman Alfahannen utspelar sig i svensk filmbransch där ära och beröm blandas med skuld, skam och maktmissbruk. Det är en thriller som är helt rätt placerad – för filmbranschen kan vara en läskig plats.

Att konsten är speciell och att konstnärer är unika människor, det har nog alla fått höra någon gång. I konsten är det högt i tak och alla är välkomna – precis som de är. Det är ett dagis för vuxna och man får kramas på jobbet! Många gillar att det är så. Filmaren och före detta långfilmskonsulenten Marianne Ahrne har beskrivit svensk filmproduktion som någonting mycket spännande: En filminspelning är en sluten värld – erotisk och passionerad på ett sätt som är svårt att förklara.

Men det kan finnas en baksida med sådana stängda erotiska världar. En kvinna verksam som rådgivare på Alla kvinnors hus i Stockholm berättade en gång att de kvinnor som hade de allra starkaste förnekelsemekanismerna och allra svårast för att erkänna misshandel oftast var de mycket religiösa kvinnorna. Problemet var att de ofta har många delar av sina liv placerade i samma sfär: arbete, vänner och fritid. En sådan situation kan göra en människa mycket utsatt – om något går snett.

Om de religiösa låg på första plats i förnekelse, hamnade en oväntad grupp kvinnor på andra plats: skådespelare. Även skådespelare förnekade länge länge att det kunde vara misshandel eller övergrepp det handlade om. Nej, nej, han misshandlar mig inte, vi har bara ett Strindbergskt förhållande, hade en kvinna beskrivit det.

Också för skådespelare är det vanligt att flera aspekter av livet är sammanflätade: arbete och anseende, självkänsla och det sociala nätverket – allt i samma korg. Lägg därtill teaterns och filmens luddiga rekryteringsprocesser – du kan bli bortvald för ingenting – så börjar en bild av ofrihet, med försiktighet som följd, ta form.

Fasta anställningar för skådespelare är idag ovanliga. Istället frilansar man, blir du vald – måste du se till att bli vald igen, och sen igen. Sådana faktorer drar ner anmälningsbenägenheten när problem uppstår. För problem uppstår.

Teaterförbundets undersökning “Jämställdheten och filmbranschen” visar att en tredjedel av kvinnorna som jobbade på de undersökta produktionsbolagen uppgett att det “förekommit tafsande eller annan beröring som är ovälkommen alternativt ovälkomna förslag på sexuellt umgänge.”. Alltmedan 15 procent av de tillfrågade producenterna trodde sig ha koll på handlingsplanen för sexuella trakasserier (ingen av dem visste säkert).

Med sådana arbetsgivare är det förståeligt om man inte ögonblickligen vänder sig till dem när saker går över styr. Det är oceaner mellan dessa två kategorier människor: de kvinnliga korttidsanställda som blivit utsatta för kränkningar och de ansvariga på arbetsplatsen som eventuellt tror det kan finnas en handlingsplan någonstans på kontoret, bredvid bruksanvisningen till kopiatorn kanske.

Jag har aldrig varit med om så mycket rädsla, säger Katarina Wennstam till Dagens Nyheter om hur det var att researcha svensk filmbransch. Och hon har rätt. Många är rädda. Man vill inte gärna offentligt vara den som berättar om ett missförhållande, men berättelserna finns där – om man tillåts vara anonym.

Det som behövs är ett tydligare stöd och ett ansvar från såväl stora som små arbetsgivare. Det skulle leda till att fler vågade säga ifrån och att friheten och toleransen i konsten inte bara gällde det manliga felsteget.