Sexuella trakasserier är ett snårigt problem i scenkonsten. Inte många vill prata offentligt om dem, ytterst få anmäler. Det enda man vet säkert är att de existerar, men inte i vilken utsträckning.
Ekot har berättat om fler än hundra fall av sextrakasserier gentemot kvinnliga skådespelare. Nu kritiseras programmet för att ha överdrivit slutsatserna av det. Rättvisa behandlas som om det vore en statistikfråga. Men rättigheter kräver inte representativitet. Man behöver inte fråga sig, vad är koefficienten av dessa övergrepp? Varje fall är ett för mycket. Det räcker så.
Det stora scoopet handlade ändå aldrig om siffrorna. De riktiga avslöjandena kom när ljuskastaren riktades mot teaterns försvars- och förnekelsemekanismer. Då blev det kaos. Det bara måste ha varit första gången man formulerade sig, eller ens ägnade problematiken en tanke, för vad var annars skälet till alla galna uttalanden?
På Operan valde man att förklara sextrakasserier med förövarens latinska temperament. Arbetsgivarorganisationen Svensk scenkonst förmedlade sin egen bild av kreativitet när de sa att ”i skapandeprocesser finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till utryck i.”
I Göteborgs-Posten visade en manlig krönikör att han hade ungefär minus 120 poäng i juridik när han berättade att upplevd kränkning inte är samma sak som faktiskt kränkning. En manlig skådespelare betonade de kvinnliga skådespelarnas ljuva privilegium, att de kan ligga sig till roller.
Det som verkar vara statistiskt säkerställt är att det finns en ocean av utvecklingsmöjligheter i samtalet om övergrepp och rättigheter i scenkonsten. Att mörkertalet är oförändrat betyder inte att problemet blivit mindre. Det betyder bara att vi inte vet allt om sexuella trakasserier, men tillräckligt för att agera.
Vanja Hermele 