Vad har vi att vänta av den borgerliga kulturpolitiken? Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sagt tre viktiga uttalanden som ger en fingervisning om vad som kommer att ske. Det första: hon vill ”Värna om vårt gemensamma kulturarv.”
Det är ett rätt märkligt uttalande från kulturministern med tanke på att Moderaterna tagit avstånd från förslaget om en svensk kanon. Det Adelsohn Liljeroth inte verkar förstå är att ett gemensamt kulturarv är samma sak som att upprätta en kanon.
De som ser kulturarvet som någonting måste också vara anhängare av tanken att det är kvalitet som är dess definierande princip. Enkelt sagt: man tror att det är det bästa som överlevt historien på ren genialitet.
Men kvalitet, liksom kulturarv, är inte ett enkelt använt begrepp. Det är historiskt specifikt och föränderligt över tid. Till och med Shakespeare, som för många är en synonym till kvalitet och liksom sitter i kvalitetsbegreppets epicentrum, spelades inte under några hundra år för att han ansågs vara för dålig.
Kvalitet definieras alltså inom var tid. Och genom att jämföras med sådant vi redan vet och har sett. Cirkelresonemanget är snävt och egentligen intetsägande: Det som spelas på stora scenen är kvalitet för att det spelas på stora scenen.
Dessutom är kvalitet inte den enda urvalsmekanismen i skapandet av vårt kulturarv. Andra minst lika viktiga urvalsgrunder är: manligt kön och vit hudfärg.
Idag väljer vi att återigen att spela Shakespeare på de stora scenerna. Det är ett exempel på att kulturarvet inte är ett arv, utan ett val. Kulturarvet skapas alltså i nutid, det blir tydligt på Dramaten till exempel.
Först ett test: Framstående kvinnliga dramatiker: Viktoria Benediktsson, Ann Charlotte Leffler, Alfhild Agrell, Frida Steenhof, Helena Nyblom. Aldrig hört talas om dem? Inte så konstigt. Enligt Dramatens chef Staffan Valdemar Holm var kvinnor så förtyckta i historien att de, och jag citerar ”inte ens fått hålla i en penna”.
Men riktigt så illa var det inte. Dessa nämnda kvinnor spelades faktikst på Dramaten på slutet av 1800-talet. Drygt hundra år senare spelas på Dramatens stora scen istället dramatik som till 95 procent skrivits av män.
Tanken väcks: Tänk om det var bättre ställt med jämställdheten på Dramaten då än nu?
Ytterligare en sida av kulturarvet framkommer: det går bra att gömma sig bakom det om man vill premiera män före kvinnor.
Förutom vurmen om det manliga kulturarvet genomsyras alliansens kulturpolitik också av tanken att Konsten mår bäst av att vara fri. Kulturministern säger att hon är tveksam till att staten ska sätta upp siffermässiga jämställdhetsmål för scenkonsten. Viktigt uttalande nr två.
Jag tippar att det betyder att de mål och återrapporteringskrav som fram till nu i viss utsträckning tvingat institutionerna att arbeta för jämställdhet och mångfald kommer skrivas om – så att dessa ämnen blir frivilliga.
Hur redo är institutionerna att på egen hand ansvara för rättvisefrågorna kön och hudfärg? Svaret finns i remissserna till jämställdhetsbetänkandet Plats på scen.
Mest iögonfallande är Kungliga Operan som väljer att helt förneka förekomsten av sexuella trakasserier. De skriver ”Vi ställer oss frågande till att sexuella trakasserier skulle vara ett utbrett eller betydande problem inom scenkonstområdet.” ”Vi har en god handlingsberedskap om vi skulle upptäcka ett fall av sexuella trakasserier”.
Menar Operan allvar i sin analys att de är den enda organisationen i världen där sexuella trakasserier inte skulle existerar?
Får inte Operan in några anmälningar om sexuella trakasserier bör slutsatsen istället bli att läget är än mer alarmerande. För Operan gäller det att undersöka vad det är i organisationskulturen som gör att folk inte vågar anmäla. Problemet stavas mörkertal och bör tas på allvar – och inte som nu ses som en anledning att slå sig för bröstet.
Arbetsgivarorganisationen Svensk scenkonst skriver något märkligt även i sitt yttrande. De har upptäckt att krav nu börjat ställas på kulturen. Men. De ”FRUKTAR den betydande inskränkning i den konstnärliga friheten som kan bli effekten om alla de förslag som nu är uppe till prövning skulle komma att genomföras.”
En liknande tanke drivs av Kulturrådet som i sitt budgetunderlag för 2007 till 2009 frågar sig: Hur kan man samtidigt som berättigade krav på jämställdhet och mångfald skapa utrymme för konstens möjligheter att utvecklas?
Svensk scenkonsts slutsats: konstnärlig frihet – hotas av jämställdhet och mångfald.
Kulturrådets slutsats: konstens möjlighet till utveckling hotas av jämställdhet och mångfald.
Svensk scenkonst och Kulturrådet avslöjar faktiskt något mycket allvarligt med dessa rader. Konsten och dess möjligheter till utveckling kan bara hotas av jämställdhet och mångfald om man definierar den – och tycker om den – som vit och manlig. Ett annat synsätt är att konstens enda möjlighet till utveckling är just ökad jämställdhet och mångfald.
Tredje viktiga uttalandet från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kommer när hon ombeds att tänka fritt om hur en jämställd scenkonst skulle kunna se ut. Då väljer hon ett intressant fokus:
Hon säger:
– Till att börja med vill jag se fler män i publiken. Det tycker jag skulle vara riktigt intressant, om kulturen även blev något som i högre utsträckning engagerar fler män.
Är det inte typiskt att enda gången kulturministern vill närma sig siffermässiga jämställdhetsmål så är det för att öka representationen av män? Som om det var fler män vi behövde i kulturen. Hon borde istället fråga sig vilka andra aspekter av jämställdhet man skulle kunna titta på. Föreslagsvis någon som syftar till att förbättra villkoren för kvinnor. Mot bakgrund av det mansfixerade kulturliv vi har, med manlig kanon, manligt kulturarv, manliga huvudroller och en allvarlig övervikt manliga chefer – uppmanar jag kulturministern att dra slutsatsen att män redan är engagerade i kulturen.
Vanja Hermele för OBS, Sveriges Radio, P1
Vanja Hermele 