Är kvalitet ett (köns)neutralt begrepp. Rapport från ett seminarium

Teaterbiennalen i Umeaå och Skellefteå i maj 2005 hölls för, av
och med 1 200 teaterverksamma och teaterintressenter. Kom-
mittén för jämställdhet inom scenkonstområdet medverkade
genom att bland annat arrangera seminariet Är kvalitet ett
(köns)neutralt begrepp? Journalisten och genusvetaren Vanja
Hermele som var seminariets moderator rapporterar.

Valet att fokusera på begreppet kvalitet motiverades i biennalprogrammet av kommitten genom konstaterandet att ”kvalitet spelar roll överallt: i recensioner, när föreställningar sågas eller rekommenderas, hos Kulturrådet när pengarna fördelas och på teatrarna när repertoaren sätts”. Trots, eller på grund av, att kvalitet
är ett ofta använt begrepp är det ovanligt att det definieras. Därför
var frågorna ”Vad är kvalitet och vem definierar det?” en utgaångspunkt för kommittén i arbetet med seminariet. Som seminarierubriken antyder genom att sätta ordet kön i parentes, finns det fler ingångar till en kritisk diskussion om kvalitet än bara den som härrör kön. Kommitténs mål med seminariet var att närma sig frågor som berör hur andra maktvariabler som bland annat etnicitet,
sexualitet och klass ytterligare påverkar innebörden av begreppet
kvalitet.

Särskilt inbjudna av kommittén var Yael Feiler (fil.dr i teaterkunskap och postkolonial teoretiker), Olof Hansson (frilansregissör),
Emma Karinsdotter (aktiv i nätverket Plural), Daniela Kullman
(regissör och dramatiker, chef för den fria gruppen Teater Scenario) och Gertrud Larsson (frilansande dramatiker). Dessutom medverkade Ylva Gislén, fil.dr i interaktionsdesign, genom en begreppsresa – inspelad på CD-skiva för uppspelning under seminariet. Att bjuda in paneldeltagare som fokuserar olika maktord-
ningar speglar kommitténs uppfattning att kön aldrig existerar som
en ensamt definierande kategori utan alltid samspelar med fler
maktfaktorer som exempelvis etnicitet, klass, ålder och sexualitet.
Var och en av deltagarna hade i förvaäg fått i uppgift att framföra ett
personligt hållet anförande utifrån nämnda frågeställning: ”Vad är
kvalitet och vem definierar det?” Inför seminariet samlade jag, till-
sammans med ordförande Birgitta Englin, ledamoten Ronnie
Utgångspunkten är att både kvinnors och mäns erfarenheter.
Hallgren och kommitténs utredningssekreterare Gunilla Edemo
och Helena Salomonson, paneldeltagarna för en öppen och förutsättningslös diskussion om begreppet kvalitet. Den här essän är ett
försök att sammanfatta de viktigaste dragen i de diskussioner som
kommitténs gäster förde med varandra samt de inlägg som de
framförde inför publik på seminariet. Jag kommer också att inledningsvis redovisa några kopplingar till feministisk teori som kan utgöra ett slags verktygslåda inför presentationen av paneldeltagarnas anföranden.
Några teoretiska reflektioner
Kommitténs ställda fråga i seminarierubriken: ”Är kvalitet ett
(köns)neutralt begrepp?” är egentligen, om inte en kuggfråga, så en
retorisk fråga. En generellt hållen feministisk utgångspunkt är att
det inte finns några (köns)neutrala begrepp: allt laddas med betydelse utifrån bland annat kön, sexualitet, etnicitet, klass och ålder.
Detta var en tanke som de inbjudna seminariedeltagarna delade.
För mig, som är akademiker med fokus på kultursfärer, ser jag en
koppling mellan vetenskapen och kulturen. En självklar parallell
kan ses i representationen. Det har varit förhållandevis enkelt för
feministiska vetenskapskritiker att visa att vetenskapen de senaste
250 åren främst befolkats av vita västerländska män. Och samma
sak kan konstateras inom scenkonsten. Frågan är hur detta påverkar avgörande begrepp inom dessa två sfärer. Kvalitet är ett avgörande begrepp inom scenkonsten, kunskap är ett avgörande begrepp inom vetenskapen. Så vad händer med ett begrepp som är vanligt förekommande, traditionellt ansetts varandes neutralt och sällan
definierat? Feministiska vetenskapskritiker har genom att ställa frågor av typen: ”Vad räknas som kunskap?”, ”Vem bestämmer vad som är kunskap?” och ”Vem har tillgång till de sociala rum därkunskap produceras?” framkallat en kritisk diskussion om detta viktiga begrepp för vetenskapen: kunskap.

Samma kritiska frågor riktade till scenkonstområdet blir då: ”Vad räknas som kvalitet?”, ”Vem bestämmer vad som är kvalitet?” och ”Vem har tillgång till
de sociala rum där kvalitet produceras?” Dessa frågor har det gemensamt att de i slutändan handlar om hur makten är fördelad.
Likheterna mellan vetenskapens maktmekanismer och scenkonstens framkommer i kunskapsteoretikern Elizabeth Kammarck Minnich bok Transforming Knowledge. Hon skriver: ”Det grundläggande problemet dyker upp i olika skepnader inom olika områden genom hela den dominerande traditionen.” Detta grundläggande problem är, enligt Kammarck Minnich, att ett dominerande fåtal ser sig som representanter för flertalet – med den mycket problematiska konsekvensen att detta fåtal blir mer än representanter för det allmänmänskliga – de blir också det ideal och den norm som allt mäts mot.

Med Kammarck Minnichs ord innebär det att allt arbete, i detta sammanhang konstnärligt och vetenskapligt, mäts med den manliga normen som alltings mätsticka: Är det lika bra som idealet? Är det lika bra som normen? Eftersom det
är män som traditionellt haft möjlighet att uttrycka sig i de konstnärliga rum där kvalitetsstämpeln finns att tillgå – stora scenen på Dramaten, exempelvis – blir frågan ”Är det ög kvalitet?” detsamma som ”Är det lika bra som männens arbete?”. Kammarck Minnich redogör för de problematiska konsekvenser som uppstår
när ett fåtal gör sig till representanter och ideal för flertalet:
1 Felaktiga generaliseringar: resulterar i att ett fåtal vita mäns
erfarenheter ses som representativa för hela mänskligheten,
de ses som allmänmänskliga, generella, till och med univer-
sella.
2 Cirkelresonemang: Kvalitet har definierats genom en relativt
snäv cirkel där ett fåtals arbete blir det som räknas till kvalitet och kvalitet är detta fåtals arbete. Översatt till scenkonstområdet blir det, lite tillspetsat: det som visas på stora scenen på Dramaten är kvalitet – eftersom det visas på stora
scenen på Dramaten. Kvalitet blir därmed ett begrepp som fylls med betydelse genom det förflutna, det vi redan vet, det vi redan sett. Konsekvensen blir att kvalitetsbegreppet förlorar sin visionära potential och blir manligt kodat efter-
som det definierats genom mäns arbete.
Kammarck Minnich presenterar i sin bok ytterligare ett användbart
redskap för analys: mystifierade begrepp. Ett odefinierat begrepp,
som kvalitet, är ett mystifierat begrepp. Mystifierade begrepp lider
av outtalade normer och ideal. Nyckelorden här är outtalade normer och ideal. Mystifierade begrepp är begrepp som ger sken av att vara neutrala trots att de har ideologisk märkning. Kvalitetsbegreppet har, i teater – och kulturhistorien setts som ett universellt begrepp, ett begrepp utan någon särskild ideologisk laddning. Men
är det verkligen så?

Kammarck Minnich, och många med henne, menar att när avgörande begrepp förblir odefinierade så innebär inte det att de fungerar neutralt – i stälet är risken än större att de följer den dominerande traditionens ideologi. Yael Feiler, fil.dr i
teatervetenskap och postkolonial teoretiker, gör också kopplingen
till vetenskapens traditionellt odefinierade begrepp ”kunskap”.
Hon skrev i sina anteckningar infoör seminariet:
Utifrån postkolonialt perspektiv kan man problematisera kunskap och
andra ”universella värden” utifrån etnisk perspektiv. Hela det västerländska humanistiska arvet är genomsyrat av rasistiska värderingar som
spiller över på allt vi säger och gör och skapar. Det till synes neutrala är inte nödvändigtvis neutralt. Yael Feiler använder orden ”rasistiska värderingar” och därifrån är inte steget långt till tanken att även sexistiska värderingar ”spiller över” på och begränsar innebörden av begreppet kvalitet. Feiler ser, i likhet med
Kammarck Minnich, problem med den dominerande diskursen och kopplar det till begreppet kvalitet:
Kvalitet är ett av de värden, en av de diskurser som vi alla fortsätter att
förmedla och som tyvärr inte alltid är rättvisediskurser. Tvärtom är de
dominerande ofta förtryckande.
Förtyckande diskurser kan inte vara neutrala diskurser. Yael Feilers
resonemang leder till insikten att det inte endast är feministisk
scenkonst som har ideologiska förtecken – även den outtalade
normen förmedlar en ideologi: all scenkonst förmedlar värderingar
om kön, etnicitet, sexualitet och klass oavsett om dessa värderingar
är medvetna ställningstaganden eller inte. Det kan alltså finnas en
förtryckande ideologi i, och bakom, begreppet kvalitet.

Antingen kvalitet – eller något annat
Ylva Gislén fokuserade i sitt förinspelade framförande på föreställningen att det finns ett motsatsförhållande mellan kvalitet och jämställdhet/mångfald. Hon menar att diskussionerna om kvalitet ofta präglas av tankefigurer av typen:
Antingen premierar vi kvalitet och spelar Shakespeare, kallar in
demonregissörerna till stora scenen eller, djup suck, premierar vi
mångfald och jämställdhet: spelar texter av författare som ingen hört
talas om än.
Att begrepp ordnas i binära oppositioner är inget nytt fenomen: vi
känner alla till uppdelningarna svart/vit, kvinna/man, homo/hetero. Det intressanta med dessa motsatsbegrepp är maktrelationen dem emellan. Därför finns det anledning att vara vaksam när jämställdhe och mångfald ses som någonting annat än kvalitet.
Med särskiljande kommer oftast hierarkiskt ordnande, något förenklat betyder det i vår kultur att vithet rangordnas högre än svarthet, män återfinns i högre positioner än kvinnor, heterosexualitet ses som det normala medan homosexualitet ses som avvikande.
Trots att det är normen som allting jämförs med lyckas den ändå förbli relativt osynlig: det är inte normen som har kön, kropp, sexualitet, etnisk tillhörighet – det är egenskaper tilldelade ”de Andra”. Lyxen att ”bara” vara människa är en maktposition som bara en särskild grupp av människor kan inneha – resten av oss är
kvinnor, lesbiska, invandrare etcetera. Det är ovanligt att heterosexualitet poängteras, det är underförrstått det ”normala”, lika ovanligt är det att tala om svenskhet som en etnicitet – trots att det så självklart är en. Inte särskilt förvånande är det också genusperspektivet som anses ha en politisk ideologi medan den patriarkala ordningen ses som värdefri och apolitisk.
Daniela Kullman konkretiserade Ylva Gisléns tanke om det konstruerade motsatsförhållandet mellan kvalitet och jämställdhet.
Kullman lägger i sitt anförande tyngden på att det som är feminis-
tiskt – eller den som är feminist – inte har tillgång till begreppet
kvalitet. Som sagt, antingen är det kvalitet, eller så är det något annat:
“Tidningar och radio tycker det är kul med feminister. Man kan få vara
med. Som feminist. I pressen står det typ ”feministen Daniela
Kullman” eller ”den feministiska pjäsen av Daniela Kullman” eller
”feministisk performance” eller ”på den feministiska teatern Teater
Scenario”. Men är jag med för att mitt arbete är kvalitet? Är jag kvali-
tet? Well … det beror på vem du frågar.
Förra året fick jag Henning Mankells stipendium av hans kompisar
på Sveriges Dramatikerförbund. Toppen! Jag är kvalitet. Några dagar
efter utnämningen ringde en journalist om stipendiet. Hon sa: ”Du är
feminist. Hur påverkar det det du skriver?” Jo, sa jag: ‘Jag tycker typ
att det är dåligt med ojämlikhet, med rasism, med krig, med manshat,
att man säljer och köper barn, att man säljer och köper kvinnor. Det är
tråkigt att George W Bush blev omvald. Det är dåligt med förnedring.
Jag tror på jämlikhet, politik, kärlek och att vara snäll.’
Den artikeln blev aldrig tryckt … Och så klart.
Hon tyckte inte att jag var kvalitet. Hon tyckte att jag var feminist.
Då får man vara med när det ska skrivas om en feminist eller kanske
när det ska skrivas om en tjej.
Den åttonde pjäsen jag skrev handlade om krig. Då stod det inte i
recensionerna att jag var feminist. Krig! Det är kvalitet! Det är mycket
viktigare än mäns våld mot kvinnor. Jag tänkte att jag kanske skulle
börja ha på mig skinnbrallor och bara göra pjäser om andra världs-
kriget? Som killarna gör.”
Att bära ett perspektiv – eller att inte göra det
Kvinnor och andra som avviker från den vita manliga normen har i
verkliga livet och i symbolvärlden fått stå för någonting särskilt,
något annorlunda. Kvinnliga regissörer förblir just kvinnliga regis-
sörer (trots att ”vara kvinnlig” är en egenskap som både män och
kvinnor kan ha). På samma sätt blir invandrare vanligtvis inte av
med epitetet invandrare. Som Daniela Kullman påpekade ovan:
”[Man får] vara med när det ska skrivas om en feminist eller kanske
när det ska skrivas om en tjej.” Olof Hansson synliggör i sitt
framträdande detta särskiljande där manligt är lika med mänskligt:
På Riksteatern satte vi våren 2005 upp två föreställningar samtidigt
som på olika sätt tog upp utbrändhet. Min föreställning hette En säl-
jares död av Arthur Miller och den andra föreställningen hette Kranes
konditori av Cora Sandel regisserad av Margita Ahlin. Alltså kvinnlig
regissör och kvinnlig författare. I tidningarna skrevs det om att Kranes
konditori behandlade en kvinnlig problematik, medan jag hade lyckats
att göra något som handlade om hur det var att vara människa.

Här visar alltså Hansson att han, som man, inte anses bära nåt sär-
skilt perspektiv – tvärtom, lyckas han göra någonting som rör alla
människor, någonting allmänmänskligt.
Yael Feiler betonade att de som inte omfattas av normen faktiskt
riskerar någonting när de träder fram för att bära ”sitt perspektiv” –
de särskiljs genom positionen som normavvikare och denna posi-
tion är utsatt eftersom samhället inte är fritt från rasism, sexism
eller homofobi. Det personliga är politiskt, slog 1970-talets kvin-
norörelse fast, men än är det inte helt oproblematiskt att tala i egen
sak. Gertrud Larsson sätter i sitt satiriska anförande fingret på just
denna problematik genom den inledande frasen: ”Jag är en suspekt
person.” Och därefter tar anförandet flera intressanta vändningar:
Jag är en suspekt person.
Jag talar i egen sak.
Jag företräder ett särintresse.
Jag är Li. Lesbiskt initiativ.
Vita heterosexuella medelålders medelklasskvinnor är normen.
Vita heterosexuella kvinnor är normen.
En kvinna är en heterosexuell kvinna.
En heterosexuell kvinna kan alla kvinnor identifiera sig med.
Heterosexuella kvinnor är privilegierade.
Heterosexuella kvinnor är normen.
Nej! Det är vi inte alls.
Jo, det är ni visst det! Erkänn.
Skulle vi vara någon slags norm? Det erkänner vi aldrig. Det är vita
heterosexuella medelålders män som är normen. Inte vi!
Tyst med er! Nu är det jag som talar i egen sak. Inte ni.
Men hallå! Jag är feminist. Jag är inte norm.
Heterosexuella feminister är självgoda.
Du! Hallå där! Hur kan du säga så?
På vår teater är vi genusmedvetna. Alla kvinnor har exakt lika många
repliker som männen har. Vi har exakt lika många manliga som kvinn-
liga dramatiker och regissörer.
Jaha. Det räcker inte. Tyvärr.
Nu får du sluta gnälla! Vad menar du? Ska vi ha lesbiska på scen?
Räcker det inte med att vi har kvinnor på scen?
Nej. Det räcker inte.
Lesbiska på scen. Hur ska det gå till? Det blir för dyrt. Allt kostar
pengar.
Men du. Allvarligt talat. Lesbiska på scen – det låter som en patriarkal
sexfantasi.
Stopp och belägg. Jag är feminist med genusperspektiv och jämställd-
hetsperspektiv och dessutom har jag inga fördomar och dessutom bryr
jag mig inte om vad folk gör i sängkammaren – men jag tänker inte
vara med i någon patriarkal runkfantasi!

Jag tänker inte vara ett lesbiskt objekt och inget lesbiskt subjekt heller
för den delen.
Jag är feminist, men jag älskar män.
Flata är ett skällsord, som åtminstone jag inte vill bli kallad.
Du, vet du vad du är? Du är postbitter. Du är bitter för att de lesbiska
inte var välkomna i kvinnorörelsen på 70-talet, det där får du ju
komma över.
Alltså vad är det du vill att vi ska skildra?
Det finns inga lesbiska. Inga som jag känner till i alla fall. Hur ska vi
kunna skildra någonting som knappt finns?
Ja, okej, jag känner till en.
Det som är intressant är hur vi framställer män och kvinnor på scen.
Vi diskuterar hur det är att vara människa. Vi låter både män och kvin-
nor vara människor.
Och det har inte med sexualitet att göra.
Dramaten spelade Boston Marriage för tre år sedan. Räcker inte det?
Anna Pettersson pussade faktiskt Marie Göranzon på kinden. Blir ni
aldrig nöjda?
Heterosexuella kvinnor tillhör normen utan att veta om det.
Heterosexuella kvinnor har en kollektiv skuld.
Vakna upp heterosexuella systrar. Ta ert ansvar.
Att heterosexuella kvinnor till viss del uppfyller normen kan vara
svårt att acceptera. Många heterosexuella kvinnor fokuserar på, ofta
med lyckat resultat, att kritisera den manliga normen – men här
måste en nödvändig utvidgning av jämställdhetsbegreppet ske. Alla
kvinnor har inte samma möjligheter, det är viktigt att undersöka
vad begreppet jämställdhet verkligen innebär i det svenska jäm-
ställdhetsprojektet: Vilka kvinnor är det som ska få lika mycket
utrymme och resurser som (vilka) män? Det är denna, mycket vik-
tiga, fråga som Gertrud Larsson avslutar sitt anförande med ovan.
Det är knappast någon överraskning att svensk scenkonst bygger
på och till störst del förmedlar dramatik som skildrar hetero-
sexuella karaktärer. I samtalen med deltagarna diskuterades om inte
traditionen att ta in lika många män som kvinnor till skådespelar-
utbildningen vilar på en obelyst heterosexuell tanke. Ansök-
ningarna till teaterutbildningarna har en bred kvinnlig slagsida –
mellan 60 och 70 procent av de sökande är kvinnor. Ändå tas det
alltid in hälften kvinnor och hälften män med motiveringen att det
ska finnas lika många Julia som Romeo i var klass. Olof Hansson
drev i sitt framförande med denna osynliga inkvotering av män:
Det intressanta är att det går väldigt bra för de manliga skådespelarna
under utbildningen och än mer intressant är detta: när de kommer ut
från scenskolorna så går det också väldigt bra – ofta bättre än för kvinnorna – trots att de varit inkvoterade.
Allas ansvar och maktens ansvar
Yael Feiler betonar att vi alla är delaktiga i att diskurser fortsätter.
Yael Feilers poäng är att vi alla – även publiken – är en stor och
viktig del av teaterhändelsen. Feiler säger:
Vem är det som det talas till på teatern? Vem är det vi tror är publi-
ken? Om jag till exempel sitter på teatern och känner att den här upp-
sättningen antingen talar om mig på något sätt som jag ogillar eller så
talas det till ett Vi som jag inte känner att jag är en del av – vilka möj-
ligheter har jag då? En möjlighet är att kliva in i det här Vi:et för att
vara med. Men om detta att kliva in i också innebär att jag blir delaktig
till att förmedla något som jag ogillar – då gör jag det inte.
Feiler menar alltså att det finns ett val – både från upphovssidan
och från publiken – att spela med i diskriminerande diskurser eller
att välja att inte göra det. För att förändra diskurser krävs det,
enligt Feiler, att man aktivt gör någonting annorlunda eftersom
upprätthållandet av den diskriminerande diskursen också är en
aktivitet, något vi gör:
Jag skulle vilja definiera kvalitet som ett verb snarare än som ett sub-
stantiv. Något som vi gör snarare än något som är. Allt som ifråga-
sätter diskriminerande strukturer, allt som görs för att rucka på dem är
kvalitet och det måste göras kontinuerligt.
Birgitta Englin kritiserar det oreflekterade ”passiva valet” genom
ett exempel:
När teaterchefen presenterade sin höstrepertoar på teatern var vi sex
regissörer på scenen: fem män och en kvinna. En journalist ställde
genast frågan ”Varför har du valt så få kvinnor?”. Jag menar att det är
en fullkomligt fel ställd fråga. Den rätta frågan är ”Varför har du valt så
många män?”. För det är ett aktivt upprätthållande, att välja män är ett
aktivt val och det är viktigt att se det för att kunna bryta med det.
Publik, skådespelare, regissörer eller teaterchefer – alla har någon
typ av ansvar för att förändra eller upprätthålla en förtryckande
diskurs. Men ligger inte ett särskilt ansvar på de som har mest
makt, och därmed störst möjlighet, att förändra diskursen? Emma
Karinsdotter menar att det är ett stort problem att definitions-
rätten av begreppet kvalitet lämnats till en homogen grupp högst
upp i det som hon beskriver som den ”kulturelitistiska pyramiden”.
Hon menar att de i pyramidens topp premierar och reproducerar
sig själva genom att rekrytera ersättare som ser likadana ut, det vill
säga fler svenska medelålders män. Begreppet kvalitet har där en
särskild funktion:
Kvalitet är en vindslucka i pyramidens topp mellan kultureliten och
övriga kultursverige, ett ord och en dörr som reglerar vem som får bli
kulturelit/makthavare inom den svenska kultursfären. Anses man ha
god kvalitet så öppnas den där vindsluckan, men begreppet är lika
smalt och homogent som den där lilla gruppen i toppen av pyramiden.
Ordet kvalitet används nästan uteslutande för att benämna en liten
grupps verk, det vill säga normens, den dominerande kulturelitens
verk. Kultureliten och uttrycket ”god kvalitet” reproducerar en
patriarkal struktur, och jag undrar hur länge vi ska fortsätta att repro-
ducera patriarkatet?
Emma Karinsdotter menar att kvalitetsbegreppet som det definie-
ras av kulturelitens vita män är ett diskriminerande begrepp:
Kultureliten bestämmer vilka som går till historieböckerna, och dis-
kriminerar konsekvent alla som inte tillhör den kulturelitistiska nor-
men, som kvinnor, handikappade, människor utanför Stockholm, både
från Sveriges glesbyggd men främst från utlandet, människor med
annan hudfärg än den ”vita”, med annan dialekt än rikssvenska, med
andra dryckesvanor än rödvin, med annan sexualitet än den hetero-
sexuella, med andra klädesvanor än svart polotröja och manchester-
kavaj.
Makten och visionerna
Vid seminariet presenterade utredningssekreteraren Gunilla Edemo
de direktiv som kommittén fått från regeringen. I uppdraget ingår
att ”analysera den rådande könsmaktordningen inom scenkonst-
området”. Frågan är alltså inte om det finns en könsmaktordning i
svensk scenkonst, utan hur och på vilka sätt den tar sig uttryck.
Dessutom ska kommittén lämna förslag till hur ”jämställdhets- och
genusperspektiv kan bli en obestridd och påverkande kraft inom
scenkonstområdet”. Det är en relativt skarp och visionär skrivelse.
Regissören Farnaz Arbabi som satt i publiken räckte upp handen vid seminariets slut och sa: ”Jag tycker det är anmärkningsvärt att
det mest radikala på hela teaterbiennalen är kommitténs semina-
rium.” Farnaz Arbabis uttalande sätter fingret på något som går i
konflikt med många teaterverksammas självbild – nämligen upp-
fattningen att det är konsten som är mest progressiv och radikal,
att det är konsten som ligger i samhällets framkant och driver för-
ändringarna. Men i och med ett direktiv som det kommittén fått, så
uppstår plötsligt en situation där det är den politiska makten som
driver frågorna framåt medan scenkonsten snällt får ta tag i utveck-
lingens svans. Kanske är det egentligen helt rimligt att en statlig
kommitté utsedd av regeringen är de som kan och får vara mest
radikala? Ansvaret för Karinsdotters pyramid, för teatercheferna
och för kvalitetsbegreppets exkluderande praktiker hamnar till sist
ändå hos de som fördelar skattepengarna och som använder
begreppet kvalitet i sina styrdokument: regeringen.
Begreppet borde helt enkelt förklaras när det används, en tanke-
process som kommitténs arbete kan skynda på. Tänk om kultur-
ministern började fråga de som gör scenkonst för skattepengar vad
de lägger i begreppet kvalitet – och dessutom började fråga sig själv
vad begreppet syftar till när det står i regeringens målformule-
ringar. Att definiera begreppet kvalitet kan vara ett steg mot att
avmystifiera det, för att återknyta till Kammarck Minnich. Den
som utmanas att ge en definition av kvalitet tvingas samtidigt
bekänna färg, normer och ideal – som inte längre får förbli out-
talade. Uttalade normer och ideal är inte nödvändigtvis goda men
poängen är att det går att ta ställning till dem, analysera och kriti-
sera dem. Uttalade normer förlorar möjligheten att ge sken av
neutralitet. Därmed blir diskussionen intressantare och angelägnare
– fler kvalitetsbegrepp kan existera parallellt och ordet kvalitet kan
återta sin visionära potential. Något som Karinsdotter gav ett
exempel på när hon avslutade sitt anförande med att presentera sin
subjektiva definition av kvalitet:
Vad jag anser att kvalitet borde vara, är känsla. Inte en känsla för stil,
för klass, utan en pirrande känsla i magen och inspiration. Kvalitet för
mig är pepp och dessutom mångfald, att få en känsla av att allt är möj-
ligt, av att få se eller höra något nytt, att kultur är till för alla och inte
bara en lite klick. Vad är viktigast, ”god kvalitet” eller ett pirr i magen,
rättvisa, mångfald …? Det är egentligen en kuggfråga. För det är ingen
motsättning dem emellan. Pirr i magen, rättvisa och mångfald är ”god
kvalitet”, varför måste man välja?

Vanja Hermele för kommittén för jämställdhet inom scenkonsten, essä i betänkandet Plats på scen, SOU 2006:42

Share this:

Related

Leave a comment Cancel reply