Dramaten gynnar vita män

Dramaten ska vara med i “slutspelen i den internationella teatervärldens Champions Legue”. Vet Staffan Valdemar Holm att det är en fotbollsturnering mellan olika europeiska manslag? Dramaten missar sina egna jämställdhets- och mångfaldsmål, menar genusvetaren Vanja Hermele.

Detta har hänt:

Maj 2005: Staffan Valdemar Holm får antipriset Årets kulturelit 2005 av scenkonstnätverket Plural. Motiveringen lyder: “För sitt konsekvent genomförda bortväljande av alla främmande element, såsom kvinnor, utomeuropéer och underklass i sitt konstnärskap.”

Staffan Valdemar Holm har under sin yrkesverksamma tid som regissör inte satt upp en enda pjäs författad av en utomeuropé. Dessutom har han under sin tid på Dramaten bara regisserat en pjäs skriven av en kvinna: Elfriede Jelineks “Avskedet” som gavs tre gånger med anledning av Nobelpriset i litteratur.

Holm tar inte emot Plurals pris och förklarar i bland annat tidskriften Vi (nr 5/05) att han är orättvist tilldelad priset: “Alltså, jag har inte gjort en enda pjäs där det inte funnits med kvinnor.”

Nu i maj 2006 har Staffan Valdemar Holms uppsättning av Shakespearepjäsen “Macbeth” premiär på Stora scenen. I rollerna 20 män och 1 kvinna: Börje Ahlstedt, Reine Brynolfsson, Örjan Ramberg, Thomas Hanzon, Hans Klinga, Per Mattsson, Jonas Bergström, Pierre Wilkner, Erik Ehn, Jon Karlsson, Mattias Silvell samt ytterligare nio manliga statister. Kvinnlig gisslan: Lena Endre.

Mellan 2002 och våren 2006 har 95 procent av pjäserna på Dramatens Stora scen skrivits av män. 84 procent av dessa har regisserats av män. Enda notering av en kvinnlig majoritet dramatiker står att finna på barn- och ungdomsscenen Lejonkulan. En majoritet uppnådd med minsta möjliga marginal: 52 procent kvinnliga dramatiker.

Dramaten presenterar årligen en jämställdhetsplan och i december 2005 presenterades Dramatens första mångfaldsplan.

Denna mångfaldssatsning består av fyra pjäser med av Dramaten bedömd mångkulturell angelägenhetsgrad, samtliga av dessa regisseras av kvinnor.

“Kära publik. Här på Dramaten försöker vi berätta något väsentligt om mänskligt liv genom att vända saker och ting upp och ner. Paradoxer, överskridanden och drömmar.”

Dessa ord kommer från Dramatens chef Staffan Valdemar Holm och står som välkomsthälsning till besökarna på Dramatens hemsida. Dramatenchefen presenterar en bild av teatern som modig, radikal och paradoxal? Men hur är det egentligen med den framhållna självbilden? Är det inte denna som det mest paradoxala på Dramaten?

Två exempel:
Paradox om mänskligt liv, 1: Jämställdhetspolicy och jämställdhetspraktik är olika saker.

Enligt Dramatens nyligen presenterade jämställdhetsplan är ett av de första stegen mot en jämställd teater att öka andelen kvinnliga roller och skådespelare.

Det är en bra och relativt radikal målsättning eftersom den åtminstone på ytan har möjlighet att påverka repertoarvalet Och alltså öka antalet kvinnliga roller genom pjäsval. Men, i maj har Staffan Valdemar Holm premiär med sin uppsättning av Shakespeares “Macbeth” på Stora scen. Holm har, i konflikt med de framhållna jämställdhetsmålen, strukit alla utom en av pjäsens redan från början fåtaliga kvinnoroller: 20 män och 1 kvinna ska framföra dramat. Staffan Valdemar Holm har argumenterat för att det finns konstnärliga skäl till detta, skäl som prioriteras högre än jämställdhetsmålen. Holms beslut att stryka kvinnorna ur pjäsen illustrerar två saker: dels visar den på jämställdhetspolicyns begränsade räckvidd eftersom inte ens teaterchefen anser sig behöva följa den. Dels visar det på Holms syn att det går bra att gömma sig bakom “konstnärliga skäl” ifall man inte vill följa jämställdhetsplanen.

Dramatens självpåtagna uppgift att “vända saker och ting upp och ner” verkar i själva verket främst handla om att det går bra att ställa jämställdhetsmålen på ända.

Paradox om mänskligt liv 2: Grattis alla vita män – ni är mångfald.

För att visa mångfaldssituationen på Dramaten presenterade Dramaten en mångfaldsplan med statistik över upphovsmän mellan år 2003 och 2005. Dramaten har en välkänd tradition av att främst spela pjäser skrivna av vita män. Till exempel spelades mellan 2002 och våren 2006 elva pjäser av Shakespeare och tio av Strindberg. Det är nivåer som ingen annan dramatiker kommer i närheten av. Men detta synliggörs inte i Dramatens mångfaldsplan, där villar man tvärtom bort den verkliga statistiken genom två snillrika angreppssätt. Det första är att helt räkna bort de allra äldsta vita männen. Genom att introducera variabeln upphovsrätt avgränsas det statistiska underlaget till att endast omfatta nu levande författare, eller författare som dog för mindre än 70 år sedan. Detta motiveras inte i mångfaldsplanen men har den gynnsamma effekten att stapeln av vita män minskas avsevärt. Shakespeare och Strindberg försvinner på så sätt elegant ur statistiken och den vita manliga slagsidan blir något mindre uppenbar.

För att ytterligare avkorta den höga stapeln av vita författare arbetar Dramaten utifrån en ovanligt generös mångfaldsdefinition som innebär att vem som helst kan räknas till mångfald: “Med utländsk bakgrund avses att personen själv är född utomlands eller att minst en av föräldrarna är det”, berättar Dramaten. Det innebär alltså att de vita författare som inte försvann genom upphovsrättsavgränsningen i stället kan skyfflas in i mångfaldsstapeln: norrmän, danskar, finnar, engelsmän, fransmän, nordamerikaner – alla är välkomna i Dramatens mångfaldsdefinition. Dessa grepp till trots -vilket är mycket oroande – visar Dramatens statistik att endast är 36 procent av författarna har “utländsk bakgrund”.

Dramatens mångfaldsplan ger alltså inte svar på några frågor utan lyckas i stället lämna läsaren med fler: Hur ser den verkliga mångfaldssituationen ut på Dramaten? Och, den egentligen självklara frågan: Hur många av dessa 36 procent är kvinnor?

I radions Kulturnytt den 28 februari ger Staffan Valdemar Holm sitt standardsvar på frågan varför det är så illa ställt med jämställdheten och mångfalden på Dramaten: “Problemet är att vi har en 2 500-årig pat riar kalisk tradition på teatern.” Jag föreslår att Holm tar sin egen paroll “att vända saker och ting upp och ner” på allvar och i fortsättningen också vänder den mot patriarkatet i stället för att som nu bara använda den för att urholka jämställdhets- och mångfaldsarbetet.

I vårens program skriver Holm: “Från Dramaten ska man kunna förvänta sig det yppersta, allt vi förmår från konstnärer, från alla övriga medarbetare. Det är detta som gör att Dramaten kan vara med i slutspelet i den internationella teatervärldens Champions League.”

Kan inte någon informera Staffan om att Champions League är en fotbollsturnering mellan olika europeiska manslag. Är det verkligen där Dramaten vill fortsätta spela?

Vanja Hermele i Dagens Nyheter