Skoningslöst om sorg och skuld

Bokrecension av The Rules Do Not Apply av Ariel Levy

När den framgångsrika författaren och journalisten Ariel Levy sätter sig på planet till Mongoliet står hon på höjden av sitt eget projekt: anställd på The New Yorker, förhållandevis lyckligt gift med Lucy och gravid i femte månaden. När hon kommer hem är inget av detta längre sant.

På ett hotellrum i Ulan Bator trycker Ariel Levy ansiktet mot det kalla badrumsgolvet och föder sin son, fyra månader före utsatt tid. Barnet är vackert som ett snäckskal. Hon kysser hans panna. Den känns som en silkeslen groda. Hon tar en bild av honom med sin telefon.

”De tio minuter jag var någons mamma, var svart magi”, skriver Levy, ”det finns ingen plats i världen jag hellre velat se.”

Erfarenheterna i Mongoliet förvandlar hon till en enastående essä om en kvinnas äventyrslängtan och havandeskapets mörkersida, ”Thanksgiving in Mongolia”. Nu har hon skrivit en självbiografi, ”The rules do not apply”, som utgår från händelsen, men som också skildrar livet före och i någon utsträckning efter.

Liksom konstnären Louise Bour­geois skrämmande spindelmamma spinner Ariel Levy sin berättelse av eget material. Det är en ärlig, bitvis brutal, redogörelse för ett kvinnoliv med siktet inställt på allt som är kul i livet: sex, skrivande och självförverkligande. Levy lyckas med det osannolika: att skriva en fängslande och dessutom rolig skildring av en kvinnas färd genom sorg. Men framför allt är den ett (själv)kritiskt undersökande av de gåvor som ­feminismen gett henne.

Ariel Levy, född 1974, menar att hon tillsammans med kvinnorna i sin generation fick agensen av ­feminismen, det vill säga själva idén att det går påverka riktningen och innehållet i sitt eget liv. Särskilt författare och journalister är svaga för den tanken eftersom de är vana vid makten över berättelsen. Men ambitionen har gått helt över styr, menar Levy, dagens kvinnor beter sig som tvååringar; de vill ha intimitet och autonomi, en trygg partner som överraskar, de vill vara medel­ålders mammor och unga äventyrare – på samma gång. Men livet låter sig inte kramas ur på det sättet. Kvinnor som vill för mycket, de straffas. Det vet Levy av egen erfarenhet. Det var själviskhet, fåfänga och girighet som satte henne på planet till Mongoliet och den mörka himlen straffade henne för det.

”Jag har blivit en sedelärande historia”, skriver Levy, och den moral som sakta stiger ur hennes berättelse är en motröst till all den kommunikation som riktas till kvinnor i dag. Hon ger utrymme åt det som aldrig hörs och kanske inte får sägas: alla kan inte få allt – och det måste vi också hitta ett sätt att leva med. Tanken både skrämmer och befriar.

Men det går också att läsa Levys bok som en berättelse om en kollapsad feministisk övertygelse. Domen faller tungt över de kvinnor som söker både äventyret och föräldraskapet. Att det är två mot­sägelsefulla normsystem som många kvinnor förgäves försöker leva upp till samtidigt – det moderna systemets kvinnoparadox; den yrkesarbetande ömma modern – skapar ingen medkänsla hos Levy. Hon avskriver i stället en hel generation kvinnor som infantiliserade, bara för att de försöker – och ibland misslyckas med – att mäta sig med alla de förebilder som hålls fram.

När Ariel Levys generationskamrat Maggie Nelson, född 1973, undersökte moderskapets villkor i sin självbiografiska ”Argonauterna”, vände hon sig till genusteorierna för att finna en kontext till sin egen historia, där moderskapets var en konstruktion som hon klev in i och undersökte. Men här står Levy på bar backe, inte heller feminismens teorier hjälper henne, det spelar ingen roll att moderskapet är en konstruktion om du förgås av längtan efter ditt döda barn.

Levys skildring visar att det finns en dimension av livet dit teorier inte når. Där står Levy ensam med sin skuld. Den medkänsla som Ariel Levy konsekvent nekar sig själv uppfyller snart läsaren. Jag tänker att det här är vad som händer när en ambitiös kvinnlig författare befinner sig i sorg, ställd inför gränsen för det liv som hon kan förverkliga. Hon far skoningslöst ned på sig själv, sina drömmar och sin ambition. En tyglad, men fullt kännbar, självförebråelse ligger och ömmar i Levys många variationer på temat om att vilja för mycket, att vara en idiot. Som om kvinnor frambesvärjde sina öden genom att begära för mycket.

Måtte det finnas en annan fas i sorgen, som kommer strax efter denna, där förtvivlan inte riktas mot den sörjande själv, där hon som förlorat allt inte bär skulden för det – utan stöttas. Allra helst av författaren själv.