Smaksaken

“Smaken är inte som baken delad.” Så diktade en gång författaren och poeten Stig Larsson. Han är för ofta fram åsikten att det finns en (1) god smak och att den är objektiv.

I en krönika om pressetik och utlämnandet av namn i litteraturen intar Maria Schottenius en liknande hållning: verk ska ges ut om “det är tillräckligt bra utfört”. Är det däremot “halvdant” formulerat finns det ingen anledning att publicera. “Det handlar inte om censur, utan om kvalitet och omdöme.”

Den logiska följdfrågan blir: vad är det som avgör vad kvalitet är?

Kvalitet är ett sällan definierat begrepp men har en mycket specifik agenda. Om kvinnors arbete systematiskt nedvärderas och mäns arbete systematiskt övervärderas är det just denna ideologi som avgör hur kvalitet fördelas.

Föreställningen om vad som är kvalitet hänger också ihop med bilden av vad som räknas som klassiker och kulturarv. Även dessa två termer är odefinierade men alla vet att de besår av ett stort antal män – och Selma Lagerlöf.

Dessa män har gjort sig till representanter för hela mänskligheten. Mäns arbete bedöms handla om det generella, allra helst existentiella. Medan kvinnors arbete å andra sidan alltid anses handla om någonting särskilt, specifikt – helst kvinnligt.

Till och med när de får Nobelpris måste skillnaden markeras. När Horace Engdal läste upp Doris Lessings motivering passade han faktiskt på att låsa fast henne som gisslan: hon var “den kvinnliga erfarenhetens” berättare. När Harold Pinter fick samma pris krävdes inga särskilda förtecken, han “blottställde den mänskliga existensen.” Kort och gott.

Varför slapp Pinter vara den manliga erfarenhetens berättare? Jo, för att könsdiskriminering bara gör kvinnor till könsstereotyper. En stereotyp bryr sig bara om sådant som man kan förvänta sig av henne: den lilla världen, relationer. När män skriver om samma ämnen – Norén, Bergman, Strindberg – slipper de för den sakens skull hamna i kategorin “kvinnliga berättare”.

Kvinnors påhittat speciella ämnesval tas sedan som anledning till varför de inte anses vara tillräckligt bra. Med sådana gränsdragningar blir kvalitetsbegreppets outsagda betydelse så rysligt tydlig: kvalitet är det som vita män gör – oavsett vad de gör. Att det sedan är vita män som främst driver tesen att kvalitet är ett objektivt värde, känns plötsligt så givet. Klart att de hoppas på det.

Vanja Hermele i Dagens Nyheter

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s