Vägs ände i Bang

– Var inte rädd, Vanja. Det är inte korven man blir
tjock av, det är såsen, sa min gymnastiklärare till
mig när jag var tretton år gammal och stod och titt-
ade på några spruckna korvar som låg och skvalpade
i trågen i skolans matsal.
– Vet du hur många kukar Marilyn Monroe fick
suga för att göra den karriär hon sedan gjorde ?
frågade en manlig kulturpersonlighet tjugofem år
senare.
Jag har haft anledning att gå igenom mina dagböcker.
Det var en ganska märklig upplevelse. I början var de
skrivna av en tråkig robot. Men dagen då jag fyllde tolv
fick jag en ny dagbok och en chans att börja om. Jag
bestämde mig för att göra någonting. Jag bestämde mig
för att skriva det största först. Jag satte datumet, 25 maj
1990, i högra hörnet och mitt på sidan skrev jag :
Jag har onanerat.
Tolv år gammal erkände jag min sexualitet för mig
själv. Det förändrade allt. för mig som person och dag-
boksförfattare, om än inte någon annanstans. I mitt
professionella skrivande orienterade jag mig lång tid
därefter fortfarande gentemot det som var min pap-
pas ideal för text : mesta möjliga innehåll med minsta
möjliga stil. Och så opersonligt som möjligt. Typiskt,
jag vet, och väldigt mycket vit, manlig 40-talist. Men
det var så jag skrev. Det var en stil jag ärvde och jag
förvaltade den.
Kanske var det den tråkiga stilen som var orsaken
till att jag egentligen aldrig tyckte om att skriva.
När jag och min barndomsbästis fantiserade om våra
framtida liv var jag konstnär och hon journalist och
vi bodde på samma gata. När vi gick ut gymnasiet
började hon på Beckmans Designhögskola, älskade
att rita och jag började på Poppius journalistskola och
ogillade att skriva.
för mig var skrivandet någonting som bara fanns
där. Men jag hade glömt att det kunde göra någonting
med mig.
Jag tänkte att ifall man talade med gubbarna på
gubbarnas språk så skulle de ha lättare att se det
orimliga i orättvisor och förtryckande maktstruktu-
rer. Under tio år samlade jag statistik för att övertyga.
Eftersom det inte räckte med kvinnliga kulturarbeta-
res vittnesmål om att diskriminering var ett under-
förstått arbetsvillkor. Inte förrän det fanns statistik på
missförhållanden gick det att väcka opinion mot dem.
Det är egentligen en ganska märklig syn på männis-
kors erfarenheter.
Det är naivt, har jag förstått, men jag trodde fak-
tiskt att makthavare som inte förde jämställdhets-
statistik skulle vara tacksamma för att jag gjorde deras
arbete åt dem. När jag räknade och gjorde maktana-
lyser om resurser och utställningsformat kände jag
mig ofta glad och duktig. Som en golden retriever som
hämtade hem, hämtade hem. När de i stället blev arga
och aggressiva tappade jag tron på människors inne-
boende godhet. Så idealistisk var jag. När jag började.

Lagom till mitt eget tioårsjubileum som feministisk
skribent gjorde jag Bangs 20-årsjubileumsnummer
med Lawen Mohtadi. Vi satt i källaren med hela
produktionen framför oss, vi satte post-it-lappar
överallt, hundratals lappar i olika färger. Det fanns
diskussioner som vi kände igen alltför väl, som hela
tiden återkom.
Men det fanns också många referenser som vi
inte alls förstod. Alla dessa människor vi aldrig hört
talas om. Vilka var alla de kvinnor som inte längre var
ute och röjde i offentligheten ? Vad hände med deras
röster ? Tröttnade de på att debatten började om så
många gånger ?
En fråga bar jag med mig som om den vore den
sista koppen kaffe : Hur orkar en arbeta feministiskt
länge ? för mig var det inte bara en central frågeställ-
ning, den genomsyrade allt. Den var det enda jag
tänkte på. Och den kom sig av den där rätt vilsna käns-
lan som infinner sig vid vägs ände. Jag var dödstrött på
konflikter, motstånd från män och känslan av att börja
om hela tiden. Jag behövde prata med andra feminis-
ter om situationen.
När jag idag tittar i jubileumsnumret ser jag min
fråga dyka upp i olika förklädnader, överallt. Tre tidiga-
re redaktörer frågade jag : Hur blir en äldre med femi-
nismen ? Till Margot Wallström : Vad gör en av vreden ?
Till Karin Johannisson : När blir vi fria från frågor
om kroppen ?
Kulturjournalisten och Publicistklubbens ordfö-
rande Ulrika Knutson skrev en text om feministiskt
tidningsskapande ur ett historiskt perspektiv: Vad
betyder tidningsverkstad för kvinnors organisering?
Hon lämnade in en ambitiös artikel som spände från
Tidskrift för Hemmet (1856) via Tidevarvet (1923–1936)
och Kvinnobulletinen (1976–1996) till Bang (1991–) och
#prataomdet (2011). Men artikeln gjorde mig än mer
frustrerad. Till exempel var #prataomdet någonting
som fogelstadgruppens kvinnor ägnade sig åt för mer
än 80 år sedan.
– Men tycker inte du att det är deprimerande ?
frågade jag över telefon och kände mig som tonårs-
dottern som behövde ringa till mamma.
– Nej, inte alls.
– Varför inte det då ?
– för det är nödvändigt att det är på det här sättet.
för att det finns en existentiell dimension av den
feministiska kunskapen eller genusinsikten, kalla
det vad du vill. Och den kan ingen lösa åt dig. Lika
lite som vi kan lösa den åt våra efterkommande.
Den måste man formulera för sig själv.
Med en oändligt mjuk altröst sjöng hon sedan en tysk
sång om amazoner som hon tyckte om, och jag satt
med luren mot örat och funderade : Allt kanske inte
var så hemskt ändå. Cirklarna tar sig ändå framåt.

frågor repeteras för att det leder till en subjektsposition

det går att tala utifrån. Vid vägs ände är det därifrån

det är så viktigt att skriva.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s