Här finns det erotik i Bang

Vanja Hermele undersöker det ­manliga ­tolkningsföreträdet i en debatt som ­försöker tvätta politik från erotik.

I det trevliga, oftast barnvänliga, litteraturprogrammet Babel händer plötsligt någonting oerhört. “Låt mig komma först”, hörs en ­manlig skådespelares släpiga röst som fortsätter: “viskade hon i en ton som inte tillät motsägelse. Med din mun, sedan blir det lättare för dig att komma in.”

Det är ur Nobelpristagaren Mario Vargas Llosas roman Den stygga flickans rackartyg man läser. I bakgrundens studioskuggor ­sjunker programledaren Daniel Sjölin djupt ner i sina cue cards.

“Kom inte än”, fortsätter den manliga skådespelaren och darrar lite på manschetten när han säger “jag tycker om att känna mig fuktad”.
Varför lät de inte en kvinna läsa det här, hinner jag tänka innan romanen kränger vidare på sin färd mot klimax. Kvinnans underliv beskrivs med några detaljer, hon får ha en liten klitoris och pubishår som kittlar huvudpersonens näsa. Romanens fittslickar­expert är lycklig, kanske lyckligare än han någonsin varit. “Jag kommer aldrig kunna betala dig för all denna lycka, stygga flicka”, säger romanens medelpunkt och kommer ut som sexköpare med oskicket att kalla sin partner för “stygga flicka”.
I Kulturnytts Nobelprissändning handlar det också om Mario ­Vargas Llosa. Tre manliga kritiker och en manlig programledare ­sitter i studion. De kommer snart in på ämnet gubbsjuka, det verkar svårt att undvika. Två av tre kritiker vill dock helst göra pittoreska tolkningar av Mario Vargas Llosas skildringar av kvinnor, flickor och sexualitet.

Den ena konstaterar glatt att romanerna har “fullt med originella färgsprakande ­kvinnor som drar in huvudpersonen i äventyr”. Den andra fyller i: “Ja, och det finns erotik också. Ingen annan författare har väl låtit bordeller ge namn till så många titlar?”

De snuddar inte ens vid utsikten att det skulle kunna finnas särskilda maktaspekter att förhålla sig till vid ett besök på bordellen.

I en av världens roligaste filmer, This is Spinal tap, finns en scen där det uppdiktade rockbandet får veta att deras skiva Smell the glove inte kommer att distribueras eftersom omslaget är för sexistiskt. Bandet, som vill ha en bild på en naken kvinna på alla fyra med ett koppel runt halsen och en läderhandske intryckt i ansiktet, förstår inte skälet. De bara skakar på lockarna och undrar: What’s wrong with being sexy?

Det är ungefär samma nollställda reaktion som kritiker nu ger prov på när de ska ­reflektera över förekomsten av sexism i Vargas Llosas litteratur: What’s wrong with being sexy? Här finns det erotik!
Vill man ha en fördjupad läsning av nobelpristagarens gärning får man i stället vända sig åt feministiskt håll. Den litterära analysen kombineras där med maktmedvetenhet, även när det gäller pseudo-universella och låtsasneutrala ämnen som estetik eller erotik.

“I kriget mellan könen har Mario Vargas Llosa ställt sig på den mäktiges sida”, skriver Kajsa Ekis Ekman i Dagens Nyheter (11 oktober 2010) och menar att det hade varit bättre om författaren helt hade avstått från att skriva om kvinnor, eftersom han ändå inte lyckas beskriva dem på annat än “slavköparsätt”.

Författaren och Latinamerikakännaren Nathan Shachar ger sig ut för att försvara: “Tål man inte höra kroppsdelar vid namn bör man avstå från Nobelpristagaren”, skriver han. Det är en rolig invändning, eftersom den lyckas förolämpa alla inblandade, inklusive Mario Vargas Llosa själv. Han skulle med ­ganska stor sannolikhet bli besviken om han fick reda på att de erotiska skildringar han lagt så mycket möda på bara upplevdes som sakliga redovisningar av kroppsdelars funktioner.
Analysen av makt och erotik ser Nathan Shachar också bara som en feministisk före­vändning för att öka prydheten i samhället och få svenska folket att släcka lampan när de närmar sig varandra.
I Svenska Dagbladet har diskussionen gjort kritikern Ulf Eriksson nedstämd. Den visar att vårt litterära klimat är provinsiellt, skriver han. Men Ulf Eriksson har fel. Det finns inget lantligt över en diskussion om hur estetik och politik förhåller sig till varandra, tvärtom är det ungefär det hippaste en kritiker kan ägna sig åt idag. Maktblinda litteraturanalyser däremot, är för bondläppar.
Ulf Eriksson presenterar en lösning som skulle kunna höja diskussionen ett snäpp: “Litterära texter kräver en förmåga att läsa med flera olika glasögon”, skriver han.

Tack för tipset, men det var ganska onödigt. Det är just en begåvning på det området som årligen avstyr hundratals kvinnor från att begå kulturframkallad harakiri när de läser klassikerna, tar del av kulturarvet eller lyssnar på den svenska musikskatten.
Det innebär en särskild kompetens att kunna se världen med andras glasögon än sina egna, ett förhållningssätt som också manliga kritiker borde försöka sig på någon gång – till exempel när de läser erotik av Nobelpristagare.