Det är synd om filmkonsulenterna

Stackars Marianne Ahrne. Under sitt första år som långfilmskonsulent har hon fördelat stödet sämst av alla. Drygt 48 miljoner kronor till 14 män men bara en miljon kronor till en enda kvinna. I Filmkonst nr 92 försöker Ahrne förklara sig med att kvinnor kanske ändå inte vill göra film. Hon säger: den kvinnliga arbetsledaren/regissören blir averotiserad. Det kan ibland vara svårt att ta.
Helt sjukt uttalande, skulle man kunna tycka. Men det är just det som är problemet, det är faktiskt ganska normalt för argumentationskulturen på Svenska Filminstitutet. Om Marianne Ahrne är sexist så är hon inte ensam sexist på sin arbetsplats.

Den andra långfilmskonsulenten Per Nielsen har inte fördelat stöden fullt lika dåligt som Ahrne, men ändå gick bara 24 miljoner kronor till kvinnor och nästan 80 miljoner kronor till män. (Därav 3.2 miljoner kronor till machoskämtet Rancid, vilket i sig placerar Nielsen på en särskild jumboplats i jämställdhetsmedvetenhet)

När Per Nielsen tillfrågades om snedfördelningen i samma Filmkonstnummer gav han det undflyende svaret: ”Det finns drygt 30 bra regissörer i landet. Sen finns det nio miljoner kvar som man också ska lägga jämställdheten på. De ska också vara jämställda.” Är inte det ett minst lika märkligt svar som Ahrnes?

Per Nielsens verkar mena, som så många andra av filmbranschens makthavare, att jämställdhetsproblemen först ska lösas någon annanstans. Man vill inte vara ledande i jämställdhetsfrågan utan hellre ta tag i jämställdhetsutvecklingens svans. Hellre sist än först, verkar parollen vara.

Och en sådan ståndpunkt kan man faktiskt komma undan med idag. I uppdraget står bara att konsulenterna ska stödja ”värdefull svensk film”. Eftersom ingen hittills på egen hand tagit fasta på jämställdhetspotentialen i frasen ”värdefull svensk film” så måste formuleringen skärpas.

Allt förändringsarbete – och då särskilt jämställdhetsarbete – är beroende av ledningsstöd. Därför måste Svenska Filminstitutet bestämma sig för vart man vill nå med jämställdhetsarbetet och sedan förmedla det vidare till konsulenterna. Och det måste vara konkret: Hur många procent kvinnor ska stödjas och när ska så ske? Jämställdheten ska gå från frivillig till obligatorisk.

Då kan konsulenterna bedömas utifrån hur de lever upp till institutets målformulering. Inte som i dagens karusell alltså, där konsulenterna får kritik för att ignorera en jämställdhetspolicy – som faktiskt inte existerar.

Utan direktiv från ledningen kommer ingenting vettigt att hända: konsulenterna får fortsätta improvisera fram genusteorier när frågan kommer på tal, fördela pengarna till de män de vill och klä skott för ett problem som egentligen är ledningens ansvar.

Den viktigaste frågan är faktiskt inte: varför resonerar konsulenterna så konstigt? Utan: varför har Svenska Filminstitutet ingen konsekvent jämställdhetspolitik?

Vanja Hermele i Göteborg filmfestivals tidning Draken

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s