Mannen, myten, geniet.

På Veckorevyns Blog Awards 2009 var det tema Afternoon Tea Party med catwalk och sminkning och tjejer som vann varenda kategori. För att män över huvud taget skulle ha en chans att vinna någonting hade man instiftat en egen kategori för dem, Årets manliga. Alex Schulman, som fick gå tomhänt från galan – priset gick till hans bror – tröstade sig säkert med att han ändå redan hade förklarat bloggar som onödiga. Det är för att det är tjejer som skriver, och för att de skriver om sådant som intresserar dem – men inte honom, skriver han. Rör det sig om landets intellektuella spets? frågar han sig. Inte direkt, blir svaret.

“Den svenska bloggarenan består av en liten grupp unga tjejer. Dessa tjejer skriver om mode eller andra saker som är ointressanta för den absoluta majoriteten av svenska folket, varför de allra flesta också väljer att avstå från att läsa dem.”

Det är ingennyhet att tjejers intressen ses som obegripliga och meningslösa, medan mäns funderingar förväntas intressera allmänheten. Tom Sandqvist, professor på Konstfack, förklarade för mig under arbetet med “Konsten – så funkar det (inte)” att:

Här på Konstfack är det till exempel vanligare att tjejer tar sin konstnärliga utgångspunkt i en självbiografisk upplevelse än att killar gör det – att man går till sig själv i första hand. Och då handlar det, om man kan vara lite ironisk, mer om det lilla jaget än om de stora politiska frågorna.

Sådana saker kan man alltså fortfarande få höra: att kvinnor sällan hittar utgångspunkten för någon storartad frågeställning i sig själva, utan att de snarare fastnar i frågor som rör det “lilla jaget”. Det är minst sagt irriterande, men ändå en generell och utbredd uppfattning som varken yngre eller äldre generationer har lyckats frigöra sig från. Män är talespersoner för det generella och är nästan automatiskt intressanta medan kvinnor är avvikande, begränsade och tråkiga.

Vad är annars den bakomliggande anledningen till att rekryterare på tv har haft så omotiverat svårt att komma på kvinnonamn när programledare ska tillsättas? Allsång på Skansen gick från Bosse till Lasse till Anders. Peter tog över “Så ska det låta” efter en annan Peter. “Här är ditt liv” gick till Ingvar efter Lasse. I SJ:s tidning Kupé intervjuas Fredrik och Kristian eftersom de ska ta över programmet “På spåret” efter Ingvar och Björn. Ett citat är insprängt i artikeln: “Man måste ha den där mentala erektionen, vara tänd. Det är inget som går att konstruera.” Är det därför kvinnor inte passar? Medieforskaren Anja Hirdman hade för SVT-programmet Agendas räkning gjort ett nedslag i tv-tablåns nöjesutbud. Nio av tio av de mest sedda nöjesprogrammen leddes av manliga programledare. Tv litar verkligen på att publiken längtar efter att se etniskt svenska män i rutan.

När den tillförordnade programdirektören på SVT, Lena Glaser, fick svara på missförhållandet att även SVT:s nöjesutbud dominerades av män under hösten, använde hon sig av en klassisk försvarsteknik: förminskning av problemet. Hon säger: “Ni tillskriver nöjesutbudet en betydelse som jag inte tycker att det har” och försökte på allvar komma undan med: “Det rör sig bara om några få timmar per år.”

Några få timmar per år eller inte, det är helgens stora familje­underhållning. Att förminska problemet är den första fasen i varje jämställdhetsdebatt.

Allsång på Skansen gick från Bosse till Lasse till Anders. Peter tog över “Så ska det låta” efter en annan Peter. “Här är ditt liv” gick till Ingvar efter Lasse. I SJ:s tidning Kupé intervjuas Fredrik och Kristian eftersom de ska ta över programmet “På spåret” efter Ingvar och Björn.”

När Killinggänget gick till premiär på Dramatens stora scen var det med pjäsen “Drömmen om Herrön”. Var det ett försök att beskriva verksamheten på den scenen? Förra året spelades på Dramatens stora scen bara pjäser som hade författats av män. År 2006 och 2007 var det samma sak, med undantaget att en bearbetning av Elsa Beskow också fick vara med. Det är ett rekord i kärlek till den manliga författarkonsten, även för att vara Dramaten. Den som kritiserar teatern för att män dominerar de stora scenerna med mest resurser och störst salonger, får repliken: Du nedvärderar barnteatern!

Den som ifrågasätter att män får mer pengar av de statliga medlen för att regissera de långa spelfilmerna för vuxna, får höra: De mest intressanta filmerna just nu är ändå dokumentärfilmerna. 75 procent av årets svenska långfilmer som har fått produktionsstöd av Svenska filminstitutet har regisserats av män.

Den som påpekar att Moderna Museet har på tok för många manliga genier i den stora utställningssalen för tillfälliga utställningar får höra att kvinnor tar plats i korridorerna och på de mindre utställningsplatserna – och att det är minst lika viktigt!

När Modernas snedfördelning uppmärksammades i “Konsten – så funkar det (inte)” 2009 bestämde sig Moderna Museet för att gå ut med en dementi. Under rubriken “Jämställdhetskritik avvisas” – som om det inte rådde en skev könsfördelning på det museet – meddelas allmänheten:

“I den stora salen för tillfälliga utställningar har bara män visats, det är korrekt, men vi har haft en rad större och mindre utställningar med ofta unga och oetablerade men mycket uppmärksammade kvinnor, till exempel Nathalie Djurberg och Klara Lidén.”

I stället för att motbevisa förhållandet lyckas man i stället sammanfatta hela problemet med ekvationen kultur och jämställdhet: kvinnor finns närvarande i kulturen, men män får de bästa platserna, de stora arenorna, medan kvinnorna får utrymme i de små rummen och i korridorerna – där de i bästa fall tillåts vara unga och lovande. Där får de mindre filmbudgetar, mindre scener med mindre resurser och mindre utrymme för sina utställningar. Placerade på platser utanför finrummen har kvinnor svårt att få tag i de resurser som följer med toppositionerna – men också svårt att upptas i det som räknas som “hög konstnärlig kvalitet”.

Den som orkar stanna kvar till rond två i jämställdhetsdebatten får se nästa försvarsteknik: förskjutning. Om en ojämställdhet erkänns, måste den genast rättfärdigas – med faktorer som ligger långt utanför det egna maktområdet.

Det vanligaste är att skylla på kvinnorna själva. De är för kvinnliga. Före detta Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm menade till exempel att det var någonting fel med de kvinnliga 1880-talsdramatikerna, något i deras ämnesval som påverkade kvaliteten och att det var därför de inte spelades idag.

– Till exempel några av Victoria Benedictssons pjäser, man känner att de har tryckts ihop i ett slags ämnessfär, som om man i teatral form diskuterade ett dagsaktuellt ämne, medan de stora existentiella frågorna fortfarande hör till den manliga sfären, menade Staffan Valdemar Holm.

Ringer det en klocka?

Victoria Benedictsson var debattmotståndare med Strindberg, de diskuterar båda det hetaste ämnet på den tiden: kvinnors rättigheter. När Strindberg gör det blir könskampen existentiell, när hon gör samma sak blir det i teaterchefens ögon bara … instängt. Kvar har vi den ena sidan av debatten. För även när kvinnor gör samma sak som män diskrimineras de. Till exempel säljs kvinnors oljemålningar för 85 procent av det pris som mäns oljemålningar går för.

Om man inte skyller på kvinnorna själva – deras kvalitet eller ämnesval – kan man lägga skulden på historien. Okej, om det är ojämställt är det för att kvinnor inte ens fick hålla i en penna förr, de stackarna. Dagens ojämställdhet förklaras med gårdagens – och då blir den naturlig. Fördelen med den strategin är att skulden trollas bort, det finns inget man kan göra åt den! Man kan inte ägna sig åt historieförfalskning bara för att det ska vara jämställt. Har man hört många gånger.

Men det behövs inte. På universiteten har man i alla fall under de senaste fyrtio åren informerat sig om att det fanns många verksamma kvinnliga konstnärer i historien. 1880-talet var ett ovanligt aktivt årtionde för kvinnliga svenska dramatiker. Den som hade svårt att få sin dramatik spelad var i stället August Strindberg, alltmedan kvinnorna gjorde succé med sina pjäser en efter en. Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Victoria Benedictsson. I boken Svenskt konstnärslexikon från 1920 upptas över 1 000 verksamma kvinnliga konstnärer födda mellan 1780-1879. I samma bok tryckt 1950 var det bara tre kvinnor kvar.

Sådana missförhållanden borde reta upp de ansvariga. Men när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth får frågan “Hur länge ska skattebetalarna fortsätta att finansiera en kultur som diskriminerar?” är det till just kvalitet hon tar sin tillflykt.

– Vi ger pengar till kultur som förhoppningsvis håller hög kvalitet, sen kan det hända att det slår ojämlikt – socialt, etniskt, genusmässigt, geografiskt. Och ska man bara hålla på och sortera de rätta plupparna då är det inte säkert att resultatet blir så lyckat, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

Det är universallösningen “kvalitet” som motiverar diskrimineringen i konsten, som gör det möjligt att strunta i jämställdhetslagar och medborgarnas krav på jämställdhetsintegrering och mångfald. Att det förväntas finnas en konst värd att benämna kvalitativ även om den vilar på diskriminerande grundvalar, är förvånande.

Spelar det inte heller någon roll att det som räknats till kvalitet ganska slaviskt följt det som män gjort, medan kvinnor gång på gång plockats ut ur konstnärsgemenskapen och kvalitetsklubben – och blivit kallade kvinnliga konstnärer? Som kvinna blir du sedan speciell, en talesperson för det lilla jaget – eller kvinnan.

När Doris Lessing fick Nobelpriset 2007 gjorde man henne just den otjänsten, att låsa fast henne vid sin kvinnliga könstillhörighet. Motiveringen löd att hon var “den kvinnliga erfarenhetens epiker”. Går det att föreställa sig raden manliga författare som fått priset före henne, som haft det gemensamt att de skrev om män och manliga erfarenheter – men ändå slapp särskilda könsspecifikationer? De fick priset och pengarna i egenskap av att vara människor – och kunde snabbt återgå till att bara vara bra författare.

När Hertha Müller nu tilldelades årets Nobelpris i litteratur hade man tänkt annorlunda när motiveringen formulerades. Man gav Müller priset utan att hemfalla åt könsbestämmande krusiduller. Det finns bara en sak att säga om det: Äntligen!