90talet började med Järn Hans och slutade med Fight Club, däremellan kom Killinggänget. Män som vänder sig till andra män för att inte tappa bort sig själva. När Killinggänget gör comeback på Dramatens stora scen på lördag är det inte oväntat med en dröm om en herr-ö.
När den amerikanske poeten och psykologen Robert Bly kom med sin bok Järn Hans 1990 var det många män som började tycka att det var viktigt att göra saker tillsammans. Enligt Bly var nutidsmannen förvirrad, han var inte längre i kontakt med sin inre maskulinitet. Problemet var att fäder och söner hade förlorat kontakten när den moderna civilisationen kom emellan. Kort sagt, dagis hade tagit över och med det: kvinnorna. Men pojkar kunde bara bli män bland andra män, menade Bly.
Även i filmen ”Fight club” från 1999 är man inne på samma spår. Vi föddes av kvinnor, vi uppfostrades av kvinnor. Jag tror inte att det är just kvinnor som är lösningen på våra problem, säger Brad Pitts karaktär och startar Fight club: föreningen för män som vill umgås med andra män.
Man vet inte mycket om innehållet i nittiotalsgängets pjäs Drömmen om Herrön -Killinggänget på Dramaten, men på pressträffen kunde regissören Tomas Alfredson meddela: Det är en pjäs om män i grupp. På hemsidan skriver man att det är en pjäs om ”konsten att hålla ihop”.
Redan när Robert Bly presenterade sina tankar var den traditionella mansrollen ifrågasatt sedan länge. För den osäkre var det nog skönt att fantisera om små manssamhällen där män bara kan vara sig själva för en stund. Det var många som drömde om herröar.
Där det finns mycket prestige finns det också mycket män. Så är det också på Dramatens stora scen. Årsredovisningarna visar att det förra året bara spelades dramatik skriven av män på stora scenen. År 2007 och 2006 var det samma sak – förutom att den årliga familjeföreställningen självklart var skriven av en kvinna.
Ungefär så har det sett ut ett tag nu. Och för detta har man fått kritik. Förre dramatenchefen Staffan Valdemar Holm fick till och med pris för det: Årets Kulturelitpris. Med motiveringen ”för sitt konsekvent genomförda bortväljande av alla främmande element, såsom kvinnor, utomeuropéer och underklass i sitt konstnärskap.”
Men när män kritiseras söker de sig till varandra. Holm valde att stryka alla kvinnoroller ur den pjäs han på väg att sätta upp, Macbeth på Stora scenen. Den spelades av 20 män och en Lena Endre. Han gjorde en Robert Bly och Järn Hansade sin egen föreställning.
För att göra vallgraven än bredare mellan kritiker och teatern kontaktade Staffan Valdemar Holm också Killinggänget. De slapp den snitslade bana som resten av teatervärlden måste igenom för att nå teaterns hjärta. De behövde inte bevisa sig på omvägar runt Lejonkulan via Tornrummet, genom Målarsalen, några vändor förbi frigrupperna, för att därefter kanske eventuellt få sin dramatik spelad på – Lilla scenen. De hamnade direkt i finrummet. Vet Killinggänget om hur ovanligt det är att kvinnor får sådana chanser?
I en intervju i tidningen Filter säger Henrik Schyffert att ”Det är 150 meter mellan Berns och Dramaten, men det tog 18 år. Det är en rätt snygg promenad att göra.” Ja, eller så är det bara ett litet skutt från en gubbö till en annan.
Vanja Hermele 