Ny rapport: Skilda världar – män och kvinnor i scenkonsten

Feministiska organisationsteoretiker brukar säga att det endast krävs 30 procent kvinnor i ett sammanhang för att det ska uppfattas som jämställt. Det är den mekanismen som ligger bakom det utbredda antagande att just den egna arbetsplatsen, teatern eller fria dansgruppen redan är jämställd. Eftersom jämställdhetsuppskattningar sällan stämmer överens med verkligheten börjar allt jämställdhetsarbete med matematik. Man måste helt enkelt räkna: hur många män och hur många kvinnor är representerade – och på vilka platser?

I Sverige säger vi gärna att vi är världens mest jämställda land. Ändå konstaterar Statistiska Centralbyrån årligen att oskäliga löneskillnader mellan kvinnor och män består. Utbildning, ålder och erfarenhet inräknat: män får högre lön än kvinnor för att utföra samma arbete. Statistiska Centralbyrån ser också att traditionellt mansdominerade yrken fortfarande ger mer pengar i lönekuvertet än traditionellt kvinnodominerade.

Det var antagligen sådana orättvisor som gjorde att den statliga Kvinnomaktutredningen för tio år sedan rekommenderade kvinnor att hellre satsa på könsbyte än på utbildning. Deras slutsats var att manligt kön var en viktigare variabel för hög lön och höga positioner än utbildning. Kort sagt, lågutbildade män fick högre löner och bättre jobb än högutbildade kvinnor.

I den bästa av världar delar män och kvinnor lika på resurser och tillgångar, platser på arbetsmarknaden och utanför den. Och så kan jämställdhet definieras: som en jämn könsfördelning mellan män och kvinnor.

I begynnelsen för länge sedan, i förarbetena till den allra första jämställdhetslagen som kom 1979, definierade man jämn könsfördelning i 40/60-procentskvoter. På grund av den stora ojämställdhet som rådde i Sverige då ansåg man att samhället inte var redo för 50/50.

Talande för tidsandan gick man igenom besväret att undanta skådespelare ur det kommande diskrimineringsförbudet. Utredarna ansåg det viktigt att poängtera att jämställdhetslagen inte skulle kunna hindra en teaterledning att anställa endast manliga skådespelare om man ville det.

Att det idag ställs jämställdhetskrav på teaterledningar – att antingen skaffa fram roller för kvinnor eller låta kvinnor gestalta män – säger något om hur jämställdheten utvecklats sedan 70talet. Positionerna har flyttats fram. Och det gäller även 40/60-kvoterna. När regeringen idag till exempel utser medlemmar till de statliga styrelserna strävar den efter jämn könsfördelning, vilket den definierar som 50/50. Det är den definitionen på jämställdhet som används även här.

I Sverige under 2007 hade 702 scenkonstproduktioner premiär. Av dessa 702 föreställningar utgjordes 395 av teater, det vill säga 56 procent. På andra plats, långt nedanför, kommer dansen med 19 procent. Mim och nycirkus är scenkonstens minstingar med bara 5 respektive 2 produktioner och utgör tillsammans 1 procent av alla produktioner.

Visserligen har det hänt mycket med jämställdheten inom svensk scenkonst i debatter och diskussioner, men uppgifterna i scendatabasen visar att det finns mycket ojämställdhet kvar i verklig representation och framför allt gällande var i scenkonstens hierarkier som kvinnor har fått plats.

Räknar man bara antal anställda kvinnor och män på institutionsteatrarna 2007 är siffran faktiskt helt jämställd: exakt femtio procent män och femtio procent kvinnor är anställda i scenkonsten. Mycket positivt är att de konstnärliga råden befolkas av nästan hälften kvinnor och män: 49 procent kvinnor och 51 procent män.

Män dominerar ändå i scenkonstens alla yrkeskategorier medan kvinnor är i majoritet i endast en: administrationen befolkas av hela 71 procent kvinnor.

Tyvärr är det inte goda nyheter för jämställdheten. Så breda slagsidor är negativa för kvinnor även om det råkar vara kvinnor som är flest till antalet. Jämställdhet nås genom jämna könsfördelningar, inte könssegregerade yrkeskategorier.

Att kvinnor välkomnas i administrationen säger mer om yrkeskategorins status inom scenkonsten än om kvinnors lika möjligheter att ta plats. Är det till exempel en slump att kvinnor dominerar yrket som ligger längst bort från de konstnärliga besluten, medan scenkonstens absoluta maktcentra har samma snedvridning – men spegelvänd? 71 procent av scenkonstens chefer är män.

Behövs det påpekas att dessa två kategorier – administratör och chef – lever i två olika världar i termer av lön, resurser, beröm och prestige.

Delar man upp chefsstatistiken på genre – teater, opera, dans – blir bilden mer nyanserad, men inte mer glädjande. Operahusen är absolut sämst med bara 17 procent kvinnliga chefer.

Alla yrken – i alla genrer, förutom medverkande på scen, sammanräknat gjordes 2007 års produktioner av 2099 kvinnor och 2927 män, 42 procent kvinnor och 58 procent män. Men av de 18 listade yrkeskategorierna dominerades endast tre av kvinnor: mask, kostym och koreografi. Resten domineras av män. Kompositör var den kategori med högst snedvridning: 89 procent män.

Det var sammanlagt 3701 medverkande på scen som framförde de konstnärliga visionerna bakom 2007 års scenkonstproduktioner. Jämställdhetsberöm går till genrerna mim och nycirkus som faktiskt lyckades nå jämställdhet på scenen. Synd bara att det bara gällde sammanlagt 7 produktioner. I alla andra genrer var det fler män än kvinnor som gestaltade scenkonsten. Teatern framfördes av 53 procent män och musikteatern av 57 procent män. Men inte i dansen.

Kvinnor i dansen
Det sägs ofta att dansen som ett kvinnodominerat område och mycket riktigt, inom dansen finns en unik kvinnlig dominans: 57 procent kvinnor på scen.

Men bakom scenen är det en annan sak. Förutom mask och kostym som undantagslöst skapas av kvinnor är en kvinnlig majoritet bara noterad i två genrer: 63 procent kvinnliga regissörer och 54 procent kvinnliga koreografer. Dansens upphovsmän är till 56 procent män. Framförallt allt som har med det musikaliska skapas av män. 85 procent män har varit kompositörer och 88 procent män har dirigerat. 87 procent män har varit i musikalisk ledning, och 93 procent män ljuddesigners.

Två frågor tränger sig på. Med så många män, hur känns det egentligen att dans anses vara ett kvinnodominerat område?

Och hur mycket av kvinnornas närvaro är kopplat till dansens låga resurser och brist på fasta scener?

Jämställdhetsutredningen “Plats på scen” undersökte pengar, offentlig uppmärksamhet och antal konstnärliga arenor när man drog den slutsatsen att dansen har minst resurser på scenkonstområdet.

Slutsats: Kvinnor må vara dominerande i dansen, men dansen dominerar inte scenkonsten.

Jämställdhetsutredningen uppfattade dessutom att det finns två sfärer inom dansen: en resursstark där män är i majoritet och en resurssvag där kvinnorna återfinns. Utgår man från att barn- och ungdomsscenen generellt tillhör den resurssvagare är det en uppfattning som det här materialet styrker.

En kvinnlig övervikt bland koreografer ses bara för barn- och ungdomsproduktionerna, men då med en jordskredsseger hela 86 procent kvinnor koreograferade dans för barn och unga. Kvinnor dominerar inte alls dans för vuxna, där råder jämställdhet.

Organisationsteoretikerna hade alltså rätt. Om 30 procent kvinnor räknas som jämställdhet måste 50 procent kvinnor ses som gigantisk kvinnodominans.

Män i musikteatern
Musikteatern är den genre som har allra längst väg kvar att vandra till en tolererbar jämställdhetsnivå. Jämställdhet lyckas man inte nå i någon yrkeskategori, men rejäl ojämställdhet överallt: antingen inga kvinnor eller inga män. Bara koreograferandet hamnar inom rimlighetens gränser med 43 procent kvinnor, långt lägre dock än i någon annan genre. Under 2007 producerades 107 produktioner, det vill säga 15 procent av all scenkonst det året. Dessa dirigerades till 92 procent av män, musikarrangerades till 91 av procent män, komponerades till 90 procent av män. 86 procent män skrev librettot, 78 procent män stod för bearbetning och dramatisering, 87 procent män var i musikalisk ledning. 83 procent män stod för dramaturgin, 82 procent män ljusdesignade och 94 procent män gjorde ljudet.

Ser man till dramatiker, regissörer och kompositörer är kvinnor inte i majoritet någonstans förutom om man tittar enskilt på musikteater för barn. Kvinnor dominerar i kategorin musikdramatik för barn. Hela 71 procent kvinnor. Tacka familjeföreställningarna för det.

Musikteater är en blandad genre, opera, operett, musikaler och blandformer samlas under samma namn. Plockar man fram uppgifterna för endast opera ser man att denna konstform hamnar på den absoluta jumboplaceringen när det kommer till jämställdhet. Operan i Sverige 2007 komponerades av 100 procent män, dramaturgin skrevs av 100 procent män, dirigerades av 92 procent män, 88 procent män har skrivit librettot. Ljuset hade gjorts av 88 procent män. Regin stod 69 procent män för.

Operan framstår som en värld reserverad för män. Kvinnor är i majoritet endast i de yrkena som nästan undantagslöst skapas av kvinnor: kostym i operan, 76 procent kvinnor och i mask och peruk där de uppgår till 92 procent.

Situationen på scenen inom operan är inte fullt lika ojämställd, men sämst i scenkonsten. Sångare på scen som framförde operorna i Sverige 2007 var 59 procent män. Jämför det med teaterns 53 procent män eller hela musikteatergenrerns 57 procent män.

Inom genren opera säger man gärna att det mansdominerade kulturarvet ligger till grund för den massiva snedvridningen mellan kvinnor och män idag. Men det finns tre argument varför det egentligen inte borde påverka den utspridda mansdominansen inom genren.

För det första, det finns ingen anledning varför män dirigerar detta mansdominerade kulturarv – tvärtom borde fler kvinnor engageras för att väga upp den nedärvda mansdominansen. För det andra kanske operan skulle må bra av att satsa på nyskriven dramatik, förslagsvis av kvinnor? Det tredje argumentet är historiekritiskt och säger att kulturarvet är inget arv, det är ett val.  Faktum är att det har funnits en mängd kvinnliga kompositörer i historien, men de förvandlades till ”pianolärarinnor” när historien skulle sammanfattas.

Internationell forskning bedrivs idag för att lyfta fram de kvinnor som hade en plats i kulturarvet men som blivit bestulna på den.

Bland musikerna är det också många män. I alla scenkonstens genrer – dans, teater, musikteater – är det manlig majoritet, oavsett om de sitter i orkesterdiket eller spelar på scen. Men här är det faktiskt inte värst i musikteatern, tvärtom når musikteatern bästa jämställdhetsnotering gällande musiker: bara 61 procent män. Inom dansen framförs musiken av 72 procent män och allra värst var det inom teatern: 86 procent manliga musiker.

Män i teatern
Teatern i Sverige 2007 producerades av institutionsteatrar, fria grupper, produktionsbolag, privatteatrar, enskilda producenter – och många fler.

Av alla dessa teaterproducenters verk skrevs 38 procent av kvinnor och regisserades till 41 procent av kvinnor. Mest jämställd var scenografin som till 51 procent skapades av kvinnor. Värt att notera, det musikaliska manssamhället består inom teatern:

– kompositörer var till 90 procent män
– musikarrangemanget skapades av 90 procent män
– män i musikalisk ledning uppgick till 86 procent

Institutionsteatrarna har generellt mest resurser att röra sig med och är därför, enlig etablerade mönster, klurigare att ta sig in på om man är kvinna. Uppgifterna visar att jämställdheten är sämst på de nationella scenerna om man jämför med stads-, regions- och länsteatrarna och det fria teaterlivet.

Siffran för kvinnliga dramatiker går uppåt i takt med att avståndet från nationalscenerna växer:

32 procent kvinnor på nationalscenerna blir 42 procent kvinnor på stads, läns- och regionsteatrarna och 43 procent kvinnliga dramatiker i den fria sektorn.

Regi gör ungefär samma resa från 39 procent kvinnor på nationalscenerna till 44 procent på stads, läns- och regionsteatrarna och 42 procent i den fria sektorn.

Scenografi går från 59 procent män på nationalscenerna till 53 procent på stads, läns- och regionsteatrarna och 52 procent i den fria sektorn.

En smula förvånande är att siffrorna för manliga kompositörer gick helt åt skogen på stads-, läns- och regionsteatrarna, hela 95 procent män skrev musiken. Jämför det med 89 procent manliga kompositörer på nationalscenerna och 86 procent i det fria teaterlivet.

I övrigt kan två sensationer konstateras: Är du kvinna och dirigent ska du sikta in dig på det fria teaterlivet. Visserligen finns där inte lika många arbetstillfällen – underlaget rör bara en population på tio – men andelen kvinnor slog där rekord: 30 procent av dirigenterna var kvinnor. Jämför det med stads, läns- och regionsteatrarnas 11 procent, eller nationalscenernas 8 procent kvinnliga dirigenter.

Nationalscenerna tar också ett rekord, men tvärtom, i oväntad hög manlig representation: 74 procent manliga koreografer koreograferade dansen på nationalscenerna. Jämför det med de 83 procent kvinnliga koreografer som skapade dansen inom den fria danssektorn. Vart tar dessa kvinnor vägen när tåget går mot det mest prestigefulla toppjobbet: att koreografera för Sveriges nationalscen?

Överraskande är att radioteatern placeras sig lågt på jämställdhetsstegen och prickar in näst flest noteringar av hundraprocentigt manliga yrken. Hundra procent män komponerade, 65 procent män författade pjäserna som översattes av hundra procent män, som regisserades av 66 procent

Framför mikrofonerna dominerades utrymmet också av män: 61 procent män framförde radioteaterns repertoar.

Män på teaterns stora scen
Där resurserna är, där är också männen. Så kan mönstret sammanfattas. Hur ser det ut inom teatern och andelen kvinnor på de olika scenerna?

Stora scenen brukar beskrivas som teaterns hjärta och är oftast scenen med flest sittplatser och mest resurser. En närläsning av jämställdheten på några av institutionsteatrarnas stora scener visar att diskrimineringsmönstret är intakt: andelen kvinnor i kategorierna dramatiker och regissör sjunker ju högre upp i hierarkin man kommer.

Kungliga Dramatiska Teatern och Helsingborgs stadsteater gjorde djupa fall neråt i och med att scenens storlek ökade. Ingen av dessa teatrar hade några kvinnor representerade, varken som dramatiker eller regissörer, på stora scenens premiärer under 2007.

Den sammanslagna siffran för Kungliga Dramatiska Teaterns scener visar 42 procent kvinnliga regissörer och 32 procent kvinnliga dramatiker. På stora scenen ett rejält fall neråt. Inga kvinnor varken som dramatiker eller regissörer.

På Helsingborg stadsteater hade 43 procent kvinnliga regissörer på alla scener vilket blev till noll kvinnliga regissörer på stora scenen. 33 procent dramatik skriven av kvinnor blev noll procent på stora scenen.

Stockholm stadsteater och Göteborg stadsteater följer samma mönster, men inte lika akut. I alla fall har de kvinnor representerade i dessa kateogorier på stora scenen.

Stockholm stadsteaters 42 procent kvinnliga regissörer totalt minskade till 33 procent kvinnliga regissörer på stora scenen. 30 procent kvinnliga dramatiker sjönk till 17 procent dramatik skriven av kvinnor på stora scenen.

På Göteborg stadsteater: 47 procent kvinnliga regissörer på alla scener blev 40 procent på stora scenen. Kvinnliga dramatiker gick från 29 procent totalt till 20 procent.

Uppsala stadsteater uppvisar ett blandat resultat, både ökning och minskning av kvinnor på stora scenen.Uppsala stadsteaters 67 procent kvinnliga regissörer ökade till 75 procent på stora scenen. Men 50 procent dramatiker minskade till bara 25 procent på stora scenen.

Malmö stadsteater ökade andelen kvinnliga dramatiker och regissörer på sin stora scen. 42 procent regissörer totalt blev 75 procent kvinnliga regissörer på stora scenen. Och 31 procent kvinnliga dramatiker blev 33 procent kvinnor på stora scenen.

Det sammanslagna resultatet berättar: 44 procent kvinnliga regissörer blev till 41 procent och 35 procent kvinnlig dramatik blev till 19 procent på teatrarnas stora scener.

Att skriva historia
En hel del dramatik som hade premiär 2007 kom från utlandet, 34 procent. När dramatik importeras är det mest män som har skrivit. Det kan vara ett tecken på att män har lättare än kvinnor att ta sig högst upp i hierarkin och skaffa sig det internationella erkännandet som krävs för att bli påtänkt när svensk scenkonst planeras.

Engelsk dramatik dominerar inte särskilt förvånande den utländska dramatiken och görs till 77 procent av män. Island och Finland är representerade med någonting så ovanligt som en kvinnlig dominans. Från Ryssland bara manlig dramatik, huvudsakligen författad av Tjechov eller Dostojevskij.

Dramatik är ett område där jämställdheten släpar efter mer än in andra delar. Regi till exempel är inte jämställt, men närmre målet. Dagens ojämställda dramatik brukar förklaras med gårdagens: kvinnor fick inte skriva förr – och därför känner man inte till någon äldre dramatik skriven av kvinnor.

Men då har man missat att historieskrivning inte alltid sker rationellt. Till exempel försvann många av de kvinnliga författare som spelades för fulla hus i Sverige och utomlands för drygt hundra år sedan. Alfhild Agrell, Viktoria Benedictsson, Ann Charlotte Leffler knuffades ut ur historien för att ge plats åt Strindberg och Ibsen. Deras verk spelas äntligen igen tack vare riktat arbete som till exempel SPETS-projektet. Dessa satsningar påverkar inte än 2007 års statistik, men de kommer vara med för 2008 och det kommer att bli spännande att se vad som kommer att hända med kulturarvet då.

Att omdefiniera kulturarvet och låta fler komma till tals är ett bra sätt att få bukt med ojämställdheten. En annan effektiv strategi är att ge kvinnor fördel framför männen när den nya dramatiken ska författas. Och det verkar som att den metoden anammats, vilket är mycket positivt.

Under 2007 hade 53 procent kvinnor skrivit den totala dramatiken med urpremiär. Uppdelat på barn- och vuxendramatik visar det sig att kvinnliga författare och dramatiker dominerar barn- och ungdomsdramatiken: 56 procent kvinnor. Vuxendramatiken når ändå en kvinnlig majoritet, men inte särskilt stor: 52 procent kvinnor stod för den nyskrivna dramatiken.

Trots de relativt små marginalerna är det ändå ett stort genombrott. Dock måste dessa författare mötas av bättre medvetenhet så att inte deras namn också försvinner in i glömskan och nya SPETS-projekt måste initieras om ytterligare hundra år.

All dramatik – ny som gammal, utländsk som svensk, riktad till både barn och vuxna – resulterar fortfarande i en manlig slagsida.

Från två skilda världar till en gemensam
Förre jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström brukade säga att jämställdhet är ett ord som inte bör kompareras. Antingen är det jämställt eller så är det inte det. Enligt den principen måste scenkonsten tyvärr erkänna sig ojämställd.

Scendatabasens uppgifter gör gällande att könssegregering fortfarande råder där män befolkar de områden med mest resurser och prestige. Kvinnor finner vi i de delar av scenkonsten som är ekonomiskt utmanade eller långt borta från konstnärliga besluten.

Ju högre upp i hierarkin desto fler män. Där resurserna och prestigen är där finns också männen. Några exempel på scenkonstens skilda världar:

>Scenkonstens chefer är bara till 32 procent kvinnor
>Scenkonstens administration sköts till 29 procent av män
>Mansdominansen inom operan och musikteatern står utan jämförelser i scenkonsten.
>Teatrarnas stora scener domineras av män

Ur jämställdhetssynpunkt är det besvärande när kvinnor och män lever i skilda världar. Att reservera vissa yrken eller genrer för det ena könet motverkar chanserna att nå jämställdhet – och skapar snarare rankningar mellan genrer.

Några exempel på myter inom scenkonsten:
>Scenkonsten är nästan jämställd
>Teatrarnas barn och ungdomsteater domineras av kvinnor
>Dansens domineras av kvinnor

Det behövs fortfarande inte särskilt många kvinnor för att ett område ska uppfattas som jämställt, eller kvinnodominerat. Brist på statistik har varit en av anledningarna till att ojämställdheten har kunnat råda. Okunskapen över hur det ser ut gör att jämställdhetskrav kan viftas bort som överdrivna, irrelevanta eller till och med inbillade.

Med mycket små medel gör scendatabasen, tillsammans med alla de som lägger in sina uppgifter i den, något mycket stort.  Den förser oss med fakta över jämställdhetsläget i scenkonsten. Det är kanske inte upplyftande, men det är förutsättningen för en rättvis, jämställd och kvalitativ scenkonst.