Author: Vanja Hermele

Tillbaka under mattan

Inom teatern är det högt i tak och kul att vara. Det är en av teaterns myter. Snarare råder det en rätt obehaglig tystnadskultur. Människor vågar inte ställa krav eller värna om sina rättigheter. Man håller tyst i väntan på nästa jobb.

Att sådana förhållanden är en grogrund för maktmissbruk finns det många exempel på. Rapporterna Att gestalta kön om teaterhögskolornas jämställdhetsarbete och teaterförbundets undersökningar I väntan på vadå? och Filmbranschen och jämställdheten pekar konsekvent på förtryck, underordning och könsmakt som en faktor i skapandeprocesser.
Continue reading “Tillbaka under mattan”

23 minuter, 26 sekunder

400 missade samtal på mobilen och minst lika många meddelanden på telefonsvararen. Det var sommaren 2007 och Elverkets chef Stefan Larsson hade just läst Dagens Nyheter. I tidningen hade Malin Ullgren recenserat min bok I väntan på vadå?. Hon lyfte fram ett citat framför andra, Stefan Larssons uttryck: ”Arabprojekt”.

Continue reading “23 minuter, 26 sekunder”

Operans balettchef tar Slime Out

Efter en och en halv veckas betänketid har Operan bestämt sig för att temporärt befria balettchefen från sina arbetsuppgifter medan arbetsmiljöfrågor utreds och rutiner för sexuella trakasserier ses över. Hur länge den omtalade balettchefen kommer att befinna sig i Time Out kommer det interna arbetet utvisa.

När nyheten om balettchefens sexmejl nådde offentligheten var det många som blev förvånade – kanske mest över Operaledningens beteende. Den uppfann några fantastiska bortförklaringar, som att mejlet var ett ”erotiskt libretto” eller att allt egentligen bara var en kulturkrock: balettchefens latinska temperament hade tagit över. Dessutom sa Operan att det kanske inte ens var en sexuell trakasseri, eftersom den som anmält inte längre ville definiera det så.

Är det konstigt att man överger en anmälan när ledningen gör de tre allvarligaste felen man kan göra i hanteringen av sexuella trakasserier: förminska, förlöjliga och förneka problemet.

Det är en sorglig historia, men den kan ha ett lyckligt slut. Dels har Operan ändå till slut vaknat. Och dels gjorde Operan det nästan överdrivet tydligt hur en ledning inte får agera. Förhoppningsvis har i alla fall några kulturinstitutioner de senaste dagarna läst tidningarna och känt att: Oj, vad vi måste se över våra rutiner för sextrakasserier!

Operan ljög om trakasserierna

Första dagen på jobbet och du måste börja med att be alla om ursäkt för att du sextrakasserat dina underlydande på senaste Luciafesten. Så fick Operans balettchef börja sitt jobb i augusti 2008.

Som de flesta kulturinstitutioner har Operan nolltolerans för sexuella trakasserier. Men när balettchefen får en arbetsrättslig varning efter att ha sexmejlat en anställd får han inte sparken. Operans generella strategi är istället att tona ner det som hänt. VD:n Anders Franzén beskriver händelsen som ”en euforisk kärleksförklaring med erotiska undertoner på italienska” och säger att det är första gången något liknande hänt.

Men anonyma källor på Operan menar att balettchefen gått över gränsen förut, något som ledningen vetat om – långt innan han blev balettchef på Sveriges dyraste nationalscen.

Continue reading “Operan ljög om trakasserierna”

Bakgrund: Operan ljög om trakasserierna

Operan är inte ensam scenkonstinstitution som har haft problem med sexuella trakasserier den här vintern. Också Cirkus har skakats av en sexskandal. En äldre manlig skådespelare i musikalen Cats ska ha sextrakasserat några av de yngre kvinnorna i ensemblen. De svarade med att lägga bajs i hans skor.

Och problemet rör inte bara Stockholmsteatrarna. På teaterhögskolorna har projektet Att gestalta kön pågått under de senaste två åren. I slutrapporten presenteras ett nedslående faktum: 20 procent av studenterna har blivit utsatta för sexuella trakasserier när de praktiserat på teatrar runt om i landet. I samtliga fall, utom ett, var det kvinnor som blivit utsatta. Det kan vara en av orsakerna till att de kvinnliga studenterna, oftare än de manliga, kände sig deprimerade när de utvärderade mötet med svensk teaterbransch.

En rädd värld

Katarina Wennstams roman Alfahannen utspelar sig i svensk filmbransch där ära och beröm blandas med skuld, skam och maktmissbruk. Det är en thriller som är helt rätt placerad – för filmbranschen kan vara en läskig plats.

Att konsten är speciell och att konstnärer är unika människor, det har nog alla fått höra någon gång. I konsten är det högt i tak och alla är välkomna – precis som de är. Det är ett dagis för vuxna och man får kramas på jobbet! Många gillar att det är så. Filmaren och före detta långfilmskonsulenten Marianne Ahrne har beskrivit svensk filmproduktion som någonting mycket spännande: En filminspelning är en sluten värld – erotisk och passionerad på ett sätt som är svårt att förklara.

Continue reading “En rädd värld”

Fast i smeten

Biograf Drakens stora salong var fullsatt när Leif Pagrotsky invigningstalade på Göteborg filmfestival en januarikväll 2005. Vem kunde ana att han då skulle informera svensk filmbransch om en jämställdhetssensation: Det nya filmavtalet skulle innehålla könskvotering – minst 40 procent kvinnor i kategorierna regi, manus och producent när filminstitutet i framtiden skulle fördela sina pengar.

Continue reading “Fast i smeten”

Mannen, myten, geniet.

På Veckorevyns Blog Awards 2009 var det tema Afternoon Tea Party med catwalk och sminkning och tjejer som vann varenda kategori. För att män över huvud taget skulle ha en chans att vinna någonting hade man instiftat en egen kategori för dem, Årets manliga. Alex Schulman, som fick gå tomhänt från galan – priset gick till hans bror – tröstade sig säkert med att han ändå redan hade förklarat bloggar som onödiga. Det är för att det är tjejer som skriver, och för att de skriver om sådant som intresserar dem – men inte honom, skriver han. Rör det sig om landets intellektuella spets? frågar han sig. Inte direkt, blir svaret.

Continue reading “Mannen, myten, geniet.”

Argument och motargument

Talang dyker upp än här än där. Jämställdhet är tråkigt och det fanns inga kvinnor förr i tiden.

Så kan det låta i jämställdhetsdebatten. Låt konsten vara, menar de som vill bevara det vita manliga heteronormativa privilegiet. Och kanske är det självklart, att den som hela tiden får fördelar av ett system försvarar det som både rationellt och rättvist.

Här följer fem vanliga antifeministiska argument som vill öka avståndet mellan konsten och samhället. Gemensamt för dem är att de får jämställdhetsreformer och rättvisekrav att verka onödiga eller överdrivna. Men det finns motargument.

Continue reading “Argument och motargument”