En alltför smickrande självbild och historiska idéer om konstnärlig kvalitet står mellan konsten och jämställdheten.
400 missade samtal på mobilen och minst lika många meddelanden på telefonsvararen. Det var sommaren 2007 och Elverkets chef Stefan Larsson hade just läst Dagens Nyheter. I tidningen hade Malin Ullgren recenserat min bok I väntan på vadå?. Hon lyfte fram ett citat framför andra, Stefan Larssons uttryck: ”Arabprojekt”.
När jag hittar telefonen och svarar i den är Stefan Larsson är redan igång: Jag har startat barnhem i Afrika. Jag har jobbat med Sara Stridsberg. Arabprojekt!? Jag kan inte föreställa mig att jag har sagt så. Det är så ondsint av dig att hålla på så här.
Jag hade intervjuat Stefan Larsson - dåvarande chef för Elverket – i januari 2007 efter att två viktiga händelser hade knådat svenskt kulturliv ordentligt: Mångkulturåret 06 och den statliga utredningen Plats på scen hade båda granskat rättvisenivåerna i den statsfinansierade konsten. Och det såg inte bra ut. En tydlig vit mansdominans rådde i konsten. Därför var vi många som satte igång att jobba: vad kunde göras för att öka jämställdheten och mångfalden på ett verkligt sätt, så att det märktes - och kändes - för fler? Det var spännande att, men inte alla var med.
Stefan Larsson representerade en mer skeptisk sida. Han berättade att politiska krav på konsten var ”en vidrig sak”. Enligt Larsson var det till exempel fel att Mångkulturåret hade lett till att många begåvade människor - både män och kvinnor - hade fått avslag från Kulturrådet, för ”ska man ha pengar då måste man ha en arab med. Så alla hade en massa konstiga arabprojekt förra året. Men vad blir det då i fråga om kvalitet?”
Ja, Stefan Larsson undrade, en lika märklig som avslöjande fråga. Men så var det ofta. Ju tydligare kraven på jämställdhet och mångfald formulerades – desto högre höjdes rösterna för bevarandet av konstnärlig kvalitet. Trots att ingen människa på jorden kunde säga vad kvalitet rent objektivt var, förmodades det hotas av mångfald och jämställdhet. Men då behövdes ingen ordboksdefinition för att ta reda på ordets verkliga betydelse: bara ett vitt, manligt och heterosexuellt kodat begrepp kan hotas av fler kvinnor och ökad mångfald.
Den som försvarar kvalitetsbegreppet verkar dessutom ha glömt att intressant konst gärna bryter med uppfattningen om vad som är just ”intressant konst”. Med facit i hand har kvalitet oftare fungerat som ett konserveringsmedel än som ett löfte om intressant scenkonst. Det har varit den grindvakt som håller avvikarna borta och som till och med motiverar en fortsatt diskriminering i konsten. Svaret på Stefan Larssons fråga är: Du behöver inte oroa dig för kvaliteten. Kvalitet är det du får när mångfald syns i konsten.
Två dagar senare får Stefan Larsson ett brev på posten. Förutom en utskrift av det mejl där han godkänner sina citat innehåller det också en CD-skiva med intervjun inspelad, samt anvisningen: 23 minuter och 26 sekunder, ”Arabprojekt”. Trevlig midsommar!
Vanja Hermele i nummer.ses bok, tioårsjubileumet.
Efter en och en halv veckas betänketid har Operan bestämt sig för att temporärt befria balettchefen från sina arbetsuppgifter medan arbetsmiljöfrågor utreds och rutiner för sexuella trakasserier ses över. Hur länge den omtalade balettchefen kommer att befinna sig i Time Out kommer det interna arbetet utvisa.
När nyheten om balettchefens sexmejl nådde offentligheten var det många som blev förvånade – kanske mest över Operaledningens beteende. Den uppfann några fantastiska bortförklaringar, som att mejlet var ett ”erotiskt libretto” eller att allt egentligen bara var en kulturkrock: balettchefens latinska temperament hade tagit över. Dessutom sa Operan att det kanske inte ens var en sexuell trakasseri, eftersom den som anmält inte längre ville definiera det så.
Är det konstigt att man överger en anmälan när ledningen gör de tre allvarligaste felen man kan göra i hanteringen av sexuella trakasserier: förminska, förlöjliga och förneka problemet.
Det är en sorglig historia, men den kan ha ett lyckligt slut. Dels har Operan ändå till slut vaknat. Och dels gjorde Operan det nästan överdrivet tydligt hur en ledning inte får agera. Förhoppningsvis har i alla fall några kulturinstitutioner de senaste dagarna läst tidningarna och känt att: Oj, vad vi måste se över våra rutiner för sextrakasserier!
Första dagen på jobbet och du måste börja med att be alla om ursäkt för att du sextrakasserat dina underlydande på senaste Luciafesten. Så fick Operans balettchef börja sitt jobb i augusti 2008.
Som de flesta kulturinstitutioner har Operan nolltolerans för sexuella trakasserier. Men när balettchefen får en arbetsrättslig varning efter att ha sexmejlat en anställd får han inte sparken. Operans generella strategi är istället att tona ner det som hänt. VD:n Anders Franzén beskriver händelsen som ”en euforisk kärleksförklaring med erotiska undertoner på italienska” och säger att det är första gången något liknande hänt.
Men anonyma källor på Operan menar att balettchefen gått över gränsen förut, något som ledningen vetat om – långt innan han blev balettchef på Sveriges dyraste nationalscen.
Operan är inte ensam scenkonstinstitution som har haft problem med sexuella trakasserier den här vintern. Också Cirkus har skakats av en sexskandal. En äldre manlig skådespelare i musikalen Cats ska ha sextrakasserat några av de yngre kvinnorna i ensemblen. De svarade med att lägga bajs i hans skor.
Och problemet rör inte bara Stockholmsteatrarna. På teaterhögskolorna har projektet Att gestalta kön pågått under de senaste två åren. I slutrapporten presenteras ett nedslående faktum: 20 procent av studenterna har blivit utsatta för sexuella trakasserier när de praktiserat på teatrar runt om i landet. I samtliga fall, utom ett, var det kvinnor som blivit utsatta. Det kan vara en av orsakerna till att de kvinnliga studenterna, oftare än de manliga, kände sig deprimerade när de utvärderade mötet med svensk teaterbransch.
Katarina Wennstams roman Alfahannen utspelar sig i svensk filmbransch där ära och beröm blandas med skuld, skam och maktmissbruk. Det är en thriller som är helt rätt placerad - för filmbranschen kan vara en läskig plats.
Att konsten är speciell och att konstnärer är unika människor, det har nog alla fått höra någon gång. I konsten är det högt i tak och alla är välkomna - precis som de är. Det är ett dagis för vuxna och man får kramas på jobbet! Många gillar att det är så. Filmaren och före detta långfilmskonsulenten Marianne Ahrne har beskrivit svensk filmproduktion som någonting mycket spännande: En filminspelning är en sluten värld - erotisk och passionerad på ett sätt som är svårt att förklara.
Biograf Drakens stora salong var fullsatt när Leif Pagrotsky invigningstalade på Göteborg filmfestival en januarikväll 2005. Vem kunde ana att han då skulle informera svensk filmbransch om en jämställdhetssensation: Det nya filmavtalet skulle innehålla könskvotering - minst 40 procent kvinnor i kategorierna regi, manus och producent när filminstitutet i framtiden skulle fördela sina pengar.
På Veckorevyns Blog Awards 2009 var det tema Afternoon Tea Party med catwalk och sminkning och tjejer som vann varenda kategori. För att män över huvud taget skulle ha en chans att vinna någonting hade man instiftat en egen kategori för dem, Årets manliga. Alex Schulman, som fick gå tomhänt från galan – priset gick till hans bror – tröstade sig säkert med att han ändå redan hade förklarat bloggar som onödiga. Det är för att det är tjejer som skriver, och för att de skriver om sådant som intresserar dem – men inte honom, skriver han. Rör det sig om landets intellektuella spets? frågar han sig. Inte direkt, blir svaret.
Talang dyker upp än här än där. Jämställdhet är tråkigt och det fanns inga kvinnor förr i tiden.
Så kan det låta i jämställdhetsdebatten. Låt konsten vara, menar de som vill bevara det vita manliga heteronormativa privilegiet. Och kanske är det självklart, att den som hela tiden får fördelar av ett system försvarar det som både rationellt och rättvist.
Här följer fem vanliga antifeministiska argument som vill öka avståndet mellan konsten och samhället. Gemensamt för dem är att de får jämställdhetsreformer och rättvisekrav att verka onödiga eller överdrivna. Men det finns motargument.
De kulturpolitiska målen är oerhört viktiga för alla som håller på med konst och kultur. De är den kompass som vägleder kulturinstitutioner och kulturmyndigheter så att de vet vad vi som betalar för verksamheten – det vill säga skattebetalare och medborgare - förväntar oss av dem.