Tillbaka under mattan

Inom teatern är det högt i tak och kul att vara. Det är en av teaterns myter. Snarare råder det en rätt obehaglig tystnadskultur. Människor vågar inte ställa krav eller värna om sina rättigheter. Man håller tyst i väntan på nästa jobb.

Att sådana förhållanden är en grogrund för maktmissbruk finns det många exempel på. Rapporterna Att gestalta kön om teaterhögskolornas jämställdhetsarbete och teaterförbundets undersökningar I väntan på vadå? och Filmbranschen och jämställdheten pekar konsekvent på förtryck, underordning och könsmakt som en faktor i skapandeprocesser.

Senaste tillskottet i synliggörandet av missförhållandena var Ekoredaktionens gräv om sexuella trakasserier. Ekot presenterade över hundra fall av sexuella trakasserier gentemot kvinnliga skådespelare. Vi var många som satt och förfasades framför radion när berättelse efter berättelse lästes upp.

Nu kritiseras Ekot för att ha överdrivit slutsatserna av sin undersökning. På Dagens Nyheters ledarsida förklarar Henrik Berggren idag att anledningen till att alla köpte Ekots generaliseringar var för att ”vi är betydligt mer mottagliga för påståenden som styrker vår världsbild än för sådana som rubbar våra cirklar.”

Ursäkta, men visste Henrik Berggren om att hundratals kvinnor blir sextrakasserade när de försöker sköta sina jobb i scenkonsten? Varför driver han i så fall inte dagligen en kampanj mot det på sin ledarsida?

Bilden av en utbredd konsensus i problemställningen stämmer inte heller särskilt bra. Det generella intrycket av mottagandet av feministisk kritik kan tvärtom karaktärisera av misstänksamhet och osynliggörande. Man ska inte underskatta kraften i upprätthållandet av rådande maktstrukturer.

Det visade det moln av undanflykter och bortförklaringar som krönikörer, debattörer och teatermänniskor – både män och kvinnor – svarade Ekots rapport med. Det var en imponerande uppfinningsrikedom i rösterna som ömsom förklarade, förnekade eller förlöjligade diskrimineringen.

Var det inte ett latinskt temperament som låg bakom, så menade någon att det främst en Stockholmsföreteelse. Om kvinnor alltid har varit satta i bojor – vad var problemet med att det också gick till så i scenkonsten? I skapandeprocesser ska det tydligen finnas både ångest och sexualitet och ja, så nära kommer vi skådespelare varandra när vi skildrar livet och mänskligheten. Ska teatern bli könslös? Listan på märkliga uttalanden och rationaliseringar kan göras lång.

Det var antagligen röran i reaktionerna som hindrade poletten från att trilla ner hos många. Själva problemet – att kvinnor blir utsatta, hotade och kränkta  – gled hela tiden ur fokus.

Nu kommer nästa radda reaktioner, sexuella trakasserier ska hanteras som om det vore en fråga representativitet. Som om det vore viktigast att ta reda på: hur vanligt är det här? Istället för, vad möjliggör övergreppen? Vad är skälet till att de existerar? Varför anmäler ingen? Och hur tar vi oss ur det här?

Det är dokumenterat att det existerar sexuella trakasserier i scenkonsten. Tack vare Ekot har vi mer kunskap om hur de tar sig uttryck. Och så vet vi också lite mer om hur förnekelsemekanismerna ser ut.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s