Ups and Downs in Swedish Gender Equality

In Sweden we are accustomed to hearing that we live in the world’s most “equal” nation. Unfortunately this isn’t entirely true. The World Economic Forum, the organization that measures gender equality in the nations of the world, passed the title “world champion” already three years ago to neighboring Norway. And since them we’ve been sliding steadily, year after year: in 2008 we took third place and in 2009, fourth.

Scendatabasen (The Stage Arts Data Base) is a living archive that documents theatre, dance, opera and performance in Sweden. We took a look at gender equality there.

Measured in numbers, Swedish performers are divided almost equally between men and women during the years 2007-2009. Large, demanding roles for women, central to the development of the plot, are still sought after by our actresses. The American cartoonist, Alison Bechdel, hits the problem elegantly on the head in her Bechdel Test. She asks: Are there women on the stage? Do they speak to each other? About something other then men? She underlines the fact that an equal number of women and men on the stage doesn’t necessarily mean that the production is “equal”.

We observe the same pattern when examining the number of employees at the Sweden’s thirty-four performing arts institutions during 2007. The percentage of women to men employed is exactly 50-50. If you look closer, you can see that men and women occupied different positions in the hierarchical structure. The administration was 71% women while roughly the same percentage – but this time for men – applied to artistic or managing directors. One hardly needs to mention the ocean of difference between these two categories when it comes to honor, praise, prestige, and – paychecks.

Ups

The male dominance of directorships at national and regional performing arts houses has been questioned and discussed. Collaborative action has been taken by The Swedish Union for Theatre, Artists and Media and the employers’ organization, Swedish Performing Arts. This has had visible effect. They started a leadership education for women that not only changed attitudes and raised competence, but actually created a situation in 2008-2009 in which women were not only accepted as directors of these institutions but were also welcomed. From 69% men in 2007 to exact equality 2009. 19 male directors and 19 female.

Worlds apart

Unfortunately there are still a large number of occupations in theatre houses categorically divided into either female occupations or male. It happens, but rarely, that you would encounter a man in the make-up department. Here the dominance of women is expressed as at least 80% during the years 2007 to 2009. The same three years showed a female dominance in costume workshops of 73% women.

One is led to suspect the existence of a glass ceiling between the positions of assistant director and director. What else could account for a relative absence of women from the director’s chair? In 2009, 73% of director’s assistants were women, but only 39% of directors. This constitutes a drop from the years 2007 and 2008.

Light design seems to be an occupation reserved for men. Men designed the lighting in 77 % of all stage productions in 2009, a percentage that has remained roughly equal since 2007.

Worst of all is the field of sound design where male dominance was 88% in 2007, 84% in 2008 and a whopping 90% in 2009.

Downs

The largest problems with male domination can be found in musical theatre and opera. And it has only been getting worse as years go by. Since 2007, women have been disappearing from leading positions.

In 2007 and 2008 a little over one hundred musical theatre or opera productions were produced in Sweden. Of these productions, 10% were in 2007, composed by women, while 8% had woman conductors. In 2008 only 4% were composed by women and the number conducted by women had also decreased to 4 percent.

In 2009 eighty-five musical theatre productions were produced. Women composers did at least account for some of these works, making up 17% of the total, but not a single work was conducted by a woman.

Such broad divergences are always detrimental to gender equality, no matter which sex is favored. The whole idea of gender equality is that an individual’s talent, desire and vision should determine his/her choice of occupation and possibility to advance in the field.

Vanja Hermele

The statistics for 2009 were taken from Scendatabasen in March 2010. Vanja Hermele is a gender studies scholar and a journalist. She has previously investigated equality in the fields of professional culture in the books Konsten så funkar det (inte), (Art, The way things (don’t) work), 2009, På spaning efter jämställdhet (In Search of Equality), 2008 and I väntan på vadå (Waiting for Who Knows)2007.

Ekot har berättat om fler än hundra fall av sextrakasserier gentemot kvinnliga skådespelare. Nu kritiseras programmet för att ha överdrivit slutsatserna av det. Rättvisa behandlas som om det vore en statistikfråga. Men rättigheter kräver inte representativitet. Man behöver inte fråga sig, vad är koefficienten av dessa övergrepp? Varje fall är ett för mycket. Det räcker så.

Det stora scoopet handlade ändå aldrig om siffrorna. De riktiga avslöjandena kom när ljuskastaren riktades mot teaterns försvars- och förnekelsemekanismer. Då blev det kaos. Det bara måste ha varit första gången man formulerade sig, eller ens ägnade problematiken en tanke, för vad var annars skälet till alla galna uttalanden?

På Operan valde man att förklara sextrakasserier med förövarens latinska temperament. Arbetsgivarorganisationen Svensk scenkonst förmedlade sin egen bild av kreativitet när de sa att ”i skapandeprocesser finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till utryck i.”

I Göteborgs-Posten visade en manlig krönikör att han hade ungefär minus 120 poäng i juridik när han berättade att upplevd kränkning inte är samma sak som faktiskt kränkning. En manlig skådespelare betonade de kvinnliga skådespelarnas ljuva privilegium, att de kan ligga sig till roller.

Det som verkar vara statistiskt säkerställt är att det finns en ocean av utvecklingsmöjligheter i samtalet om övergrepp och rättigheter i scenkonsten. Att mörkertalet är oförändrat betyder inte att problemet blivit mindre. Det betyder bara att vi inte vet allt om sexuella trakasserier, men tillräckligt för att agera.

Att sådana förhållanden är en grogrund för maktmissbruk finns det många exempel på. Rapporterna Att gestalta kön om teaterhögskolornas jämställdhetsarbete och teaterförbundets undersökningar I väntan på vadå? och Filmbranschen och jämställdheten pekar konsekvent på förtryck, underordning och könsmakt som en faktor i skapandeprocesser.

Senaste tillskottet i synliggörandet av missförhållandena var Ekoredaktionens gräv om sexuella trakasserier. Ekot presenterade över hundra fall av sexuella trakasserier gentemot kvinnliga skådespelare. Vi var många som satt och förfasades framför radion när berättelse efter berättelse lästes upp.

Nu kritiseras Ekot för att ha överdrivit slutsatserna av sin undersökning. På Dagens Nyheters ledarsida förklarar Henrik Berggren idag att anledningen till att alla köpte Ekots generaliseringar var för att ”vi är betydligt mer mottagliga för påståenden som styrker vår världsbild än för sådana som rubbar våra cirklar.”

Ursäkta, men visste Henrik Berggren om att hundratals kvinnor blir sextrakasserade när de försöker sköta sina jobb i scenkonsten? Varför driver han i så fall inte dagligen en kampanj mot det på sin ledarsida?

Bilden av en utbredd konsensus i problemställningen stämmer inte heller särskilt bra. Det generella intrycket av mottagandet av feministisk kritik kan tvärtom karaktärisera av misstänksamhet och osynliggörande. Man ska inte underskatta kraften i upprätthållandet av rådande maktstrukturer.

Det visade det moln av undanflykter och bortförklaringar som krönikörer, debattörer och teatermänniskor - både män och kvinnor - svarade Ekots rapport med. Det var en imponerande uppfinningsrikedom i rösterna som ömsom förklarade, förnekade eller förlöjligade diskrimineringen.

Var det inte ett latinskt temperament som låg bakom, så menade någon att det främst en Stockholmsföreteelse. Om kvinnor alltid har varit satta i bojor - vad var problemet med att det också gick till så i scenkonsten? I skapandeprocesser ska det tydligen finnas både ångest och sexualitet och ja, så nära kommer vi skådespelare varandra när vi skildrar livet och mänskligheten. Ska teatern bli könslös? Listan på märkliga uttalanden och rationaliseringar kan göras lång.

Det var antagligen röran i reaktionerna som hindrade poletten från att trilla ner hos många. Själva problemet - att kvinnor blir utsatta, hotade och kränkta  - gled hela tiden ur fokus.

Nu kommer nästa radda reaktioner, sexuella trakasserier ska hanteras som om det vore en fråga representativitet. Som om det vore viktigast att ta reda på: hur vanligt är det här? Istället för, vad möjliggör övergreppen? Vad är skälet till att de existerar? Varför anmäler ingen? Och hur tar vi oss ur det här?

Det är dokumenterat att det existerar sexuella trakasserier i scenkonsten. Tack vare Ekot har vi mer kunskap om hur de tar sig uttryck. Och så vet vi också lite mer om hur förnekelsemekanismerna ser ut.

Trots en dokumenterad underrepresentation av kvinnor på områden där det finns pengar och prestige, sprids uppfattning att jämställdheten redan är avklarad inom kulturen. Vill man hitta en orättvisa får man söka sig till något annat område, menar man. I konsten är man radikal, det är högt i tak och det är konstnärer som driver samhällsutvecklingen framåt.

Men tyvärr är det inte så. Istället är konsten mer reaktionär och ojämställd än den själv vill veta av. Jämställdheten har fastnat på pappersnivå.

Filmavtalet fastslår att minst 40 procent av de statliga filmpengarna bör gå till kvinnliga upphovsmän. Ändå fick Svenska filminstitutet presentera vårens filmer under den självironiska rubriken: Välkommen till herrklubben.

En (1)  av vårens 14 filmer var regisserad av en kvinna. Det är 7 procent det.

På Moderna museet satsar man också på jämställdhet. Projektet Det andra önskemuseet gick ut på att för femtio miljoner kronor köpa konst gjord av kvinnor. Det har lett till att könsbalansen i samlingen gått från katastrof till något bättre. Men det avspeglas inte i museets utställningsverksamhet. De stora separatutställningarna är fortfarande ett reservat för manliga genier. Presstalespersonen meddelar att ”I den stora salen för tillfälliga utställningar har bara män visats.” medan chefen säger att ”jämställdheten är någonting som på senare tid nästan sker av sig själv.”

Ändå har vi i Sverige har vi tydliga mål och direktiv för de statliga verksamheterna: Alla statliga myndigheter och institutioner ska vara jämställdhetsintegrerade. Det står i statsbudgeten. Det betyder att jämställdhet ska vara ett närvarande perspektiv vid alla beslut – även de konstnärliga. Det är ett smått fantastisk mål.

Men många institutioner har lång väg kvar till integrering. Jämställdhet hanteras i bästa fall som en personalfråga. Men när man börjar närma sig konsten, då kommer motståndet. Och argumentet är: jämställdhet hotar den konstnärliga kvaliteten.

Vad som är konstnärlig kvalitet är visserligen omöjligt att fastslå, men den anses inte definieras av jämställdhet. Man har gjort en tankemässig uppdelning mellan jämställdhet och konstnärlighet. Och här ligger det en jämställdhetströskel.

Ändå visar konsthistorien att det som utvecklat konsten, det som idag räknas som spännande och intressant konst, tvärtom har brutit med rådande kvalitetsnormer.

Vad som är kvalitet definieras utifrån det förflutna, och måste, om det ska bli ett levande begrepp för samtiden, ständigt omdefinieras. Annars blir det en konserverande kraft i konsten. Medan jämställdheten blir det perspektiv som knuffar konsten över tröskeln – ut från herrklubben till intressantare och mer spännande världar.

När jag hittar telefonen och svarar i den är Stefan Larsson är redan igång: Jag har startat barnhem i Afrika. Jag har jobbat med Sara Stridsberg. Arabprojekt!? Jag kan inte föreställa mig att jag har sagt så. Det är så ondsint av dig att hålla på så här.

Jag hade intervjuat Stefan Larsson - dåvarande chef för Elverket – i januari 2007 efter att två viktiga händelser hade knådat svenskt kulturliv ordentligt: Mångkulturåret 06 och den statliga utredningen Plats på scen hade båda granskat rättvisenivåerna i den statsfinansierade konsten. Och det såg inte bra ut. En tydlig vit mansdominans rådde i konsten. Därför var vi många som satte igång att jobba: vad kunde göras för att öka jämställdheten och mångfalden på ett verkligt sätt, så att det märktes - och kändes - för fler? Det var spännande att, men inte alla var med.

Stefan Larsson representerade en mer skeptisk sida. Han berättade att politiska krav på konsten var ”en vidrig sak”. Enligt Larsson var det till exempel fel att Mångkulturåret hade lett till att många begåvade människor - både män och kvinnor - hade fått avslag från Kulturrådet, för ”ska man ha pengar då måste man ha en arab med. Så alla hade en massa konstiga arabprojekt förra året. Men vad blir det då i fråga om kvalitet?”

Ja, Stefan Larsson undrade, en lika märklig som avslöjande fråga. Men så var det ofta. Ju tydligare kraven på jämställdhet och mångfald formulerades – desto högre höjdes rösterna för bevarandet av konstnärlig kvalitet. Trots att ingen människa på jorden kunde säga vad kvalitet rent objektivt var, förmodades det hotas av mångfald och jämställdhet. Men då behövdes ingen ordboksdefinition för att ta reda på ordets verkliga betydelse: bara ett vitt, manligt och heterosexuellt kodat begrepp kan hotas av fler kvinnor och ökad mångfald.

Den som försvarar kvalitetsbegreppet verkar dessutom ha glömt att intressant konst gärna bryter med uppfattningen om vad som är just ”intressant konst”. Med facit i hand har kvalitet oftare fungerat som ett konserveringsmedel än som ett löfte om intressant scenkonst. Det har varit den grindvakt som håller avvikarna borta och som till och med motiverar en fortsatt diskriminering i konsten. Svaret på Stefan Larssons fråga är: Du behöver inte oroa dig för kvaliteten. Kvalitet är det du får när mångfald syns i konsten.

Två dagar senare får Stefan Larsson ett brev på posten. Förutom en utskrift av det mejl där han godkänner sina citat innehåller det också en CD-skiva med intervjun inspelad, samt anvisningen: 23 minuter och 26 sekunder, ”Arabprojekt”. Trevlig midsommar!

Vanja Hermele i nummer.ses bok, tioårsjubileumet.

När nyheten om balettchefens sexmejl nådde offentligheten var det många som blev förvånade – kanske mest över Operaledningens beteende. Den uppfann några fantastiska bortförklaringar, som att mejlet var ett ”erotiskt libretto” eller att allt egentligen bara var en kulturkrock: balettchefens latinska temperament hade tagit över. Dessutom sa Operan att det kanske inte ens var en sexuell trakasseri, eftersom den som anmält inte längre ville definiera det så.

Är det konstigt att man överger en anmälan när ledningen gör de tre allvarligaste felen man kan göra i hanteringen av sexuella trakasserier: förminska, förlöjliga och förneka problemet.

Det är en sorglig historia, men den kan ha ett lyckligt slut. Dels har Operan ändå till slut vaknat. Och dels gjorde Operan det nästan överdrivet tydligt hur en ledning inte får agera. Förhoppningsvis har i alla fall några kulturinstitutioner de senaste dagarna läst tidningarna och känt att: Oj, vad vi måste se över våra rutiner för sextrakasserier!

Som de flesta kulturinstitutioner har Operan nolltolerans för sexuella trakasserier. Men när balettchefen får en arbetsrättslig varning efter att ha sexmejlat en anställd får han inte sparken. Operans generella strategi är istället att tona ner det som hänt. VD:n Anders Franzén beskriver händelsen som ”en euforisk kärleksförklaring med erotiska undertoner på italienska” och säger att det är första gången något liknande hänt.

Men anonyma källor på Operan menar att balettchefen gått över gränsen förut, något som ledningen vetat om – långt innan han blev balettchef på Sveriges dyraste nationalscen.

- Sexuella trakasserier ingår snarare i hans beteendemönster, säger en dansare.

Sexuella trakasserier i kulturen beskrivs ofta som om det vore ett komplicerat kapitel. När den statliga utredningen Plats på scen skrev att sexuella trakasserier var ett problem i scenkonsten svarade Svenska dagbladets dåvarande ledarskribent Maria Abrahamsson att: Frågan är förstås knepig att hantera i en miljö där kroppar och glödande blickar är arbetsredskap och passioner hör till yrkeskonsten. Också Operan valde att ifrågasätta utredningen: Vi ställer oss frågande till om sexuella trakasserier är ett betydande problem inom scenkonsten, skrev Anders Franzén i sitt remissvar i september 2006.

Kanske är det den inställningen som ligger bakom att det just blev på Operan som sextrakasserier ägde rum något år senare, på en Luciafest 2007. Den tilltänkte balettchefen skulle ha dansat för nära några av tjejerna i baletten och försökt kyssa någon av dem på halsen.

- Det man måste veta, för att förstå vidden av hur opassande det beteendet är, är att balettchefen är den som bestämmer allt. Alltså, inte bara vem som får göra solon eller inte, utan vem som stanna kvar med fast kontrakt i kompaniet eller inte, säger en dansare.

Klassiska dansare är ofta unga, med korta karriärer och ett begränsat antal arbetsplatser att välja på. För många är Operan enda arbetsplatsen i landet. Sådana förhållanden förstärker maktobalansen och beroendet mellan chef och dansare. Att våga säga ifrån då kräver mod. När stödet från ledningen dessutom fattas kan bara en sak hända: mörkertalet växa.

Operans nollvision existerar bara på pappret, i verkligheten får den manliga chefen chans på chans och ingenting räknas som sexuella trakasserier – inte ens sexuella trakasserier.

Och problemet rör inte bara Stockholmsteatrarna. På teaterhögskolorna har projektet Att gestalta kön pågått under de senaste två åren. I slutrapporten presenteras ett nedslående faktum: 20 procent av studenterna har blivit utsatta för sexuella trakasserier när de praktiserat på teatrar runt om i landet. I samtliga fall, utom ett, var det kvinnor som blivit utsatta. Det kan vara en av orsakerna till att de kvinnliga studenterna, oftare än de manliga, kände sig deprimerade när de utvärderade mötet med svensk teaterbransch.

Katarina Wennstams roman Alfahannen utspelar sig i svensk filmbransch där ära och beröm blandas med skuld, skam och maktmissbruk. Det är en thriller som är helt rätt placerad - för filmbranschen kan vara en läskig plats.

Att konsten är speciell och att konstnärer är unika människor, det har nog alla fått höra någon gång. I konsten är det högt i tak och alla är välkomna - precis som de är. Det är ett dagis för vuxna och man får kramas på jobbet! Många gillar att det är så. Filmaren och före detta långfilmskonsulenten Marianne Ahrne har beskrivit svensk filmproduktion som någonting mycket spännande: En filminspelning är en sluten värld - erotisk och passionerad på ett sätt som är svårt att förklara.

Men det kan finnas en baksida med sådana stängda erotiska världar. En kvinna verksam som rådgivare på Alla kvinnors hus i Stockholm berättade en gång att de kvinnor som hade de allra starkaste förnekelsemekanismerna och allra svårast för att erkänna misshandel oftast var de mycket religiösa kvinnorna. Problemet var att de ofta har många delar av sina liv placerade i samma sfär: arbete, vänner och fritid. En sådan situation kan göra en människa mycket utsatt - om något går snett.

Om de religiösa låg på första plats i förnekelse, hamnade en oväntad grupp kvinnor på andra plats: skådespelare. Även skådespelare förnekade länge länge att det kunde vara misshandel eller övergrepp det handlade om. Nej, nej, han misshandlar mig inte, vi har bara ett Strindbergskt förhållande, hade en kvinna beskrivit det.

Också för skådespelare är det vanligt att flera aspekter av livet är sammanflätade: arbete och anseende, självkänsla och det sociala nätverket - allt i samma korg. Lägg därtill teaterns och filmens luddiga rekryteringsprocesser - du kan bli bortvald för ingenting - så börjar en bild av ofrihet, med försiktighet som följd, ta form.

Fasta anställningar för skådespelare är idag ovanliga. Istället frilansar man, blir du vald - måste du se till att bli vald igen, och sen igen. Sådana faktorer drar ner anmälningsbenägenheten när problem uppstår. För problem uppstår.

Teaterförbundets undersökning “Jämställdheten och filmbranschen” visar att en tredjedel av kvinnorna som jobbade på de undersökta produktionsbolagen uppgett att det “förekommit tafsande eller annan beröring som är ovälkommen alternativt ovälkomna förslag på sexuellt umgänge.”. Alltmedan 15 procent av de tillfrågade producenterna trodde sig ha koll på handlingsplanen för sexuella trakasserier (ingen av dem visste säkert).

Med sådana arbetsgivare är det förståeligt om man inte ögonblickligen vänder sig till dem när saker går över styr. Det är oceaner mellan dessa två kategorier människor: de kvinnliga korttidsanställda som blivit utsatta för kränkningar och de ansvariga på arbetsplatsen som eventuellt tror det kan finnas en handlingsplan någonstans på kontoret, bredvid bruksanvisningen till kopiatorn kanske.

Jag har aldrig varit med om så mycket rädsla, säger Katarina Wennstam till Dagens Nyheter om hur det var att researcha svensk filmbransch. Och hon har rätt. Många är rädda. Man vill inte gärna offentligt vara den som berättar om ett missförhållande, men berättelserna finns där - om man tillåts vara anonym.

Det som behövs är ett tydligare stöd och ett ansvar från såväl stora som små arbetsgivare. Det skulle leda till att fler vågade säga ifrån och att friheten och toleransen i konsten inte bara gällde det manliga felsteget.

Detta jämställdhetskliv grundade sig på tre faktorer: aktiva filmarbetare med längtan efter jämställdhet, ett tydligt stöd för feministiska frågor hos politikerna - och självaste långfilmskonsulent Marianne Ahrne. Hon hade under sitt första år som konsulent gett alla sina miljoner, utom en, till manliga upphovsmän med riktigt dåliga filmidéer. Systemet att ha helt fria filmkonsulenter hade blivit uppenbart ohållbart, det var tydligt att de behövde hjälp.

Och i januari 2006 skrev filmbranschen under filmavtalet med jämställdhetsmålen. Vi var många som trodde att jämställdheten därmed var säkrad. Fyra år senare är det tydligt att formuleringarna på pappret inte lyckades påverka praktiken. Organisationen Women in Film and Television (WIFT) skriver i Aftonbladet i oktober 2009 att SFI misslyckas: Hösten 2009 är 80 procent av långfilmerna regisserade av män. På producentsidan är siffran 70 procent och 77 procent av manuskripten är skrivna av män. Dessa siffror gällde även för hösten 2008 och våren 2009.

Också filminstitutets egna årsrapport beskriver 2008 som ett svart år ur jämställdhetssynpunkt: Jämfört med 2007 års premiärsatta långfilmer minskade andelen kvinnliga spelfilmsregissörer från 26 till 19 procent. Även andelen kvinnliga spelfilmsproducenter minskade från 32 till 23 procent. Andelen kvinnliga manusförfattare ökade dock från 32 till 36 procent, skriver institutet.

Peter Piodor Gustafsson, vars förordnande går ut i januari 2010, har varit långfilmskonsulent under filmavtals hela period. Hur ser han på målet 40/60 och varför man misslyckats med att uppnå det?

- När jag började fanns det ingen tanke att det här skulle hålla hela vägen. Ingen trodde att det var realistiskt med 40/60 i alla tre yrkeskategorierna. Men det är det nu och det är för att vi verkligen har jobbat för det. Men det är vanligare med kvinnlig producent och kvinnlig manusförfattare, medan kvinnlig regissör fortfarande är underrepresenterat. När det gäller producent är målet uppnått från min sida, och jag är nästan där när det gäller manus.

Peter Piodor Gustafsson har under sina fyra år som filmkonsulent gett stöd till 41 procent kvinnliga producenter, 34 procent kvinnliga manusförfattare och 30 procent kvinnliga regissörer - lång spelfilm och långa dokumentärer sammanräknat. Det är ett resultat som visar på en påtaglig tröghet i förändringsarbetet. Redan för snart tio år sedan, inför 2000 års filmavtal, beslutade regeringen att ett mål för statens filmstöd skulle vara ”att genom Svenska Filminstitutet förbättra kvinnliga filmskapares villkor.” År 2000 hade 35 procent av antalet förhandsstöd för långfilm gått till filmprojekt med kvinnliga regissörer. Det var för lite då och det är för lite nu.

- Mina siffror är sämre än jag trodde, säger Peter Piodor Gustafsson. Men jag skulle nog ha uppnått målen om det inte var så att många projekt inte fick den övriga finansieringen på plats. Det är betydligt svårare för projekt med kvinnlig huvudperson, kanske i kombination med kvinnlig manus och producent, att få full finansiering. Ett exempel är Tova Magnusson Norlings kommande projekt, hon fick pengar av mig för ett halv år sedan. Alla de stora bitarna var klara, men det saknades tre miljoner. Det har inte rört på sig en millimeter på sex månader. Det gjorde att de fick sänka budgeten. Och det är verkligen skittråkigt. Det behövs en attitydförändring på så många plan i branschen.

I begynnelsen var de första formuleringarna av 2006 års filmavtalet tvingande: stödet “ska” fördelas till minst fyrtio procent kvinnor. I förhandlingarna med branschen förändrades sedan den skrivelsen, ordet “ska” byttes ut till “bör” - och med det uppstod möjligheten att strunta i jämställdhetsmålen. Men så tycker inte Peter Piodor Gustafsson att man ska tolka ordet.

- Här på SFI analyserade vi ordet “bör” och kom fram till att vi tycker att det är mer moraliskt förpliktigande än “ska”. “Bör” lägger ett personligt ansvar, det är upp till DIG att se till att det uppnås. Och i början arbetade vi som om det var ett absolut krav, alltså detta ska bara uppnås. Men nu har vi mer och mer fått tryck på oss från sidan att det inte är så. En sammanfattning av branschens inställning till jämställdhetsmålen skulle kunna vara att alla säger att det är jätteviktigt, men i slutändan blir det ändå alltid andra aspekter som är viktigare. Det vanligaste argumentet är att man får inte prioritera bort kvalitet till förmån för kvinnor. Men det är därför jag är för kvotering, för det skulle innebära att alla andra skulle behöva anpassa sig. Med kvotering skulle inte kvaliteten bli lidande, för man väntar tills projekten blir tillräckligt bra. Det är snarare segheten som kvinnliga upphovsmän möter ute i branschen, som det faktumet att det är så svårt att få till full finansiering, som leder till shortcuts och bantade budgetar. Det är sådana saker som äventyrar kvaliteten.