På Veckorevyns Blog Awards 2009 var det tema Afternoon Tea Party med catwalk och sminkning och tjejer som vann varenda kategori. För att män över huvud taget skulle ha en chans att vinna någonting hade man instiftat en egen kategori för dem, Årets manliga. Alex Schulman, som fick gå tomhänt från galan – priset gick till hans bror – tröstade sig säkert med att han ändå redan hade förklarat bloggar som onödiga. Det är för att det är tjejer som skriver, och för att de skriver om sådant som intresserar dem – men inte honom, skriver han. Rör det sig om landets intellektuella spets? frågar han sig. Inte direkt, blir svaret.
Author Archive for vanja
Talang dyker upp än här än där. Jämställdhet är tråkigt och det fanns inga kvinnor förr i tiden.
Så kan det låta i jämställdhetsdebatten. Låt konsten vara, menar de som vill bevara det vita manliga heteronormativa privilegiet. Och kanske är det självklart, att den som hela tiden får fördelar av ett system försvarar det som både rationellt och rättvist.
Här följer fem vanliga antifeministiska argument som vill öka avståndet mellan konsten och samhället. Gemensamt för dem är att de får jämställdhetsreformer och rättvisekrav att verka onödiga eller överdrivna. Men det finns motargument.
De kulturpolitiska målen är oerhört viktiga för alla som håller på med konst och kultur. De är den kompass som vägleder kulturinstitutioner och kulturmyndigheter så att de vet vad vi som betalar för verksamheten – det vill säga skattebetalare och medborgare - förväntar oss av dem.
90talet började med Järn Hans och slutade med Fight Club, däremellan kom Killinggänget. Män som vänder sig till andra män för att inte tappa bort sig själva. När Killinggänget gör comeback på Dramatens stora scen på lördag är det inte oväntat med en dröm om en herr-ö.
När den amerikanske poeten och psykologen Robert Bly kom med sin bok Järn Hans 1990 var det många män som började tycka att det var viktigt att göra saker tillsammans. Enligt Bly var nutidsmannen förvirrad, han var inte längre i kontakt med sin inre maskulinitet. Problemet var att fäder och söner hade förlorat kontakten när den moderna civilisationen kom emellan. Kort sagt, dagis hade tagit över och med det: kvinnorna. Men pojkar kunde bara bli män bland andra män, menade Bly.
Brevbäraren Eric Bishop befinner sig i livskris. Det är skälet till att han och hans vänner börjar undersöka outforskad mark: känslolivet. Precis som kvinnorörelsen på 70talet söker de efter inre styrka och letar psykologiska insikter med hjälp av brukslitteraturen: Med vems ögon ser du dig själv? Vem är din inre man?
Eric väljer sin stora idol, den legendariska fotbollsspelaren Eric Cantona. En kväll kliver Cantona helt osannolikt ut ur idolporträttet på väggen och in i Erics värld för att hjälpa till i jakten på självkänsla. Cantona blir Erics personliga tränare men framförallt livsfilosof. En egen Mia Törnblom att prata med varje kväll. Du har alltid fler val än du tror. Du måste ta tag i ditt liv. Första steget: raka dig, säger Cantona och så börjar det gemensamma projektet: att hitta Eric - i Eric.
Filmens generella budskap – tro på dig själv, berätta vad du känner och väga säga nej – är visdomsord som har riktats till unga tjejer i all evighet. Att det också är de insikterna som räddar en gammal manlig brevbärare ur sin kris är lika oväntat som rörande.
3 av 5
Boken är klar! Skriven på uppdrag av KRO och KIF, formgiven av Friendly Matters och presenterad både på Desken och på Almedalen.
Och den har fått så fina recensioner!
“Gör Hermeles bok obligatorisk!” skrev Jessica Kempe i Dagens Nyheter.
Ulrika Stahre tycker i Aftonbladet att det är “tur att Vanja Hermele så outtröttligt arbetar med att kartlägga bristande jämställdhet inom kultursektorn. Nu har turen kommit till konstvärlden.”.
Linda Fagerström på Helsingborgs dagblad undrar om man ska skratta eller gråta när man läser boken.
Kontakta KRO för ett ex!
Feministiska organisationsteoretiker brukar säga att det endast krävs 30 procent kvinnor i ett sammanhang för att det ska uppfattas som jämställt. Det är den mekanismen som ligger bakom det utbredda antagande att just den egna arbetsplatsen, teatern eller fria dansgruppen redan är jämställd. Eftersom jämställdhetsuppskattningar sällan stämmer överens med verkligheten börjar allt jämställdhetsarbete med matematik. Man måste helt enkelt räkna: hur många män och hur många kvinnor är representerade – och på vilka platser?
I Sverige säger vi gärna att vi är världens mest jämställda land. Ändå konstaterar Statistiska Centralbyrån årligen att oskäliga löneskillnader mellan kvinnor och män består. Utbildning, ålder och erfarenhet inräknat: män får högre lön än kvinnor för att utföra samma arbete. Statistiska Centralbyrån ser också att traditionellt mansdominerade yrken fortfarande ger mer pengar i lönekuvertet än traditionellt kvinnodominerade.
Continue reading ‘Skilda världar - män och kvinnor i scenkonsten’
Låt mig presentera ett nedslående faktum: utvecklingen går inte framåt. Ett exempel: Det spelas färre pjäser skrivna av kvinnor idag på Dramatens stora scen än det gjorde på artonhundratalet. Trots en mångfald av kvinnliga författare i historien har vi idag ett kulturarv som består av en massa män – och Selma Lagerlöf. Den statliga Kvinnomaktutredningens tio år gamla konstaterande gäller än: ”Män är som korkar, de flyter alltid upp”.
Ett myller av skapande kvinnor i historien skulle kunna kallas Sveriges bäst bevarade hemlighet. Det har att göra med vem det är som har makt över historieskrivningen. Kort sagt, det är vinnarna som skriver historien. Liljevalchs Konsthalls historia om kvinnors skapande börjar 1917. Och visserligen finns det en ideologi även bakom den berättelsen, vad som har värnats och vad som råkade bli slängt - men helt tillrättalagd och kanoniserad har den inte än hunnit bli.
Det var transpersoner, homo- och bisexuella i New York City som tillsammans kavlade upp ärmarna och kickstartade den moderna frigörelsekampen en gång back in the summer of ’69. I en stad där polisbrutalitet var vardagsmat för HBT-personer var det sammanhållning och ”nu får det vara nog”-känsla som låg bakom Inn-revolten som utlöste den våg av solidaritetshandlingar och demonstrationer som spred sig över USA och kom att inspirera till Frigörelsemarsch även i Stockholm 1977.
På plakaten stod ”Det är skönt att vara bög”, ”Våga visa dina känslor för samma kön” och ”Lesbisk kamp är kvinnokamp”. Arrangörer var RFSL, Lesbisk Front och Homosexuella socialister. Socialister, flator och bögar förenade i kampen mot förtrycket av homosexuella.
När SVT:s sportjournalister - många män och en kvinna - satte fokus på kulturen blev det svenska kulturlivet reducerat till inget annat än en manlig fotbollsreferens. Bara en kvinna representerad i detta pojkarnas omklädningsrum.
Och så väcks misstanken till liv: när “jobba-hem-nu”-gubbarna själva får välja handlar sportjournalistik om fotboll - och kultur handlar om män. Här, i SVT:s superkombo: kända kulturmän refererar till kända fotbollsmän. Vilken härlig stämning!
Medverkande i detta Kobra: Glenn Strömberg, Staffan Lindeborg, Zlatan Ibrahimovic, Staffan Valdemar Holm, Benny Fredriksson, Jochum Nordström, Stig Claesson, en sekt bestående av operagubbar i Italien - och en stackars Helena Salomonson blev intervjuad - anonymt - i egenskap av förbipasserande publik. Många män och en kvinna.
Namedroppade män i inslagen: Svennis, Micke Persbrandt, Puccini, Verdi, Ingvar Hirdwall, Kjelle (Självklart Kjelle!) Bergqvist, några fotbollspelare jag inte kan stava till typ Linderoth, Cratz och så Chopin, Bach, Händel. Några europeiska herrlag nämndes också: Inter, Milan, Stadsteaterns stundande fotbollsmatch mot Dramaten likaså.
Kvinnonamn som droppades: Meta Velander! (Tack, Benny F. Det var du som gjorde det.) Slutresultat alltså: 15 - 1, till männen. Ett helt vanligt Korpenresultat.
Så ligger landet i svt suspensoar!