Month: October 2007

Smaksaken

“Smaken är inte som baken delad.” Så diktade en gång författaren och poeten Stig Larsson. Han är för ofta fram åsikten att det finns en (1) god smak och att den är objektiv.

I en krönika om pressetik och utlämnandet av namn i litteraturen intar Maria Schottenius en liknande hållning: verk ska ges ut om “det är tillräckligt bra utfört”. Är det däremot “halvdant” formulerat finns det ingen anledning att publicera. “Det handlar inte om censur, utan om kvalitet och omdöme.”

Den logiska följdfrågan blir: vad är det som avgör vad kvalitet är?

Continue reading “Smaksaken”

Hej då, manstyp!

Nyligen hade jag anledning att undersöka Dramatens verkliga dragningskraft: Två gratisbiljetter till Dödsdansen hade jag att skänka bort- valfri dag, den här veckan.

Strindberg på stora scenen, man kan inte misslyckas tänkte jag. Men ingen jag känner ville ha biljetterna. En vän uttryckte känslan: “Jag tänker inte börja gå och titta på en massa tråkig teater bara för att jag jobbar med teater.” Och han är inte ensam, det teaterutbud vi har i dag kan man inte locka folk till ens med gratisbiljetter. Det märkte jag.

Continue reading “Hej då, manstyp!”

Gösta och Görel?

Jag har själv skrivit det – och tröttnat på att skriva det – många gånger: vit, manlig, heterosexuell, medelklass norm. Vore det inte enklare att samla in allt det där under ett namn? Jo, Gösta, förslår historikern och den feministiska ikonen Yvonne Hirdman i sin senaste bok Gösta och genusordningen. Det är Gösta som är den där vita, manliga, heterosexuella medelklass normen. En av hans främsta bedrifter är att han bär alla de där variablerna men ändå njuter frukterna av att vara bara vara människa. Lite i allmänhet så där.

Continue reading “Gösta och Görel?”

Konsten är fri – länge leve konsten!

Var vänlig, rör inte konsten! Så kan inställningen till konst och jämställdhet sammanfattas. Konsten mår bäst av att vara fri, men vad är det för slags frihet som står till buds – och vem har rätt att nyttja den?

Det är det tunga artilleriet som rullats fram i kampen om att hålla Maja Lundgren borta från parnassen. Det är en uppvisning av en klassisk, etablerad form av krishantering:
Istället för att lösa det verkliga problemet – sexism och diskriminering i kulturen – har man uppfunnit nya besvär. Först var det kvaliteten som var för låg, sedan ärendet eller ämnet. Därefter var det förlagets etik som var på villovägar och till sist, spiken i kistan: den kvinnliga författaren är galen.

Continue reading “Konsten är fri – länge leve konsten!”