Dagens Nyheter skrev om den  så här.

“Ett värdefullt material om varför svenska teaterchefer tycker jämlikhet är en så svår uppgift, anrikat under hundratals intervjutimmar, förvandlat till en roman. Alla röster anonymiserade, bara replikerna kvar som avslöjande gränsmarkeringar för fantasin i ett patriarkalt landskap. Ett storartat experiment.”

Det går bra att kontakta förlaget via helena.eitrem@nok.se för press-relaterade frågor och vanja.hermele@gmail.com för andra.

Lagom till mitt eget tioårsjubileum som feministisk
skribent gjorde jag Bangs 20-årsjubileumsnummer
med Lawen Mohtadi. Vi satt i källaren med hela
produktionen framför oss, vi satte post-it-lappar
överallt, hundratals lappar i olika färger. Det fanns
diskussioner som vi kände igen alltför väl, som hela
tiden återkom.
Men det fanns också många referenser som vi
inte alls förstod. Alla dessa människor vi aldrig hört
talas om. Vilka var alla de kvinnor som inte längre var
ute och röjde i offentligheten ? Vad hände med deras
röster ? Tröttnade de på att debatten började om så
många gånger ?
En fråga bar jag med mig som om den vore den
sista koppen kaffe : Hur orkar en arbeta feministiskt
länge ? för mig var det inte bara en central frågeställ-
ning, den genomsyrade allt. Den var det enda jag
tänkte på. Och den kom sig av den där rätt vilsna käns-
lan som infinner sig vid vägs ände. Jag var dödstrött på
konflikter, motstånd från män och känslan av att börja
om hela tiden. Jag behövde prata med andra feminis-
ter om situationen.
När jag idag tittar i jubileumsnumret ser jag min
fråga dyka upp i olika förklädnader, överallt. Tre tidiga-
re redaktörer frågade jag : Hur blir en äldre med femi-
nismen ? Till Margot Wallström : Vad gör en av vreden ?
Till Karin Johannisson : När blir vi fria från frågor
om kroppen ?
Kulturjournalisten och Publicistklubbens ordfö-
rande Ulrika Knutson skrev en text om feministiskt
tidningsskapande ur ett historiskt perspektiv: Vad
betyder tidningsverkstad för kvinnors organisering?
Hon lämnade in en ambitiös artikel som spände från
Tidskrift för Hemmet (1856) via Tidevarvet (1923–1936)
och Kvinnobulletinen (1976–1996) till Bang (1991–) och
#prataomdet (2011). Men artikeln gjorde mig än mer
frustrerad. Till exempel var #prataomdet någonting
som fogelstadgruppens kvinnor ägnade sig åt för mer
än 80 år sedan.
– Men tycker inte du att det är deprimerande ?
frågade jag över telefon och kände mig som tonårs-
dottern som behövde ringa till mamma.
– Nej, inte alls.
– Varför inte det då ?
– för det är nödvändigt att det är på det här sättet.
för att det finns en existentiell dimension av den
feministiska kunskapen eller genusinsikten, kalla
det vad du vill. Och den kan ingen lösa åt dig. Lika
lite som vi kan lösa den åt våra efterkommande.
Den måste man formulera för sig själv.
Med en oändligt mjuk altröst sjöng hon sedan en tysk
sång om amazoner som hon tyckte om, och jag satt
med luren mot örat och funderade : Allt kanske inte
var så hemskt ändå. Cirklarna tar sig ändå framåt.

frågor repeteras för att det leder till en subjektsposition

det går att tala utifrån. Vid vägs ände är det därifrån

det är så viktigt att skriva.

Han hette Peps och hade spiltan i draget från stalldörren där det alltid var svinkallt och där andra hästar blev sjuka i hosta. Men Peps var hårdhudad, hade eksem och stubblugg. Det fanns en huvudskötare – frivillig och obetald, självklart – på varje häst i stallet och hon bestämde vem som skulle få bli skötare. Jag accepterades till platsen som fjärdeskötare. Jag tror inte att man kan befinna sig lägre i stallets hierarki men det gjorde ingenting. Det fanns inga femteskötare.

Det fanns inga män i stallet heller. Men en gång klev det in en manlig skådespelare genom dörren. Han skulle öva inför en filminspelning på Gotland, en sån där medeltidshistoria där han skulle galoppera fram över vidderna på ett gotlandsruss. Barbacka. Men nu fick han istället åka varv efter varv i ridhuset som alla nybörjare – i promenadtempo. Det dröjer år innan man får galoppera. När han hade lektion var läktaren full av nyfikna småtjejer som stod och glodde. Det var första gången vi såg en man på en häst i verkliga livet. Det såg helt orealistiskt ut.

20 år senare tar jag hissen upp till sjätte våningen på en teater. Jag ska intervjua en teaterchef om jämställdhet. I hissen möter jag en manlig skådespelare som jag känner igen lite vagt från TV. Det blir trångt i den minimala hissen. Snart kommer jag på att han är framställaren av den allra första samlagsskildring jag någonsin sett på TV.

– Förr i tiden, när elevskolan låg här i huset, säger skådespelaren till mig. Då fick unga kvinnliga skådespelerskor ha särskilda hissrockar på sig. Visste du det?

- Nej, svarar jag.

- För annars riskerade de att bli de antastade av manlig teaterpersonal! Hahaha, skrattade han.

Jag kliver av hissen på mitt våningsplan och går korridoren fram till chefens rum som ligger högst upp i huset med utsikt över staden och vattnet. När vi sätter oss frågar jag efter ett tag hur jämställdhetssituationen ser ut på hans teater.

­– Ja, jag tycker att jag har en övervikt av kvinnliga regissörer just nu, svarar han.

– Övervikt? Just nu? frågar jag eftersom det alla scener sammantaget inte blir mer än en tredjedel kvinnliga regissörer. Hälften av dem regisserar dessutom på den lilla barnteaterscenen med plats för typ femtio besökare. Bara en enda kvinna regisserar på teaterns stora scen.

Stora scenen är en teaters hjärta. Platsen för det internationella genombrottet. På just den här teatern är den en vridscen med 15 meter i diameter och 720 platser i salongen. Jag vet inte om det kan stämma, men jag tror att jag har sett det regna på stora scenen en gång.

– Ja, om vi går in i det, säger teaterchefen. Va fan… (tänker efter), Jo, det har vi. Men då kommer alltid nästa fråga, säger han. Vilka scener är de på? Och vad är det för typ teater? Det räknas inte om en kvinna gör barnteater på en barnteaterscen. Av någon anledning, säger han och tittar på mig.

På andra sidan stallgången – en och en halv meter från det draghål där jag och Peps höll till om dagarna – låg det en särskild avdelning. Där fanns inte några trånga spiltor, där låg de privatägda hästarnas stora boxar. De hade inte fyra skötare, det skulle bli för stressigt för hästarna, utan de hade en, dedikerad, perfekt skötare. En kompis till mig besatt en sådan position. Hon tipsade mig om att fullblodet Indus, den gigantiska hoppstjärnan från Polen, inte hade någon skötare. Skälet till det var att han var helt sjuk i huvudet, men det fick jag lära mig senare. Indus var stallägardotterns häst.

En februaridag när det var ovanlig kallt i spiltan hos Peps tog jag mod till mig att gå de tre stegen över stallgången för att ställa frågan. Att jag ens vågade. Att hon ens vågade svara ja. Jag var 120 centimeter lång och Indus var 2 meter hög och nu skulle vi börja umgås. I mina uppgifter ingick rykta, mocka, smörja träns och sadel – och att värma upp inför ridning. Uppvärmningen gick ut på att jag ledde honom runt runt i ridhuset tills ägardottern tyckte det var läge att komma ut från gemenskapen i klubbrummet. Men, en höjdpunkt, jag fick följa med som skötare på tävlingar. Gå upp tidigt och åka den stora lyxiga hästtransporten – alltså dansbandsturné-stilen – till tävlingar i Uppsala, Eskilstuna, till och med till Skåne. Ge sig ut på vägarna. Tävla i Allsvenskan. Sitta högt ovanför de andra bilarna i trafiken och dricka varm choklad från termosen, lyssna på radio, vara en fluga på väggen.

Elva år gammal satt jag i förarkabinen med stallägarens dottern och insöp effekterna av att ha vågat gå tre små steg.

Jag vill höja mitt glas för den insikten. Och tillägna Peps den här skålen. Till sommaren var jag tillbaka i spiltan med honom.

Skål!

Jag vet inte varifrån jag samlade modet när jag en dag stannade på bottenvåningen, knackade på dörren och frågade; behöver ni hjälp med någonting?

Där inne, i ett hav av bråte, satt Ulrika Westerlund. Det ofattbara var att hon tittade på mig och svarade “Ja.”. Eller i och för sig, jag läste genusvetenskap, var 23 år gammal och hade gått Poppius journalistskola. Jag hade skrivit B-uppsats om varför Göran Persson kallade sig feminist. Den hade jag döpt till Göran och draken. Och jag hade skrivit en artikel i någonting som hette Forum för Kvinnliga forskares medlemsblad, en tidning som utgjordes av ett vikt A4-papper.

Det var vad jag hade i ryggen när jag knackade på Bangs dörr. Och en vilja att vara med.

Tillsammans gjorde vi sedan, jag, Ulrika och Karin Eder – Ekman, Bangs första bok Hjärnsläpp – Bang om biologism. Det fanns inga pengar, självklart inte. Oavlönad men nogrann översättare av akademisk prosa, signerad amerikansk feministisk ikon? Pappa.

Och mina vänner i den nystartade designduon Hjärta och Smärta, Samira och Angela, fick göra formen. De presenterade en beige sak med krumelurer på. Den lärde jag mig älska med åren. Men det sa jag inte där och då. Dessutom hade de konstruerat ett helt nytt typsnitt åt oss, fast inte hela alfabetet. Det hade de inte tid med, och det var onödigt.

När vi gjorde sista minutenändringar på deras kontor vid Hötorget, fick vi lov att anpassa anfangerna efter vilka bokstäver de hade byggt. Kan vi börja den här meningen med ett P? Har vi ett S?

På en fest tio år senare skrattar vi åt vårt första gemensamma projekt. Framförallt åt mina hjärndöda försök att agera originalare. Jag hade fått i uppgift att “hälla in texten i formen”.  Det lät enkelt, men var omöjligt. Angela försökte instruera  mig över telefon. “Så tar du handen…” Vilken jävla hand!? Jag hade inte sett ett formgivningsprogram tidigare i mitt liv. Jag skrev jag på något som hette Hewlett-Packard och sparade mina texter på Floppy disks.

- Vi fick inget betalt, mindes Angela. Inte jag heller, kom jag på. Tvärtom, faktiskt. Jag hade fått låna 160 kronor till lunch en vecka när mitt studielån inte räckte till. Efteråt ringde Ulrika och frågade om jag inte kunde cykla förbi med pengarna jag var skyldig. Det kunde jag.

Kände jag mig hemma på Bang? Kanske. Sa jag någonsin någonting på ett redaktionsmöte? Nej.

Det dröjde tio år innan någon hörde av sig från Bang igen. Under tiden tog jag min examen, skrev ett antal artiklar, undersökningar och böcker. Blev vegetarian, vegan, började äta kött. Hittade min röst, ignorerade den och tog upp den igen.

För mig var Bang både hem och inte. Jag följde tidningen på avstånd, kände mig tryggare med den i handen än på redaktionen. Nu sitter jag ett decennium senare med alla nummer, artiklar, debatter och formexperiment. Allt det feministiska arbete som skett med Bang som bas.

Jag bläddrar och kommer ihåg. Hur viktig den här tidningen var för mitt tillblivande. Att de här feministerna var mina ikoner. Då får jag syn på något, någonting fladdrar förbi i textmassorna. Mitt eget namn. Det står att jag medverkar i redaktionen för ett nummer 2001. Tänk att där satt jag alldeles tyst, och räknades ändå.

Men 2008 händer något. Sverige börjar halka ner för prispallen. Vi blir trea och så småningom fyra. Häpnadsväckande uppgifter – som att Norge vinner över oss i jämställdhet eller att Rwanda har högre andel kvinnliga ministrar än vi – ignoreras konsekvent i svenska medier.

Men självbilden består. Liksom den segregerade arbetsmarknaden och de oskäliga löneskillnaderna. Den svenska exportvaran – jämställdheten – håller på att gå oss ur händerna.

Det blir bättre och bättre

Den snart femton år gamla Kvinnomaktutredningen kände redan på förstasidan att det var motiverat att slå hål på den svenska jämställdhetslegenden. Utredningen underrubrik löd – myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige. Utredningen visade att arbetsmarknaden var både könssegregerad och irrationell, det var inte alltid den bäst lämpade som fick jobbet. Utredningen rekommenderade kvinnor könsbyte, före utbildning. Ett manligt kön trumfade både meriter och utbildning. Så ojämställt var Sverige. (2)

Bakom myten om det jämställda Sverige vilar en optimistisk idé: varje samhälle blir bättre och bättre. Det är en fin tanke, men så fungerar inte jämställdheten Visserligen låg Sverige etta, men inget land har ännu blivit helt jämställt. Om 1 betydde jämställdhet, nådde Sverige upp till 0,814. Inte helt jämställt, men rätt bra nivå.

Några exempel. År 1998 gjorde den socialdemokratiska regeringen bedömningen att kvinnliga filmares villkor skulle förbättras. Det blev en prioriterad politisk fråga och Svenska filminstitutet var den institution som skulle hjälpa staten att uppnå målet. Saken diskuterades i Riksdagen, dåvarande kulturminister Marita Ulvskog uppvisar en hoppfullhet: ”vid filmavtalsperioden slut [år 2005] kommer vi se att den svenska filmbranschen har blivit än mindre mansdominerad.” (3)

År 2004, med ett år kvar av filmavtalet, hade filminstitutets långfilmskonsulenter lyckats med det otänkbara: att försämra jämställdhetssiffrorna. Den ena av de två långfilmskonsulenter gav 72 procent av pengarna till män medan den andra tyckte det var en bra idé att ge 49 av 50 miljoner kronor till manliga sökande.

Situationen var ohållbar. Den nya kulturministern Leif Pagrotsky informerade svensk filmbransch på invigningen av Göteborg filmfestival att nästa filmavtal skulle innehålla könskvotering. Minst 40 procent kvinnor i kategorierna regi, manus och producent när filminstitutet under nästa avtalsperiod fördelar skattebetalarnas pengar.

I år ska målet vara uppnått. Organisationen Women in Film and Television (WIFT) beskriver resultatet i Aftonbladet: ”Hösten 2009 är 80 procent av långfilmerna regisserade av män. De är producerade av 70 procent män och 77 procent av manuskripten är skrivna av män. Dessa siffror gällde även för hösten 2008 och våren 2009.” (4)

Också filminstitutets egna årsrapporter beskriver avtalsperiodens slutfas på ungefär samma sätt.(5) De filmer som nådde svensk publik våren 2010 var man tvungen att presentera under den ironiska rubriken Välkommen till herrklubben. 1 av 14 filmer hade regisserats av en kvinna. Det är sju procent kvinnliga filmare våren 2010 – och rekord i ojämställdhet.

Det fanns inga kvinnor förr i tiden

Varje torsdag är det middag i Konstnärsklubbens festvåning på Östermalm i Stockholm. Borden är dukade med arkivbeständigt papper. En del av medlemmarna i Konstnärsklubben är namnkunniga och om någon får för sig att rita på duken ska det kunnas sparas till eftervärlden. Kvinnor föräras dock inte inträde, könsdiskrimineringen är inskriven i stadgarna.

På Konstnärsklubben motiverar man diskriminering med en historisk förklaringsmodell. Konstnärsklubbens kvinnoförbud var en naturlig sak, en opolitisk avspegling av 1856 års konstscen, menar man.

Men när Konstnärsklubbens startade var kvinnorörelsen en absolut närvarande kraft i samhället. Det var många krav som blev verklighet under 1800-talets andra hälft. Under loppet av bara några decennier fick kvinnor lika arvsrätt och ogifta kvinnor över 25 blev myndiga. Kvinnor fick rätten att undervisa, mannen förlorade den lagstadgade rätten att aga sin hustru. Kvinnor kunde ta studenten som privatister och så småningom också ta akademisk examen. Mot slutet av 1800-talet fick gifta kvinnor rätt att bestämma över sin egen inkomst.(6)

Det var reformer som revolutionerade könsordningen i samhället och de både välkomnades och motarbetades. Att starta och driva en herrklubb i en så genusturbulent tid var en direkt motreaktion på kvinnors ökade mobilisering i samhället.

”Manliga konstnärer slöt sig samman i egna grupper. […] Kvinnor hade blivit konkurrenter på konstens område. Eftersom många kom från borgerliga familjer hade de nära till kundkretsen och var därför extra hotande.”( 7) Så beskriver konstvetarna Barbro Werkmäster och Eva-Lena Bengtsson tiden för Konstnärsklubbens startande.

Framsteg på ett område blandas med bakslag på ett annat. Så brukar jämställdhetsutvecklingen gå till. De historiskt orienterade förklaringsmodellerna tar luften ur dagens jämställdhetskrav. Om det är naturligt – historiskt givet – med en ojämställdhet blir kraven onödiga, onaturliga, överdrivna.

Inom teatern har man länge brukar och bevarat ett sådant kulturarv. Man har accepterat villfarelsen att de litterära klassikerna har skrivits av en massa män – och Selma Lagerlöf. På universiteten har man visserligen känt till och forskat på de kvinnor som utgjorde till exempel August Strindbergs debattmotstånd. Men ur teaterhistorien har de försvunnit.

Författare som Alfhild Agrell, Viktoria Benedictsson, Ann Charlotte Leffler och Frida Steenhof är bara några exempel på kvinnliga dramatiker som spelades för fulla hus på Dramaten under 1800-talets andra hälft. Det är en, ur jämställdhetssynpunkt försenande, paradox att det spelades mer dramatik skriven av kvinnor på Dramatens stora scen i slutet av 1800-talet än det gjorde i början av 2000-talet. Ändå är det historien som antas motivera dagens ojämställdhet.
Kvalitet mot jämställdhet

Trettio år har gått sedan Sveriges första jämställdhetslag. Trettio år sedan arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter blev en lagstadgad rätt. Ändå har kulturen gång på gång valt att sätta sig på efterkälken när det kommer till jämställdhet. Representationen av kvinnor har visserligen ökat i kulturen, men fortfarande kan inte kvinnor och män verka på samma villkor.

Sedan 70-talet har konsthögskolorna dominerats av kvinnor, men bland professorerna på skolorna kan inte samma närvaro upptäckas. Betydligt fler kvinnor än män söker till de svenska scenskolorna, ändå går lika många män som kvinnor utbildningen. Det betyder att män kvoteras in för att tillfredsställa tanken att det behövs lika många Romeo som Julia i varje klass.

Idag är 25 procent av eleverna på kandidatnivå på musikhögskolorna är kvinnor, men bara 1,2 procent av verken som spelades på orkesterhusen 2008/2009 var komponerade av kvinnor. När Nordiska rådet delade ut sitt musikpris på 450 000 kronor till verk av nu levande upphovsman gjorde de många besvikna. Samtliga nominerade verk, utom ett, var skrivna av män. Vårt uppdrag, säger ordföranden när frånvaron av kvinnor ifrågasattes, var att lyssna efter kvalitet – och det har vi verkligen gjort. (9)

Det är egentligen en rätt utvecklad form av könsdiskriminering, att först fördela resurserna orättvist och sedan sprida ryktet att kvinnor är sämre än män. Men det är inte första gången som kvalitetsargument används för att skriva kvinnor ur historien. I jämställdhetsdiskussionen används det ofta för att slippa och förväntas trumfa alla motargument: är det bara tillräckligt bra kvalitet spelar det ingen roll hur det har producerats eller vem som har gjort det.

Det betraktas snarast som en motsats till jämställdhet och används som om det stod utanför normer och politik. Ändå krävs det inte mer än en A-kurs i konstvetenskap för att veta att kvalitetsnormer är föränderliga över tid och rum, att van Gogh inte fick en enda tavla såld under sin livstid eller att de konstnärer som idag uppnått genistatus oftare bröt med kvalitetsnormer än upprätthöll dem.

Om trettio år

Lika rättigheter varit en lagstadgad rätt i trettio år nu. Jämställdhetslagen fyller jämt i år. Ändå består den segregerade arbetsmarkanden, liksom de oskäliga löneskillnaderna.

Under lång tid har vi också haft tydliga mål och direktiv för våra skattefinansierade verksamheter. Alla statliga myndigheter och institutioner ska vara jämställdhetsintegrerade. Det står inskrivet i statsbudgeten. Det betyder att jämställdhet ska vara ett närvarande perspektiv vid alla beslut – även de konstnärliga.

Ändå saknas det fortfarande kvinnor på de områden i kulturen där det finns mest pengar och prestige: de stora utställningssalarna, den långa spelfilmen för vuxna, de stora scenerna på de stora teatrarna är fortfarande ett manligt reservat.

Trots lagar och direktiv är det alltså många institutioner som har lång väg kvar till integrering. Jämställdhetsutvecklingen går långsamt. På våra kulturinstitutioner har jämställdheten fastnat på pappersnivå.

Det som allra mest hindrar konsten från att nå jämställdhet är den konstruerade motsättningen mellan konstnärlig kvalitet och rättvisa. Om sådana frågor behandlas är det som personalfrågor – aldrig som konstnärligt berikande perspektiv. Tanken är att jämställdhet på skulle begränsa konsten.

Det är en märklig invändning med tanke på att konsten idag både är begränsad och likriktad, alltför präglad av en vit, manlig och borgerlig kvalitetsnorm. Det är just därför jämställdheten behövs för att knuffa konsten över tröskeln, ut ur trygghetszonen och herrklubben till mer intressanta och spännande världar.

Det är motsatsförhållandet mellan jämställdhet och kvalitet som gör att kulturen försitter sina chanser att uppnå något särskilt, varken ur jämställdhets- eller kvalitetssynpunkt. Så länge konstnärlig utveckling och jämställdhet betraktas som två separerade perspektiv, kan man inte ha särskilt höga förväntningar om framtiden.

Det är utslaget av kvalitetsdiskussionen som bestämmer hur framtidens kultur ser ut. Det är den debatten som måste vinnas. Vill framtidens kulturinstitutioner vara en del av framtidens samhällsutveckling är det hög tid för dem att låta sig utvecklas genom jämställdhet och mångfald. Jämställdhet är inte är en motsats till konstnärlig utveckling, det är dess förutsättning. Det som står på spel är kulturens roll i samhället. Hur det går avgörs idag.

Litteraturförteckning

Bengtsson, Eva-Lena och Werkmäster, Barbro, Kvinna och konstnär i 1800-talets Sverige,
2004.

Fråga till statsråd, Sveriges Riksdag. Fråga 2000/01:868 av Ewa Larsson (MP) till
kulturminister Marita Ulvskog (S), 2001-03-09

Hellekant, Johan, ”Män premieras i musikvärlden”, Svenska Dagbladet, 2010-03-02
Hermele, Vanja, Konsten – så funkar det (inte), 2009
Hermele, Vanja, ”Ups and Downs in Swedish Theatre”, Swedish Theatre, 2010

Kvinnlig Anhopning Svenska Tonsättare (KVAST), www.kvast.org 2010-06-04

Proposition inför jämställdhetslagen, proposition 1978/79:175

SOU 1998:6 Ty makten är din… myten om det rationella arbetslivet och det jämställda
Sverige
Statistiska centralbyrån, På tal om kvinnor och män 2008
Svenska filminstitutet, Verksamhetsberättelse 2008
Svenska filminstitutet, Verksamhetsberättelse 2009

WIFT, ”Var är jämställdheten, Svenska Filminstitutet?”, Aftonbladet, 2009-10-07

I det trevliga, oftast barnvänliga, litteraturprogrammet Babel händer plötsligt någonting oerhört. “Låt mig komma först”, hörs en ­manlig skådespelares släpiga röst som fortsätter: “viskade hon i en ton som inte tillät motsägelse. Med din mun, sedan blir det lättare för dig att komma in.”

Det är ur Nobelpristagaren Mario Vargas Llosas roman Den stygga flickans rackartyg man läser. I bakgrundens studioskuggor ­sjunker programledaren Daniel Sjölin djupt ner i sina cue cards.

“Kom inte än”, fortsätter den manliga skådespelaren och darrar lite på manschetten när han säger “jag tycker om att känna mig fuktad”.
Varför lät de inte en kvinna läsa det här, hinner jag tänka innan romanen kränger vidare på sin färd mot klimax. Kvinnans underliv beskrivs med några detaljer, hon får ha en liten klitoris och pubishår som kittlar huvudpersonens näsa. Romanens fittslickar­expert är lycklig, kanske lyckligare än han någonsin varit. “Jag kommer aldrig kunna betala dig för all denna lycka, stygga flicka”, säger romanens medelpunkt och kommer ut som sexköpare med oskicket att kalla sin partner för “stygga flicka”.
I Kulturnytts Nobelprissändning handlar det också om Mario ­Vargas Llosa. Tre manliga kritiker och en manlig programledare ­sitter i studion. De kommer snart in på ämnet gubbsjuka, det verkar svårt att undvika. Två av tre kritiker vill dock helst göra pittoreska tolkningar av Mario Vargas Llosas skildringar av kvinnor, flickor och sexualitet.

Den ena konstaterar glatt att romanerna har “fullt med originella färgsprakande ­kvinnor som drar in huvudpersonen i äventyr”. Den andra fyller i: “Ja, och det finns erotik också. Ingen annan författare har väl låtit bordeller ge namn till så många titlar?”

De snuddar inte ens vid utsikten att det skulle kunna finnas särskilda maktaspekter att förhålla sig till vid ett besök på bordellen.

I en av världens roligaste filmer, This is Spinal tap, finns en scen där det uppdiktade rockbandet får veta att deras skiva Smell the glove inte kommer att distribueras eftersom omslaget är för sexistiskt. Bandet, som vill ha en bild på en naken kvinna på alla fyra med ett koppel runt halsen och en läderhandske intryckt i ansiktet, förstår inte skälet. De bara skakar på lockarna och undrar: What’s wrong with being sexy?

Det är ungefär samma nollställda reaktion som kritiker nu ger prov på när de ska ­reflektera över förekomsten av sexism i Vargas Llosas litteratur: What’s wrong with being sexy? Här finns det erotik!
Vill man ha en fördjupad läsning av nobelpristagarens gärning får man i stället vända sig åt feministiskt håll. Den litterära analysen kombineras där med maktmedvetenhet, även när det gäller pseudo-universella och låtsasneutrala ämnen som estetik eller erotik.

“I kriget mellan könen har Mario Vargas Llosa ställt sig på den mäktiges sida”, skriver Kajsa Ekis Ekman i Dagens Nyheter (11 oktober 2010) och menar att det hade varit bättre om författaren helt hade avstått från att skriva om kvinnor, eftersom han ändå inte lyckas beskriva dem på annat än “slavköparsätt”.

Författaren och Latinamerikakännaren Nathan Shachar ger sig ut för att försvara: “Tål man inte höra kroppsdelar vid namn bör man avstå från Nobelpristagaren”, skriver han. Det är en rolig invändning, eftersom den lyckas förolämpa alla inblandade, inklusive Mario Vargas Llosa själv. Han skulle med ­ganska stor sannolikhet bli besviken om han fick reda på att de erotiska skildringar han lagt så mycket möda på bara upplevdes som sakliga redovisningar av kroppsdelars funktioner.
Analysen av makt och erotik ser Nathan Shachar också bara som en feministisk före­vändning för att öka prydheten i samhället och få svenska folket att släcka lampan när de närmar sig varandra.
I Svenska Dagbladet har diskussionen gjort kritikern Ulf Eriksson nedstämd. Den visar att vårt litterära klimat är provinsiellt, skriver han. Men Ulf Eriksson har fel. Det finns inget lantligt över en diskussion om hur estetik och politik förhåller sig till varandra, tvärtom är det ungefär det hippaste en kritiker kan ägna sig åt idag. Maktblinda litteraturanalyser däremot, är för bondläppar.
Ulf Eriksson presenterar en lösning som skulle kunna höja diskussionen ett snäpp: “Litterära texter kräver en förmåga att läsa med flera olika glasögon”, skriver han.

Tack för tipset, men det var ganska onödigt. Det är just en begåvning på det området som årligen avstyr hundratals kvinnor från att begå kulturframkallad harakiri när de läser klassikerna, tar del av kulturarvet eller lyssnar på den svenska musikskatten.
Det innebär en särskild kompetens att kunna se världen med andras glasögon än sina egna, ett förhållningssätt som också manliga kritiker borde försöka sig på någon gång – till exempel när de läser erotik av Nobelpristagare.

]]> http://hermele.se/?feed=rss2&p=390 1 http://hermele.se/?p=371 http://hermele.se/?p=371#comments Fri, 05 Nov 2010 14:28:07 +0000 vanja http://hermele.se/?p=371 Continue reading →]]> Hej föreningen JA!

Kul att ni ska vara med på Modernautställningen. Här kommer några citat om konst och jämställdhet. Vi hörs, Vanja Hermele

Närmre 60 procent av männen i enkätundersökningen Konstnärers villkor anser att bildkonsten är jämställd. 72 procent av kvinnorna svarade ”Nej” på samma fråga.

Enkäten Konstnärers villkor utförd av KRO och KIF, 2009

Tack för din förfrågan. Våra utställningar har ingen genusaspekt, så tyvärr är vi nog inte rätt personer att intervjua. Våra utställningar baseras inte på någon särskild policy eller avsikt att visa något annat än just verk av en konstnär ur samlingen. Tyvärr finns inga könsperspektiv att diskutera.
Brev från privat konsthall

Vi visade 54 separatutställningar under de senaste fyra åren, varav 20 med kvinnor. I den stora salen för tillfälliga utställningar har bara män visats, det är korrekt, men vi har haft en rad större och mindre utställningar med, ofta unga och oetablerade men mycket uppmärksammade kvinnor, till exempel Nathalie Djurberg och Klara Lidén. Sådant hör också till medvetet genusarbete
Pressansvarig på statlig konstinstitution

Vi ger pengar till kultur som förhoppningsvis håller hög kvalitet, sen kan det hända att det slår ojämlikt, socialt, etniskt, genusmässigt, geografiskt. Och ska man hålla på och bara sortera de rätta plupparna, då är det inte säkert att resultatet blir så lyckat.
Kvinnlig kulturminister

Generellt ger vi de kvinnliga konstnärerna en framskjutande position – det gäller för alla de 18 salarna. Ju närmre man kommer vår tid, desto mer dominerar kvinnorna. Det är nästintill så att vi får anstränga oss för att ge akt på balansen i omvänd ordning.
Företrädare statligt konstinstitution

Svaret är, och det tror jag alla som deltar i beslutsprocessen kan intyga, att är det någon som driver jämställdhetsarbete här så är det jag. Den som först höjer rösten för en sådan sak, det är jag.
Manlig konstinstitutionschef

En period var det så att vi hade anledning att fråga oss, är det kanske någon man vi ska ställa ut?
Överintendent, privat konsthall

Globaliseringen har faktiskt motverkat tendensen till ökad jämställdhet i den internationella konstvärlden, därför att det finns en underrepresentation av kvinnliga konstnärer i Asien, Sydamerika, Afrika
Manlig konstinstitutionschef

Hej Vanja. Jag sitter just och läser din s k bok. Tyvärr blev jag inte överraskad. Jo, lite, du räknar sämre, vet mindre om konst och utställningar och framför allt är betydligt mer intellektuellt ohederlig än jag hade trott. Synd för jämställdheten.
Brev från manlig konstinstitutionschef

Ups and Downs in Swedish Gender Equality

In Sweden we are accustomed to hearing that we live in the world’s most “equal” nation. Unfortunately this isn’t entirely true. The World Economic Forum, the organization that measures gender equality in the nations of the world, passed the title “world champion” already three years ago to neighboring Norway. And since them we’ve been sliding steadily, year after year: in 2008 we took third place and in 2009, fourth.

Scendatabasen (The Stage Arts Data Base) is a living archive that documents theatre, dance, opera and performance in Sweden. We took a look at gender equality there.

Measured in numbers, Swedish performers are divided almost equally between men and women during the years 2007-2009. Large, demanding roles for women, central to the development of the plot, are still sought after by our actresses. The American cartoonist, Alison Bechdel, hits the problem elegantly on the head in her Bechdel Test. She asks: Are there women on the stage? Do they speak to each other? About something other then men? She underlines the fact that an equal number of women and men on the stage doesn’t necessarily mean that the production is “equal”.

We observe the same pattern when examining the number of employees at the Sweden’s thirty-four performing arts institutions during 2007. The percentage of women to men employed is exactly 50-50. If you look closer, you can see that men and women occupied different positions in the hierarchical structure. The administration was 71% women while roughly the same percentage – but this time for men – applied to artistic or managing directors. One hardly needs to mention the ocean of difference between these two categories when it comes to honor, praise, prestige, and – paychecks.

Ups

The male dominance of directorships at national and regional performing arts houses has been questioned and discussed. Collaborative action has been taken by The Swedish Union for Theatre, Artists and Media and the employers’ organization, Swedish Performing Arts. This has had visible effect. They started a leadership education for women that not only changed attitudes and raised competence, but actually created a situation in 2008-2009 in which women were not only accepted as directors of these institutions but were also welcomed. From 69% men in 2007 to exact equality 2009. 19 male directors and 19 female.

Worlds apart

Unfortunately there are still a large number of occupations in theatre houses categorically divided into either female occupations or male. It happens, but rarely, that you would encounter a man in the make-up department. Here the dominance of women is expressed as at least 80% during the years 2007 to 2009. The same three years showed a female dominance in costume workshops of 73% women.

One is led to suspect the existence of a glass ceiling between the positions of assistant director and director. What else could account for a relative absence of women from the director’s chair? In 2009, 73% of director’s assistants were women, but only 39% of directors. This constitutes a drop from the years 2007 and 2008.

Light design seems to be an occupation reserved for men. Men designed the lighting in 77 % of all stage productions in 2009, a percentage that has remained roughly equal since 2007.

Worst of all is the field of sound design where male dominance was 88% in 2007, 84% in 2008 and a whopping 90% in 2009.

Downs

The largest problems with male domination can be found in musical theatre and opera. And it has only been getting worse as years go by. Since 2007, women have been disappearing from leading positions.

In 2007 and 2008 a little over one hundred musical theatre or opera productions were produced in Sweden. Of these productions, 10% were in 2007, composed by women, while 8% had woman conductors. In 2008 only 4% were composed by women and the number conducted by women had also decreased to 4 percent.

In 2009 eighty-five musical theatre productions were produced. Women composers did at least account for some of these works, making up 17% of the total, but not a single work was conducted by a woman.

Such broad divergences are always detrimental to gender equality, no matter which sex is favored. The whole idea of gender equality is that an individual’s talent, desire and vision should determine his/her choice of occupation and possibility to advance in the field.

Vanja Hermele

The statistics for 2009 were taken from Scendatabasen in March 2010. Vanja Hermele is a gender studies scholar and a journalist. She has previously investigated equality in the fields of professional culture in the books Konsten så funkar det (inte), (Art, The way things (don’t) work), 2009, På spaning efter jämställdhet (In Search of Equality), 2008 and I väntan på vadå (Waiting for Who Knows)2007.

Ekot har berättat om fler än hundra fall av sextrakasserier gentemot kvinnliga skådespelare. Nu kritiseras programmet för att ha överdrivit slutsatserna av det. Rättvisa behandlas som om det vore en statistikfråga. Men rättigheter kräver inte representativitet. Man behöver inte fråga sig, vad är koefficienten av dessa övergrepp? Varje fall är ett för mycket. Det räcker så.

Det stora scoopet handlade ändå aldrig om siffrorna. De riktiga avslöjandena kom när ljuskastaren riktades mot teaterns försvars- och förnekelsemekanismer. Då blev det kaos. Det bara måste ha varit första gången man formulerade sig, eller ens ägnade problematiken en tanke, för vad var annars skälet till alla galna uttalanden?

På Operan valde man att förklara sextrakasserier med förövarens latinska temperament. Arbetsgivarorganisationen Svensk scenkonst förmedlade sin egen bild av kreativitet när de sa att ”i skapandeprocesser finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till utryck i.”

I Göteborgs-Posten visade en manlig krönikör att han hade ungefär minus 120 poäng i juridik när han berättade att upplevd kränkning inte är samma sak som faktiskt kränkning. En manlig skådespelare betonade de kvinnliga skådespelarnas ljuva privilegium, att de kan ligga sig till roller.

Det som verkar vara statistiskt säkerställt är att det finns en ocean av utvecklingsmöjligheter i samtalet om övergrepp och rättigheter i scenkonsten. Att mörkertalet är oförändrat betyder inte att problemet blivit mindre. Det betyder bara att vi inte vet allt om sexuella trakasserier, men tillräckligt för att agera.

Att sådana förhållanden är en grogrund för maktmissbruk finns det många exempel på. Rapporterna Att gestalta kön om teaterhögskolornas jämställdhetsarbete och teaterförbundets undersökningar I väntan på vadå? och Filmbranschen och jämställdheten pekar konsekvent på förtryck, underordning och könsmakt som en faktor i skapandeprocesser.

Senaste tillskottet i synliggörandet av missförhållandena var Ekoredaktionens gräv om sexuella trakasserier. Ekot presenterade över hundra fall av sexuella trakasserier gentemot kvinnliga skådespelare. Vi var många som satt och förfasades framför radion när berättelse efter berättelse lästes upp.

Nu kritiseras Ekot för att ha överdrivit slutsatserna av sin undersökning. På Dagens Nyheters ledarsida förklarar Henrik Berggren idag att anledningen till att alla köpte Ekots generaliseringar var för att ”vi är betydligt mer mottagliga för påståenden som styrker vår världsbild än för sådana som rubbar våra cirklar.”

Ursäkta, men visste Henrik Berggren om att hundratals kvinnor blir sextrakasserade när de försöker sköta sina jobb i scenkonsten? Varför driver han i så fall inte dagligen en kampanj mot det på sin ledarsida?

Bilden av en utbredd konsensus i problemställningen stämmer inte heller särskilt bra. Det generella intrycket av mottagandet av feministisk kritik kan tvärtom karaktärisera av misstänksamhet och osynliggörande. Man ska inte underskatta kraften i upprätthållandet av rådande maktstrukturer.

Det visade det moln av undanflykter och bortförklaringar som krönikörer, debattörer och teatermänniskor – både män och kvinnor – svarade Ekots rapport med. Det var en imponerande uppfinningsrikedom i rösterna som ömsom förklarade, förnekade eller förlöjligade diskrimineringen.

Var det inte ett latinskt temperament som låg bakom, så menade någon att det främst en Stockholmsföreteelse. Om kvinnor alltid har varit satta i bojor – vad var problemet med att det också gick till så i scenkonsten? I skapandeprocesser ska det tydligen finnas både ångest och sexualitet och ja, så nära kommer vi skådespelare varandra när vi skildrar livet och mänskligheten. Ska teatern bli könslös? Listan på märkliga uttalanden och rationaliseringar kan göras lång.

Det var antagligen röran i reaktionerna som hindrade poletten från att trilla ner hos många. Själva problemet – att kvinnor blir utsatta, hotade och kränkta  – gled hela tiden ur fokus.

Nu kommer nästa radda reaktioner, sexuella trakasserier ska hanteras som om det vore en fråga representativitet. Som om det vore viktigast att ta reda på: hur vanligt är det här? Istället för, vad möjliggör övergreppen? Vad är skälet till att de existerar? Varför anmäler ingen? Och hur tar vi oss ur det här?

Det är dokumenterat att det existerar sexuella trakasserier i scenkonsten. Tack vare Ekot har vi mer kunskap om hur de tar sig uttryck. Och så vet vi också lite mer om hur förnekelsemekanismerna ser ut.